{"id":1387,"date":"2014-12-31T08:38:19","date_gmt":"2014-12-31T05:38:19","guid":{"rendered":"http:\/\/disco.teak.fi\/teatteri\/?p=1387"},"modified":"2018-09-07T15:21:10","modified_gmt":"2018-09-07T12:21:10","slug":"1-5bonuvier-och-teaterhuset-fore-abo-brand-ar-1827","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/disco.teak.fi\/teatteri\/sv\/1-5bonuvier-och-teaterhuset-fore-abo-brand-ar-1827\/","title":{"rendered":"
1.5<\/div>Bonuvier och Teaterhuset f\u00f6re \u00c5bo brand \u00e5r 1827"},"content":{"rendered":"

N\u00e4r Carl Gustav Bonuvier<\/strong> (1776\u20131852) \u00e5r 1813 \u00f6vertog de seuerlingska privilegierna f\u00f6r teaterverksamhet och stannade i Finland inleddes en ny era. I det autonoma Finland var kulturbanden till Sverige till en b\u00f6rjan forts\u00e4ttningsvis starka. Det skulle dr\u00f6ja l\u00e4nge innan till huvudstad upph\u00f6jda Helsingfors p\u00e5 allvar b\u00f6rjade uppfattas som en eftertraktad boningsort. Staden erbj\u00f6d inga st\u00f6rre lockelser trots att en teater rustades upp vid den h\u00e4r tiden. Med \u00c5bo som utg\u00e5ngspunkt kunde Bonuvier g\u00f6ra avstickare till Helsingfors d\u00e4r ett artillerimagasin i Kronohagen hade inretts till provisoriskt teaterhus med tanke p\u00e5 officersk\u00e5ren och den nya huvudstadens \u00e4mbetsm\u00e4n (om Bonuvier se Dahlstr\u00f6m 1948, Alho 2010).<\/p>\n

Att \u00e5tminstone tillsvidare forts\u00e4tta med teaterverksamheten i \u00c5bo var allts\u00e5 motiverat.<\/p>\n

I \u00c5bo verkade n\u00e4mligen Finlands f\u00f6rsta ministerium, det vill s\u00e4ga regeringskonseljen med generalguvern\u00f6ren Fabian Steinheil som ordf\u00f6rande. Konseljen, som fr\u00e5n och med 1816 heter Kejserliga senaten, flyttade \u00e5r 1819 till sin nya byggnad i Helsingfors. Steinheil, som logerar i det Bockska huset vid Senatstorget, och hans krets av ryskbaltiska st\u00e5ndspersoner var engagerade i amat\u00f6rteater. Officerare i den ryska arm\u00e9n hade, speciellt efter Napoleons nederlag i Ryssland 1812, gjort omfattande resor genom Europa till Paris. \u00c5bo hade d\u00e5 blivit en stad f\u00f6r m\u00e4n med v\u00e4rldsvana och deras hustrur.<\/p>\n

I \u00c5bo hade man 1811 b\u00f6rjat uppf\u00f6ra en ny byggnad f\u00f6r akademin som f\u00e5tt namnet Kejserliga akademien i \u00c5bo. Byggnaden stod klar \u00e5r 1817. Kejsaren hade beviljat till\u00e4ggsmedel, men p\u00e5 grund av den f\u00f6r\u00f6dande branden 1827 blir en flyttning till Helsingfors sedan aktuell. N\u00e4r det g\u00e4ller tiden f\u00f6re \u00c5bo brand brukar man tala om \u00c5boromantiken. H\u00e4r lades grunden till ett nationellt medvetande och bland studenterna hittar vi den k\u00e4nda trion Runeberg, L\u00f6nnrot och Snellman. Adolph Ivar Arwidsson upplevdes d\u00e4remot vara alltf\u00f6r radikal och f\u00f6rvisades fr\u00e5n universitetet, vilket resulterade i att han 1823 flyttade till Sverige. Teaterdirekt\u00f6ren Kaarlo (Karl Johan) Bergboms far Johan Erik var ocks\u00e5 en av akademins studenter. Han var en i Brahestad f\u00f6dd jurist och senator som beh\u00e4rskade finska.<\/p>\n

Som s\u00e5 ofta efter krig medf\u00f6rde fredens tid ocks\u00e5 tecken p\u00e5 ekonomisk \u00e5terh\u00e4mtning. Framtidsutsikterna f\u00f6r scenkonsten f\u00f6ref\u00f6ll lovande i hela landet, varf\u00f6r det k\u00e4ndes meningsfullt att \u00e5terst\u00e4lla materialhuset vid torget i \u00c5bo. P\u00e5 grund av bristen p\u00e5 k\u00e4llmaterial \u00e4r det inte mycket vi vet om teatermannen C.G. Bonuviers f\u00f6rehavanden under \u00e5ren 1813\u20131818. Titelnovellen i Runar Schildts f\u00f6rstlingsverk fr\u00e5n \u00e5r 1912, Den segrande Eros, <\/em>handlar bland annat om en k\u00e4rv officer som l\u00e5ter sig f\u00f6rf\u00f6ras av teater under tidigt 1800-tal.<\/p>\n

F\u00f6rst efter \u00e5r 1818 b\u00f6rjar fattig- och arbetshusavgifterna som utgick p\u00e5 biljettint\u00e4kterna synas n\u00e5gorlunda regelbundet i \u00c5bo stads redovisningar. Men eftersom Bonuvier vid den h\u00e4r tiden var huvud\u00e4gare till det nya teaterhuset f\u00e5r man anta att de f\u00f6reg\u00e5ende \u00e5ren hade varit framg\u00e5ngsrika och verksamheten livlig b\u00e5de i \u00c5bo och under turn\u00e9erna. Till en b\u00f6rjan s\u00f6kte de sig \u00f6sterut till Helsingfors och Lovisa, d\u00e4r Johann Gappmayers <\/strong>tyskspr\u00e5kiga ensemble t\u00e4vlade om uppm\u00e4rksamheten och f\u00f6rs\u00f6kte etablera sig. De verkar ha upptr\u00e4tt flitigt p\u00e5 artillerimagasinsteaterns tiljor \u00e5ren 1813\u20131819. Eventuellt var Bonuviers utsikter b\u00e4ttre p\u00e5 svenska i kustst\u00e4derna l\u00e4ngs Bottenviken.<\/p>\n

Fredrika Runeberg (f. Tengstr\u00f6m) tyckte sig ha ett minne av att man p\u00e5 det uppiffade materialhusets rid\u00e5 i \u00c5bo kunde l\u00e4sa texten \u201dCastigat ridendo mores\u201d, en mening som beskriver den klassiska teaterns uppdrag: Klandrar sederna genom skratt!<\/p>\n

Det finns ocks\u00e5 en mer detaljerad beskrivning av teaterlokalen: baktill p\u00e5 b\u00e4gge sidor om generalguvern\u00f6rens loge fanns tv\u00e5 loger som rymde 9 personer och l\u00e4ngs b\u00e4gge sidorna en stor loge. Teatersalongen var indelad en numrerad parkett, en onumrerad parterr och amfiteater (eller upph\u00f6jd bakre del). Priserna varierade fr\u00e5n 1 riksdaler till 12 skillingar eller en kvarts riksdaler. (J.P. Winters dagbok 12.9.1814, Riksarkivet; Dahlstr\u00f6m 1948, 82)<\/p>\n

Vid n\u00e4tt och j\u00e4mt fyllda 40 var Bonuvier (1776\u20131858) en man i sina b\u00e4sta \u00e5r och hans teatertrupp uppf\u00f6rde i princip sin basrepertoar fr\u00e5n augusti till september innan akademins h\u00f6sttermin inleddes. Arkitekten Olof Alm, som kanske redan medverkat till upprustningen av det gamla materialhuset, stod f\u00f6r ritningarna till det nya teaterhus som Bonuvier l\u00e4t uppf\u00f6ra vid Nytorget (dagens Salutorg) i \u00c5bo \u00e5r 1817.<\/p>\n

Redan 1815 framf\u00f6rdes klagom\u00e5l p\u00e5 att materialhusets tak l\u00e4ckte s\u00e5 till den grad att publiken l\u00f6pte risk att bli v\u00e5t n\u00e4r det regnade. Eftersom staden inte l\u00e4ngre hade bruk f\u00f6r den gamla byggnaden gavs teaterdirekt\u00f6ren fria h\u00e4nder. Den sista f\u00f6rest\u00e4llningen d\u00e4r gick av stapeln sensommaren 1816.<\/p>\n

Bonuvier gick allts\u00e5 in f\u00f6r att l\u00e5ta uppf\u00f6ra ett \u00e4ndam\u00e5lsenligt teaterhus i \u00c5bo. Han k\u00f6pte en tomt vid torget intill den plats d\u00e4r man spelat teater sedan slutet av 1700-talet. N\u00e4r staden bj\u00f6d ut materialhuset p\u00e5 auktion ropade Bonuvier och Alm in material som kom v\u00e4l till pass i den nya byggnaden (Dahlstr\u00f6m 1948, 85).<\/p>\n

F\u00f6r sitt bygge beh\u00f6vde Bonuvier b\u00e5de finansiering och tillst\u00e5nd. \u00c4n en g\u00e5ng blev han dessutom tvungen att tampas med f\u00f6rbudet mot teaterf\u00f6rest\u00e4llningar under akademiterminerna, en praxis som man fr\u00e5n och med \u00e5r 1810 velat \u00e5terinf\u00f6ra, men som ocks\u00e5 stod i strid med aspirationerna i en stad d\u00e4r landets nya \u00e4mbetsmannak\u00e5r tillsattes och d\u00e4r familjerna f\u00f6rv\u00e4ntade sig underh\u00e5llning och kulturevenemang.<\/p>\n

Med ing\u00e5ngen och framsidan mot torget stod Bonuviers teaterhus \u201dav korsvirke och br\u00e4der\u201d f\u00e4rdigt sommaren 1817 norr om och i samma kvarter som dagens \u00c5bo Svenska Teater. Teaterns proportioner var h\u00e4pnadsv\u00e4ckande och den p\u00e5stods rymma 700 platser, vilket tyder p\u00e5 att f\u00f6rv\u00e4ntningarna p\u00e5 stadens framtidsutsikter och publikens trofasthet var stora. Platsantalet var uppenbarligen teoretiskt eller maximalt och f\u00f6rutsatte en hel del st\u00e5platser.<\/p>\n

Teaterbyggnaden var l\u00e5ngsmal och m\u00e4tte 28,5 m x 15 m, medan salongen var 12,5 m l\u00e5ng och 9 m bred och en scen med ett djup p\u00e5 11 m och som eventuellt lutade snett upp\u00e5t i fonden f\u00f6r att f\u00f6rb\u00e4ttra synligheten, som f\u00f6rst\u00e4rkte perspektivintrycket. F\u00f6r scenbyten \u00e4gde teatern \u201d2 \u00e4ldre fonder och 28 kulisser av l\u00e4rft\u201d. Framf\u00f6r scenen fanns ett orkesterutrymme. V\u00e4ggarna var ljusa och armaturen bestod av en takkrona. F\u00f6rebilderna fanns i Stockholm, fr\u00e4mst Djurg\u00e5rds- och Arsenalsteatern.<\/p>\n

Bonuviers teaterhus hade \u00e5tminstone en eller m\u00f6jligen tv\u00e5 balkongen samt en loge f\u00f6r generalguvern\u00f6ren eller eventuellt f\u00f6r kejsaren. Mellan ytterv\u00e4ggarna och salongen fanns slutna g\u00e5ngar. Omkl\u00e4dningslogerna under scenen var tv\u00e5 och i den ena fanns en kakelugn vid vilken sk\u00e5despelarna kunde v\u00e4rma sig om vintern. Vinkelr\u00e4tt mot teaterhuset uppf\u00f6rdes ett cirka 17 meter l\u00e5ngt bostadshus i stock med ett sommarrum p\u00e5 vinden, som tydligen var avsett f\u00f6r f\u00f6rn\u00e4mare teaterbes\u00f6kare.<\/p>\n

Innertaket hade f\u00e5tt formen av ett tunnvalv, vilket gav ett luftigt och estetiskt tilltalande intryck. Vanligen ses motsvarande valv bara i kyrkor och inte i profana byggnader. Minst lika ansl\u00e5ende \u00e4r solennitetssalens tunnvalv i det av Carl Christoffer Gj\u00f6rwell ritade Akademihuset i sten, som stod f\u00e4rdigt 1815 och invigdes samma \u00e5r som teaterhuset. (Viljo 1989, 7\u20138).<\/p>\n

P\u00e5 1820-talet blev Bonuvier tvungen att hyra ut sitt hus till andra s\u00e4llskap. Hans egen trupp klarade sig inte heller utan turn\u00e9er l\u00e4ngs de gamla rutterna i \u00f6sterled och norrut l\u00e4ngs kusten. L\u00e4ngs sydkusten hade den tyska teatern vunnit insteg i s\u00e5 stor utstr\u00e4ckning att Bonuviers st\u00e4llning inte var lika obestridlig som i \u00c5bo. Befolkningsunderlaget f\u00f6rslog, men om man beaktar att en del av milit\u00e4rerna och ingenj\u00f6rsk\u00e5ren som rekryterades fr\u00e5n S:t Petersburg ofta var Baltiska tyskar, inser vi att st\u00e5ndspersonerna med svenska som modersm\u00e5l vid den h\u00e4r tiden \u00e4nnu var f\u00e5. F\u00f6re 1840-talet fanns det knappt alls n\u00e5gon svenskspr\u00e5kig befolkning i Viborg. Positivt var dock att guvern\u00f6ren, sedan Gamla Finland anslutits till storfurstend\u00f6met, ans\u00e5g att det gamla teaterf\u00f6rbudet inte l\u00e4ngre var i kraft d\u00e4r. Redan \u00e5r 1816 hade Bonuvier bes\u00f6kt Viborg. F\u00f6ljande \u00e5r skrev stadssekreteraren Jakob Jud\u00e9n under namnet Jak. Juteini sina f\u00f6rsta pj\u00e4ser p\u00e5 finska: <\/strong>Perhe-kunda <\/em><\/strong>och <\/strong>Pila pahoista hengist\u00e4 <\/em><\/strong>(1817).<\/strong><\/p>\n

Som uppr\u00e4tth\u00e5llare av Teaterhuset i \u00c5bo och f\u00f6retagare \u00e4r Bonuvier enast\u00e5ende f\u00f6r v\u00e5ra f\u00f6rh\u00e5llanden. Huset i \u00c5bo blev en fast punkt f\u00f6r den inhemska teatern och h\u00e4r introducerades ocks\u00e5 landets f\u00f6rsta finlandsf\u00f6dda sk\u00e5despelerska Maria Silfvan<\/strong>. Teatersalongen fungerade \u00e4ven som konsertlokal p\u00e5 1820-talet.<\/p>\n

N\u00e4r det nya huset stod f\u00e4rdigt 1817 anh\u00f6ll Bonuvier p\u00e5 goda grunder om att akademins begr\u00e4nsning skulle upph\u00e4vas, men f\u00f6rg\u00e4ves. \u00c5r 1816 gick han ocks\u00e5 in f\u00f6r att reda ut sitt avtal med \u00e4nkan Margaretha Seuerling f\u00f6r att f\u00e5 privilegiet i eget namn. \u00c5r 1819 kom beslutet att Bonuvier skulle f\u00e5 \u00f6verta \u00e4nkan Seuerlings privilegium vid hennes d\u00f6d, vilket ocks\u00e5 m\u00f6jliggjorde regelbunden verksamhet i Helsingfors, d\u00e4r Gappmayer \u201dvar ur spelet\u201d.<\/p>\n

Det var vanligen p\u00e5 f\u00f6rsommaren som Bonuviers s\u00e4llskap spelade i Helsingfors och sedan p\u00e5 sensommaren i \u00c5bo. De hade beh\u00e4ndiga turn\u00e9scenografil\u00f6sningar, som tydde p\u00e5 v\u00e4lorganiserad verksamhet. Redan 1817 hade han anh\u00e5llit om att f\u00e5 sv\u00e4ra trohetseden och f\u00e5 finskt medborgarskap. Han gjorde ocks\u00e5 ett f\u00f6rs\u00f6k att utvidga sitt privilegium att g\u00e4lla alla f\u00f6rest\u00e4llningar som gavs i \u00c5bo och \u201d\u00f6ver en god del av landet\u201d. Tv\u00e5 \u00e5r senare flyttade senaten till Helsingfors (1816 hade regeringskonseljen formellt blivit Kejserliga senaten i Finland).<\/p>\n

Det var l\u00e4ttare att rekrytera nya f\u00f6rm\u00e5gor nu n\u00e4r Bonuvier hade en permanent scen. \u2013 Den mest k\u00e4nda av hans nyf\u00f6rv\u00e4rv var Maria Silfvan (1802\u20131865)<\/strong> och hennes f\u00f6rsta man Edward Lemke (1790\u20131855)<\/strong>. De hade gift sig \u00e5r 1818 n\u00e4r Maria var bara 16 \u00e5r.<\/p>\n

Det var f\u00f6rh\u00e5llandevis l\u00e4tt f\u00f6r s\u00e4llskapet att f\u00e5 f\u00f6rst\u00e4rkning fr\u00e5n Stockholm, vilket g\u00e4llde s\u00e5v\u00e4l pj\u00e4surval som sk\u00e5despelare. Eftersom Sven Hirn gjort en mycket noggrann utredning om s\u00e4llskapet faller det sig naturligt att h\u00e4r koncentrera sig p\u00e5 de viktigaste akt\u00f6rerna och \u00e4gna mer uppm\u00e4rksamhet \u00e5t repertoaren i f\u00f6rh\u00e5llande till publiksammans\u00e4ttning och f\u00f6r\u00e4ndringar i den politiska atmosf\u00e4ren. \u2013 N\u00e4mnv\u00e4rda \u00e4r \u00e4nd\u00e5 sk\u00e5despelarsl\u00e4kten Magito<\/strong> med sina m\u00e5nga barn som turnerade i Finland p\u00e5 1820-talet och spelade i b\u00e5de Helsingfors och \u00c5bo. (Hirn 1998, 57; Alho 2010)<\/p>\n

Bonuviers spelplan<\/h3>\n

Bonuvier var ocks\u00e5 p\u00e5 bettet n\u00e4r det g\u00e4llde repertoaren. I samband med invigningen av det nya teaterhuset i juli 1817 gav man August von Kotzebues: D\u00f6da Systerson<\/em> och Louis Sebastien Merciers drama Desert\u00f6ren eller Dygdens och \u00c4delmodets Seger<\/em>. (EMF 1943, 32). Om hans \u00f6vriga repertoar kan man notera flera pj\u00e4ser med fransk bakgrund samt Gustav III:s Siri Brahe och Johan Gyllenstierna<\/em> och \u00e5tminstone tv\u00e5 sk\u00e5despel av Friedrich Schiller: Kabal och k\u00e4rlek<\/em> samt R\u00f6vare <\/em>eller R\u00f6varbandet<\/em>, men ocks\u00e5 en franskanpassad version under titeln Carl von Moor.<\/em><\/p>\n

Bonuviers teaterbibliotek omfattade cirka 400 band som till stora delar har bevarats. Pj\u00e4survalet, i den m\u00e5n de \u00e4r n\u00e4mnda av Hirn och von Frenckell, bjuder inte p\u00e5 n\u00e5gra stora \u00f6verraskningar. De svenska pj\u00e4sf\u00f6rfattarna \u00e4r n\u00e4rmast Gustav III, Carl Envallsson, Carl Israel Hallman och Olof Kex\u00e9l.<\/p>\n

Teaterstycken marknadsf\u00f6rda som \u201dh\u00e4ndelser ur verkliga livet\u201d var ofta det som tilltalade publiken mest. Envallssons Kronofogdarne<\/em> var mycket popul\u00e4r. (Dahlstr\u00f6m 1951, 6). Den blev ett slags f\u00f6rebild f\u00f6r folklustspel i Norden som \u00e4nnu 50 \u00e5r senare fanns med i n\u00e5gon form ocks\u00e5 p\u00e5 Kaarlo Bergboms repertoar. P\u00e5 Bonuviers spellista hittar vi \u00e5r 1825 Schillers Maria Stuart,<\/em> som f\u00f6r \u00e5rtionden fram\u00f6ver skulle bli de kvinnliga sk\u00e5despelarnas favoritpj\u00e4s om tv\u00e5 starka kvinnor.<\/p>\n

Redan under \u00e5ren 1816, 1818 och 1820 hade Bonuviers trupp g\u00e4stspelat i Viborg. \u00c5r 1823 befann han sig d\u00e4r tillsammans med Anders Peter Berggrens<\/strong> trupp. Den var fr\u00e4mst k\u00e4nd f\u00f6r sina m\u00e5nga tidstypiska teaterstycken. Kotzebues enaktskomedier var l\u00e4tta att placera in i ett kv\u00e4llsprogram best\u00e5ende av mindre verk. P\u00e5 spellistan fanns ocks\u00e5 n\u00e5gra historiska melodramer som till exempel franska Ren\u00e9-Charles Pix\u00e9r\u00e9courts Grefven av Castelli<\/em>, men ocks\u00e5 tyska Carl Gustaf af Leopolds tragedi Virginia <\/em>i fem akter.<\/em> Kotzebues pj\u00e4ser om koloniseringen av Sydamerika var speciellt popul\u00e4ra, s\u00e5 som Spanionerne i Peru eller Rollas d\u00f6d<\/em> samt Cora eller Solens pr\u00e4stinna<\/em>. Kotzebue hade redan anv\u00e4nt sig av korst\u00e5gen (och var ingalunda den f\u00f6rsta) och Korsfararna<\/em> blev en l\u00e5ngk\u00f6rare p\u00e5 repertoaren. Av komedierna \u00e4r det Beaumarchais\u2019 Barberaren i Sevilla<\/em> som ofta n\u00e4mns.<\/p>\n

Eug\u00e8ne Scribes och Germaine Delavignes pj\u00e4s S\u00f6mng\u00e5ngerskan<\/em> med scenmusik av \u00c9douard Du Puy fanns ocks\u00e5 p\u00e5 teaterns repertoar. N\u00e5gon tid d\u00e4refter komponerade Vincenzo Bellini operan La Sonnambula<\/em> till ett libretto p\u00e5 italienska av Felice Romani efter Scribe. Det \u00e4r en text med erotiska undertoner d\u00e4r den unga Amina omedvetet \u201duts\u00e4tter sig f\u00f6r stor fara\u201d genom att i s\u00f6mnen s\u00f6ka sig till ett rum p\u00e5 g\u00e4stgiveriet d\u00e4r en fr\u00e4mling har tagit in. I librettot n\u00e4rmar man sig gr\u00e4nserna f\u00f6r det till\u00e5tna med tanke p\u00e5 1830-talets syn p\u00e5 anst\u00e4ndighet.<\/p>\n

Spellistorna visar att Bonuvier via Stockholm hade kommit \u00f6ver betydande historiska melodramer, som ofta utspelar sig i exotiska milj\u00f6er. Man f\u00e5r anta att Bonuvier i Viborg f\u00f6ljde en liknande spelplan som i \u00c5bo d\u00e4r Hamlet <\/em>uppf\u00f6rts 27.8.1819 och sedan p\u00e5 publikens beg\u00e4ran i repris i september (Hirn 1970, s. 66). Versionen kunde eventuellt ha varit via Friedrich Schr\u00f6ders \u201dgruvliga bearbetning\u201d. Det var m\u00e5h\u00e4nda den f\u00f6rsta svenskspr\u00e5kiga Hamlet<\/em>-produktionen i Finland. P\u00e5 tyska hade den spelats redan 10 \u00e5r tidigare.<\/p>\n

F\u00f6r n\u00e5gon tid ingick det i Bonuviers trupp f\u00f6rmodligen n\u00e5gon som kunde spela harlekin och i s\u00e5 fall fick publiken redan 1813 se Arlequin och tunnbindaren<\/em> i n\u00e5gon av de otaliga varianter av dessa commedia dell\u2019arte gestalter som f\u00f6rekommit allt sedan 1700-talet. Diverse charmerande dans\u00f6ser i talgljusens eller oljelampornas sken innebar k\u00e4nsliga sk\u00f6nhetsupplevelser f\u00f6r den d\u00e5tida publiken.<\/p>\n

Under sina f\u00f6rsta 16 \u00e5r hade Bonuvier vuxit upp med influensen fr\u00e5n den unga Gustav III:s hov. Han upptr\u00e4dde g\u00e4rna i pj\u00e4ser som den saligen avlidna kung Gustav III sj\u00e4lv hade skrivit. D\u00e4rf\u00f6r \u00e4r det mindre f\u00f6rv\u00e5nansv\u00e4rt att han redan p\u00e5 fru Seuerlings tid hade regisserat pj\u00e4sen Helmfelt eller Den \u00c5tervunna Sonen<\/em> (1811). \u00c4ven under de f\u00f6ljande \u00e5ren (1815) gav s\u00e4llskapet den h\u00e4dang\u00e5ngna kungens sk\u00e5despel Siri Brahe och Johan Gyllenstierna. <\/em>Inte heller den hade tidigare spelats i Finland. Det g\u00e4llde ocks\u00e5 pj\u00e4sen Gustaf Adolf och Ebba Brahe,<\/em> som ingick i Gustav III:s dramatiska produktion.<\/p>\n

Det missn\u00f6je som redan f\u00f6re mordet p\u00e5 kungen 1792 hade framf\u00f6rts i bland annat d\u00e5tidens tidningar kvarstod ocks\u00e5 efter kungens d\u00f6d. Trots missn\u00f6jet gynnades \u00e4nd\u00e5 m\u00e5nga av Gustav III:s str\u00e4vanden att kombinera env\u00e4ldet med tolerans i trosfr\u00e5gor, mildrade strafflagar, f\u00f6rfinade seder och ett brinnande intresse f\u00f6r spr\u00e5k och teater.<\/p>\n

Bonuviers teater hade ocks\u00e5 starka band till inflytelserika adelsm\u00e4n i Finland, de s\u00e5 kallade gamla gustavianerna som p\u00e5 ett avg\u00f6rande s\u00e4tt bidrog till hur autonomin i Finland utformades i den frisinnade atmosf\u00e4r som var k\u00e4nnetecknande f\u00f6r den unga popul\u00e4ra regenten Alexander I. Autonomins tid har beskrivits som tre gamla gustavianers projekt, n\u00e4mligen Armfelts, Ehrenstr\u00f6ms och Aminoffs. N\u00e4r Bonuviers trupp i oktober 1819 g\u00e4stspelade i artillerimagasinet i Kronohagen i Helsingfors uppf\u00f6rdes uttryckligen talpj\u00e4sen Gustaf [II] Adolf och Ebba Brahe, <\/em>som varit ett samarbete mellan Gustav III och Johan Henric Kellgren. <\/em>Vad innebar det kulturpolitiskt att lyfta fram gustaviansk kultur i det autonoma Finland? Att starka traditioner fr\u00e5n den svenska tiden uppr\u00e4tth\u00f6lls bland den nya regenten Alexander I:s unders\u00e5tar.<\/p>\n

N\u00e4r Bonuvier bes\u00f6kte Helsingfors \u00e5r 1822 hade man ut\u00f6kat repertoaren med fyraktaren om Peter den store och streltserupproret, en ursprungligen tysk pj\u00e4s. Regenters \u00e4delmod och deras omedelbara kontakt med folket var ett av den begynnande f\u00f6rromantikens teman inom st\u00e5ndssamh\u00e4llet. Anekdoter och heroiska ber\u00e4ttelser om regenter som Peter den store och Fredrik den store i Tyskland ingick i den propaganda som gynnade furstehusen, och som ofta syntes p\u00e5 teatertiljorna \u00e4nnu p\u00e5 1820- och 1830-talet. En god regent hade f\u00f6rm\u00e5gan att bem\u00f6ta sina unders\u00e5tar med respekt och lyssna p\u00e5 dem. Den sortens idealism pr\u00e4glade ocks\u00e5 Zacharias Topelius (1818\u20131898), som f\u00f6ddes under denna era.<\/p>\n

Under bes\u00f6ket i Helsingfors sommaren 1823 innefattade Bonuviers repertoar ocks\u00e5 Kotzebues drama Gustaf Wasa, <\/em>men \u00e4ven flera av hans komedier av olika l\u00e4ngd. Av riddarpj\u00e4serna uppf\u00f6rdes Bayard eller Riddaren utan Fruktan och F\u00f6rebr\u00e5elser. <\/em>Som ett inl\u00e4gg i debatten om politik och religion samt med tanke fredstanken verkar Kotzebues enaktare Qv\u00e4karne<\/em> vara intressant. Som samfund \u00e4r kv\u00e4karna bland annat k\u00e4nda f\u00f6r sin pacifism.<\/p>\n

Att beskriva teater p\u00e5 en teaterscen \u00e4r en gammal f\u00f6reteelse. Komedier som behandlade teaterupps\u00e4ttningar var ett tacksamt tema under romantiken. P\u00e5 sin repertoar hade Bonuvier Kotzebues Carolus Magnus eller Spektaklet i Kr\u00e5kvinkel<\/em>. Som sin tids obestridda succ\u00e9f\u00f6rfattare hade Kotzebue redan p\u00e5 1790-talet f\u00f6rlagt handlingen till en sm\u00e5stad han p\u00e5 tyska kallar Kr\u00e4hwinkel, som \u00f6versatt till svenska blev Kr\u00e5kvinkel. Sannolikt uppf\u00f6rdes ingen av de otaliga Kr\u00e5kvinkelpj\u00e4serna p\u00e5 finska, eftersom de redan under Kaarlo Bergboms tid p\u00e5 1870-talet ans\u00e5gs f\u00f6r\u00e5ldrade. Sm\u00e5stadstemat har bevarats i Nikolaj Gogols klassiker Revisorn<\/em>.<\/p>\n

Bonuviers trupp uppf\u00f6rde ocks\u00e5 E.R. Liljestjelkes sk\u00e5despel Theaterskrifvaren.<\/em> Teatertematik f\u00f6rekommer \u00e4ven i Ludwig Tiecks l\u00e4sdrama M\u00e4sterkatten i st\u00f6vlar<\/em> och i den f\u00f6rsta prologen i Johann Wolfgang von Goethes Faust<\/em>.<\/p>\n

Det fanns ett tydligt samband mellan det kulturella klimatet i Finland under den tidiga autonomin och den st\u00e4llning Bonuviers lilla kulturinstitution hade. Det kan ha p\u00e5verkat hans beslut att stanna i Finland, men tydligen v\u00e4ckte ocks\u00e5 hans f\u00e4bless f\u00f6r det fransk-klassiska dramat genklang hos \u00e4mbetsmanna- och officersk\u00e5ren. Bland studenterna i \u00c5bo p\u00e5 1820-talet finner vi storm\u00e4n in spe s\u00e5 som L\u00f6nnrot, Snellman, Runeberg, Arwidsson och Gottlund. N\u00e4r man beaktar \u00c5boromantikens betydelse f\u00f6r finl\u00e4ndsk kulturhistoria vore det intressant att veta betydligt mer om deras fritidsintressen och i vad m\u00e5n teater ingick i dem. Kanske var det ocks\u00e5 fr\u00e5ga om att ha r\u00e5d med teaterbiljetter? F\u00f6r Fredrik Cygnaeus, en blivande kulturpersonlighet och son till en biskop, var detta inget \u00f6verh\u00e4ngande problem.<\/p>\n

Av de tre f\u00f6rstn\u00e4mnda var det endast J. L.\u202fRuneberg, <\/strong>som efter att universitetet hade flyttat till Helsingfors, skrev en magisteruppsats om den grekiska tragedin Medea<\/em>. Senare tillkom ett par komedier och dramer, men teater blev inte avg\u00f6rande f\u00f6r hans litter\u00e4ra produktion. Enligt Sven Hirn var intresset f\u00f6r teater i de akademiska kretsarna inte s\u00e4rskilt stort (1998, 58). Fr\u00e5gan skulle kr\u00e4va n\u00e4rmare studier och kunde, f\u00f6rutsatt att k\u00e4llunderlaget r\u00e4cker till, utredas med st\u00f6d av teatersociologisk analys.<\/p>\n

N\u00e4r senatshuset i Helsingfors stod f\u00e4rdigt \u00e5r 1819 flyttade den kejserliga senaten till Helsingfors. Atmosf\u00e4ren vid akademin i \u00c5bo p\u00e5 1820-talet har tidvis beskrivits som gammalmodig, speciellt sedan A.I. Arwidsson [p\u00e5 grund av artikeln \u201dBetraktelser\u201d] avf\u00e4rdades fr\u00e5n universitetet. De tre blivande storm\u00e4nnen hade h\u00f6sten 1822 levat i f\u00f6rh\u00e5llandevis knappa studieomst\u00e4ndigheter, vilket knappast gav utrymme f\u00f6r teaterbes\u00f6k. Runeberg, som 1825 \u00e5terv\u00e4nde efter sin tid som informator i Saarij\u00e4rvi, hade kanske m\u00f6jligheter att \u00e4gna sig mer \u00e5t kultur.<\/p>\n

Sonen till biskopen f\u00f6r de lutherska f\u00f6rsamlingarna i S:t Petersburg, den unge Fredrik Cygnaeus<\/strong> och \u00f6verstesonen Nils Henrik Pinello<\/strong> var d\u00e4remot ivriga teaterbes\u00f6kare p\u00e5 1820-talet. Med k\u00e4nnedom om Cygnaeus inflytande p\u00e5 s\u00e5v\u00e4l Zacharias Topelius och Josef Julius Wecksell som Aleksis Kivi, kan man v\u00e4l f\u00f6rest\u00e4lla sig honom som varande en l\u00e4nk mellan Bonuviers teater i \u00c5bo och den nya huvudstadens blomstrande teaterliv under de p\u00e5f\u00f6ljande \u00e5rtiondena.<\/p>\n

Tiden f\u00f6re \u00c5bo brand<\/h3>\n

Fast\u00e4n ledningen inom kyrkan och akademin \u00e5r 1809 varit beredda att sv\u00e4ra kejsaren trohet, b\u00f6rjade upprustningen av Helsingfors p\u00e5verka attityderna. \u2013 Kontakterna till Uppsala var fortsatt t\u00e4ta och om musiklivet vet man att studenternas f\u00f6rh\u00e5llningss\u00e4tt och synen p\u00e5 till exempel s\u00e5ngtraditionen inte alltid var ryskv\u00e4nlig. Efter \u00c5bo brand var det l\u00e4tt att f\u00f6rverkliga planerna p\u00e5 att flytta universitetet n\u00e4rmare f\u00f6rvaltningen, vilket underl\u00e4ttade \u00f6vervakningen av studenterna. P\u00e5budet om flytten av universitetet till Helsingfors kom 1827.<\/p>\n

Under sorgetiden \u00e5ren 1825\u20131826 efter kejsaren Alexander I:s d\u00f6d var det f\u00f6rbjudet att spela teater och teatrarnas situation blev betydligt k\u00e4rvare. Sk\u00e5despelarna blev tvungna att f\u00f6rs\u00f6rja sig p\u00e5 annat s\u00e4tt, bland annat som s\u00f6mmerskor och servit\u00f6rer.<\/p>\n

Branden i \u00c5bo, som br\u00f6t ut den 4 september 1827, blev en fullst\u00e4ndig katastrof f\u00f6r m\u00e5nga. Bonuvier livsg\u00e4rning blev l\u00e5gornas rov och han f\u00f6rlorade hela sin egendom. Verksamheten fortsatte i n\u00e5gon m\u00e5n genom att Bonuvier tydligen st\u00f6dde Lemke-Westerlunds trupp<\/strong> och emellan\u00e5t upptr\u00e4dde som sk\u00e5despelare. Bland annat erbj\u00f6ds Bonuvier en recettf\u00f6rest\u00e4llning i Helsingfors, d\u00e4r han spelade sin favoritroll som Fredrik II av Preussen i pj\u00e4sen August och Theodor eller de B\u00e4gge kammarpagerna<\/em>.<\/p>\n

Efter \u00c5bo brand gavs uppenbarligen f\u00f6rest\u00e4llningar i Brunnshuset vid badinr\u00e4ttningen i Kuppis under \u00e5ren 1827\u20131833. \u00c5r 1833 och sex \u00e5r efter branden uppf\u00f6rdes en ny provisorisk tr\u00e4teater vid Salutorget i \u00c5bo. Byggnadsritningen har bevarats och man antar att den p\u00e5minde om Bonuviers hus, men med endast en balkong och en mer h\u00e4stskoformad salong. Man antar att arkitekten Per Gylich kunde ha varit upphovsman till ritningarna (Vilkko 1989).<\/p>\n\n\t\t