{"id":1658,"date":"2014-12-29T16:14:59","date_gmt":"2014-12-29T13:14:59","guid":{"rendered":"https:\/\/disco.teak.fi\/teatteri\/?p=1658"},"modified":"2018-10-22T16:57:18","modified_gmt":"2018-10-22T13:57:18","slug":"5-2-repertoarer-under-1930-talet-och-krigsaren","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/disco.teak.fi\/teatteri\/sv\/5-2-repertoarer-under-1930-talet-och-krigsaren\/","title":{"rendered":"
5.2<\/div>Repertoarer under 1930-talet och krigs\u00e5ren"},"content":{"rendered":"

Teaterkritikern Maija Savutie har sammanst\u00e4llt ett slags helhetsbild av spelplanerna p\u00e5 1930-talet. P\u00e5 1940-talet var hon bland annat sekreterare f\u00f6r Statens Teaterkommitt\u00e9. Savutie gjorde ocks\u00e5 ett antal utredningar och kom till det krassa resultatet att det finl\u00e4ndska teaterutbudet i h\u00f6g grad hade dominerats av underh\u00e5llning, och att de seri\u00f6sa och samh\u00e4lleligt orienterade inhemska pj\u00e4serna kunde r\u00e4knas p\u00e5 den ena handens fingrar. Det som framg\u00e5r av hennes helhetsbild h\u00e5ller nog till stora delar streck. Men visst f\u00f6rekom det ocks\u00e5 konstn\u00e4rligt h\u00f6gtst\u00e5ende och ambiti\u00f6sa f\u00f6rs\u00f6k och experiment, det g\u00e4ller bara att leta fram dem.<\/p>\n

Framf\u00f6rallt p\u00e5 klassikerfronten f\u00f6rekom det tydliga f\u00f6r\u00e4ndringar. De av Bergbom skapade idealen om att kunna fylla teaterscenerna med ett helt\u00e4ckande spektrum av verk ur v\u00e4rldslitteraturen f\u00f6rf\u00f6ll p\u00e5 1930-talet. Det var inte l\u00e4ngre m\u00f6jligt. F\u00f6ruts\u00e4ttningarna f\u00f6r att f\u00e5 statsbidrag var dock \u00e4nda fram till 1960-talet att teatern hade en konstn\u00e4rlig spelplan. Den noterades separat som en s\u00e5 kallad v\u00e4rde-repertoar. Om andelen underh\u00e5llning blev f\u00f6r stor kunde det ha en negativ inverkan p\u00e5 statsbidraget. Indelningen i konst och underh\u00e5llning hade kommit f\u00f6r att stanna.<\/p>\n

Kompletteringar av klassikerutbudet f\u00f6rekom dock. Bland annat \u00e5terupptogs Sofokles Kuningas Oidipus (Konung Oidipus)<\/em> p\u00e5 Nationalteatern i Otto Manninens \u00f6vers\u00e4ttning till finska och med antikiserad scenografi och antikiserade dr\u00e4kter. Vid ungef\u00e4r samma tid l\u00e4t Svenska Teatern uppf\u00f6ra Aischylos Agamemnon<\/em> i nytolkning till svenska av Emil Zilliacus p\u00e5 Konservatoriet vid J\u00e4rnv\u00e4gsgatan (senare Sibelius-Akademins konsertsal som Konstuniversitet uppl\u00e4t f\u00f6r Riksdagen som \u201devakueringslokal\u201d). Under spel\u00e5ret 1935\u20131936 byggdes teaterhuset om och spelplatsen var d\u00e4rf\u00f6r tillf\u00e4lligt en annan.<\/p>\n

Inspiration till att finna tonen i medeltidsteater fann man i religi\u00f6s dramatik. Hugo von Hofmannsthals Jokamies (Envar)<\/em> spelades p\u00e5 flera teatrar p\u00e5 1930-talet. Amos Anderson<\/strong> hade skrivit en pj\u00e4s kallad Vallis Gratiae<\/em> (N\u00e5dens dal) med handlingen f\u00f6rlagd till birgittinerklostret i N\u00e5dendal och regisserade dessutom den spanska barockdramatikern Pedro Calder\u00f3n de la Barcas Suuri maailmanteatteri (Den stora v\u00e4rldsteatern)<\/em> f\u00f6r flera teaterhus.\u00a0Valen av verk var f\u00f6rst\u00e5s i linje med den europeiska stj\u00e4rnregiss\u00f6ren Max Reinhardts kulturkonservatism eller kanske snarare \u201dnyetik\u201d och \u201dnyreligiositet\u201d.<\/p>\n

Med sin allvarsamt lutherska bondebakgrund var den finskspr\u00e5kiga bildade klassen r\u00e4tt kyrkv\u00e4nlig. Trots att en del av det str\u00e4ngt h\u00f6gersinnade pr\u00e4sterskapet verkade i en annan riktning, fanns det \u00e4ven inom arbetarr\u00f6relsen \u2013 i kretsar som till sin etiska grund\u00e5sk\u00e5dning l\u00e5g n\u00e4ra kristendomen \u2013 ocks\u00e5 sympatier och klangbotten f\u00f6r religi\u00f6sa teman.\u00a0Amos Anderson var en betydande svenskspr\u00e5kig mecenat och d\u00e4rtill n\u00e4rde han ett stort intresse f\u00f6r medeltiden och katolska traditioner.<\/p>\n

I Nationalteaterns repertoar ingick \u00e4ven verk av Moli\u00e8re, vars pj\u00e4ser teaterchefen-regiss\u00f6ren Eino Kalima varmt uppskattade. Bland favoriterna fanns Sisilialainen (Sicilianaren eller k\u00e4rleken som m\u00e5lare)<\/em>, Ihmisvihaaja (Misantropen)<\/em>, Tartuffe<\/em> och n\u00e5got \u00f6verraskande \u00e4ven Amphitryon<\/em> om Jupiters k\u00e4rleks\u00e4ventyr, som de facto torde ha anspelat p\u00e5 Solkungens kvinnoaff\u00e4rer. Uuno Laakso stod i ber\u00e5d att \u00f6verta Adolf Lindfors roll som Moli\u00e8re-uttolkare.<\/p>\n

N\u00e4r det g\u00e4ller franska komedier finner vi Pierre Beaumarchais Figaron h\u00e4\u00e4t (Figaros br\u00f6llop)<\/em> p\u00e5 repertoaren med unga, intelligenta och magiska Joel Rinne<\/strong> som Figaro. Rollen var en forts\u00e4ttning p\u00e5 Rinnes introduktion p\u00e5 nationalscenen som Truffaldino i Carlo Goldonis Kahden herran palvelija (Tv\u00e5 herrars tj\u00e4nare)<\/em>. Ocks\u00e5 det uppslaget kom via Max Reinhardt. Joel Rinne var den som fick hela ensemblen att lyfta. Hans v\u00e4g mot att bli en av Nationalteaterns ledande manliga sk\u00e5despelare hade tagit sin b\u00f6rjan b\u00e5de som sk\u00e4lm och intellektuell.<\/p>\n

P\u00e5 1930-talet var det Frankrike som levererade flera romantiska kassav\u00e4ltare som passade v\u00e4l in i m\u00e5nga teatrars repertoar. I sin dramaproduktion lyckades Marcel Pagnol f\u00e5nga klarheten och k\u00e4nsligheten som pr\u00e4glade 30-talet. Han hade mod nog att vara vardaglig, jordn\u00e4ra och folklig. Topaze<\/em> intog teatrarna i Finland p\u00e5 samma s\u00e4tt som den hade gjort i det \u00f6vriga Europa. F\u00f6rsta delen av Marseilletrilogin, pj\u00e4sen Marius,<\/em> hade Finlandspremi\u00e4r p\u00e5 Nationalteatern och spelades sedan p\u00e5 landets alla \u00f6vriga teatrar; ett slags variation p\u00e5 Peer Gynt-temat med en pojke som g\u00e5r till sj\u00f6ss och k\u00e4restan Fanny som v\u00e4ntar honom tillbaka. Del tv\u00e5, Fanny,<\/em> uppf\u00f6rdes ocks\u00e5 p\u00e5 Nationalteatern och nu hade flickan gjort egna val i livet och gift sig borgerligt. Den tredje delen \u00e4r episodisk och skriven f\u00f6r filmindustrin under namnet C\u00e9sar<\/em>, som p\u00e5 scen i Finland uruppf\u00f6rdes h\u00f6sten 1939, en h\u00f6gklassig f\u00f6rest\u00e4llning som blev en stor framg\u00e5ng f\u00f6r Tampereen Teatteri i regi av den d\u00e5varande chefen Arvi Kivimaa<\/strong>.<\/p>\n

Urvalet Shakespeare-produktioner kom i Finland nu att koncentreras till komedierna. De historiska dramerna uppf\u00f6rdes mera s\u00e4llan. Shakespeare spelades \u00f6verallt och likt Moli\u00e8re tolkades de som v\u00e4rderepertoar i statistiken.<\/p>\n

N\u00e4r Wilho Ilmari<\/strong> hade s\u00f6kt sig fr\u00e5n \u00c5bo via Tammerfors till Nationalteatern \u00e5r 1936 var det mestadels pj\u00e4ser av William Shakespeare som han regisserade. Bland de mer s\u00e4llan uppf\u00f6rda ingick Coriolanus<\/em> och Antonius ja Kleopatra.<\/em><\/p>\n

Det r\u00e5dde inte heller f\u00f6r \u00f6vrigt n\u00e5gon st\u00f6rre brist p\u00e5 historiska teman, s\u00e5som till exempel konungadramer och historiska sk\u00e5despel. Bland annat uppf\u00f6rdes nya varianter, bland annat ett stycke om drottning Victorias ungdomstid med titeln Kuningattaren nuoruusvuodet<\/em> (En drottnings ungdoms\u00e5r<\/em>). Pj\u00e4sen uppf\u00f6rdes n\u00e4r Emilie Bergboms 100-\u00e5rsjubileum firades \u00e5r 1934. Ett mycket popul\u00e4rt stycke med Henny Waljus och Joel \u201dJopi\u201d Rinne i huvudrollerna.<\/p>\n

P\u00e5 motsvarande s\u00e4tt s\u00e5gs ocks\u00e5 n\u00e5got senare den tysk-\u00f6sterrikiska dramatikern Ferdinand Bruckners Englannin Elisabeth (Elisabeth von England),<\/em> d\u00e4r drottningen \u00e4ven s\u00e5gs i f\u00f6rh\u00e5llande till hovet i Spanien. Ocks\u00e5 den pj\u00e4sen uppf\u00f6rdes p\u00e5 flera teatrar och slog delvis ut Schillers Maria Stuart<\/em>, men inte utan undantag.<\/p>\n

I och med uppenbar p\u00e5verkan fr\u00e5n f\u00f6rebilder spelades August<\/strong> Strindbergs kungadramer<\/strong> \u00e4ven p\u00e5 Nationalteatern. Allt sedan 1920-talet hade de ocks\u00e5 vunnit insteg i Finland p\u00e5 finska. I sina kungadramer behandlade Strindberg fr\u00e5gor om maktut\u00f6vandets problematik ur ett psykologiskt perspektiv. Pj\u00e4serna Kustaa Vaasa (Gustav Vasa)<\/em> och Erik XIV<\/em> f\u00f6ljdes av Kaarle XII (Karl XII)<\/em>. Kuningatar Kristiina (Drottning Kristina)<\/em> sattes upp p\u00e5 annat h\u00e5ll \u00e4n i Helsingfors. Denna sj\u00e4lvst\u00e4ndiga kvinna som konverterade till katolicismen var ett k\u00e4nsligt tema f\u00f6r Nationalteaterns publik.<\/p>\n

Strindbergs betydligt modernare kungadramer fyllde den lucka som Schiller, Hugo och Topelius hade uppl\u00e5tit. Det verkar som om Maria Stuart<\/em> var det enda av Schillers stycken som lyckades h\u00e5lla sig kvar p\u00e5 repertoaren under 1930-talet. Det berodde fr\u00e4mst p\u00e5 de tv\u00e5 starka kvinnorollerna, som beh\u00f6ll sin popularitet vid g\u00e4stspel och p\u00e5 recettf\u00f6rest\u00e4llningar. Sedermera dyker den regelbundet upp igen p\u00e5 1950\u201380-talen med Emmi Jurkka p\u00e5 kammarteatern Huoneteatteri Jurkkas repertoar.<\/p>\n

I Nationalteaterns utbud p\u00e5 1930-talet ing\u00e5r dock tv\u00e5 av Heinrich von Kleists sk\u00e5despel, fr\u00e4mst d\u00e5 Homburgin prinssi (Prins Friedrich von Homburg)<\/em> med Joel Rinne i titelrollen samt Rikottu ruukku (Den s\u00f6nderslagna krukan).<\/em> Lessings Minna von Barnhelm,<\/em> en tysk klassiker som hade sin givna plats med tanke p\u00e5 g\u00e4stspel i Tyskland och fanns med p\u00e5 agendan vid tiden f\u00f6r forts\u00e4ttningskriget (1941\u20131944).<\/p>\n

Calder\u00f3ns El\u00e4m\u00e4 on unta (Livet \u00e4r en dr\u00f6m)<\/em> i Helvi Vasaras ny\u00f6vers\u00e4ttning till finska om prins Sigismund som h\u00e5lls insp\u00e4rrad av sin far f\u00f6r att f\u00f6rhindra en profetia fr\u00e5n att sl\u00e5 in. Tauno Palo spelade prinsen. Pj\u00e4sen hade uppf\u00f6rts redan p\u00e5 Kaarlo Bergboms tid.<\/p>\n

Intresset f\u00f6r Henrik Ibsens pj\u00e4ser hade inom den bildade klassen, s\u00e5som till exempel Eino Kalima och Nationalteaterns direktion, b\u00f6rjat svalna. Kalima h\u00e4nvisar i sina memoarer till hur stor upplevelsen av Ibsens dramatik verkade vara f\u00f6r den \u00e4ldre generationen, men hur den f\u00f6r hans egen k\u00e4ndes sliten, f\u00f6ruts\u00e4gbar, teoretiserande och till och med tung.<\/p>\n

Undantaget n\u00e4r det g\u00e4ller Ibsens produktion \u00e4r kopplat till en rollprestation p\u00e5 individniv\u00e5, n\u00e4mligen Peer Gynt<\/em>. Det var en pj\u00e4s som hade kommit f\u00f6r att stanna p\u00e5 teaterrepertoarerna i Finland. Det var kr\u00e4vande dramatik och med sitt omfattande persongalleri erbj\u00f6ds manliga sk\u00e5despelare ansl\u00e5ende roller. Det gav m\u00f6jligheter att sk\u00f6rda lagrar. P\u00e5 motsvarande s\u00e4tt h\u00f6rde \u00c5ses och Solveigs roller till de eftertraktade kvinnorollerna. F\u00f6r regiss\u00f6rerna blev Peer Gynt<\/em> ett slags m\u00e4sterprov och en merit, f\u00f6r teatern en kraftanstr\u00e4ngning, ett storverk som v\u00e4ckte respekt.<\/p>\n

Jalmari Lahdensuo var den som i samarbete med Teuvo Puro \u00e5r 1916 stod f\u00f6r uruppf\u00f6randet i Finland p\u00e5 finska. Bland senare versioner kan Eino Salmelainens regi p\u00e5 Tampereen Teatteri (med Helge Ranin som Peer) n\u00e4mnas. Vid Helsingin Kansanteatteri regisserade han den \u00e4n en g\u00e5ng (med Teuvo Puro som g\u00e4startist) och sedermera i slutet av 1950-talet p\u00e5 Tampereen Ty\u00f6v\u00e4en Teatteri (med Veikko Sinisalo). I Viborg var det Eino Jurkka som stod f\u00f6r regin med Aku Korhonen som Peer \u00e5r 1926. Under Eino Kalimas chefsperiod uppf\u00f6rdes inte Peer Gynt<\/em> p\u00e5 Nationalteatern. Antagligen f\u00f6r att det hade varit hans f\u00f6retr\u00e4dares m\u00e4sterprov. Det var s\u00e4kert ocks\u00e5 orsaken till Teuvo Puros g\u00e4stspel p\u00e5 annat h\u00e5ll.<\/p>\n

Trots det h\u00f6r Villisorsa<\/em> (Vildanden)<\/em> till Eino Kalimas fr\u00e4msta 1930-talsf\u00f6rest\u00e4llningar, som han ocks\u00e5 ans\u00e5g vara Ibsens b\u00e4sta verk. \u00c4ven kritikerna framh\u00f6ll pj\u00e4sen som en av de allra b\u00e4sta. Unga Maija Savutie ans\u00e5g dock att man ocks\u00e5 h\u00e4r hade utel\u00e4mnat den samh\u00e4lleliga aspekten genom att koncentrera sig p\u00e5 Henny Waljus inlevelse i den stackars Hedvigs tragedi. Ibsens \u00f6vriga produktion s\u00e5som Meren rouva (Frun fr\u00e5n havet)<\/em> och Pikku Eyolf (Lille Eyolf)<\/em> samt Rakentaja Solness (Byggm\u00e4stare Solness)<\/em> f\u00f6rblev n\u00e4rmast kuriositeter och visavi dem sp\u00e5nade man artigt om den m\u00e5ngbottnade substansen. Med en viss f\u00f6rsiktighet undrade en del till och med om Ibsen i sig kanske hade varit otydlig.<\/p>\n

Villisorsa (Vildanden)<\/em> d\u00e4r sm\u00e5v\u00e4xta, flickaktiga Henny Waljus naturligtvis spelade Hedvig, en starkt ber\u00f6rande roll. Emmi Jurkka, som hade ett par \u00e5r p\u00e5 Nationalteatern bakom sig, spelade Gina, fotografen Hjalmars hustru och Hedvigs mor. Hon hade ocks\u00e5 kapacitet att skapa ett intressant rollportr\u00e4tt.<\/p>\n

Multilingvisten Eino Kalima<\/strong> beh\u00e4rskade svenska, ryska, polska, tyska och franska, vilket naturligtvis ocks\u00e5 syntes i hans pj\u00e4sval.<\/p>\n

Via Nationalteatern kom en hel del polsk dramatik till Finland, b\u00e5de klassiker och nyskrivna pj\u00e4ser. Allt f\u00f6ll dock inte i god jord.<\/p>\n

N\u00e4r det g\u00e4ller den ryska<\/strong> dramatikens status i det mellankrigstida Finland har man av h\u00e4vd ansett att f\u00f6rest\u00e4llningarna var f\u00e5. Det \u00e4r en uppfattning som kr\u00e4ver en n\u00e4rmare granskning. Verk av speciellt Leo Tolstoj uppf\u00f6rdes regelbundet. Pj\u00e4ser som Pimeyden valta (M\u00f6rkrets makt)<\/em> och Yl\u00f6snousemus (Uppst\u00e5ndelse),<\/em> som \u00e4nnu p\u00e5 1920-talet spelades r\u00e4tt frekvent f\u00f6ll bort p\u00e5 1930-talet och ersattes allt oftare av El\u00e4v\u00e4 ruumis (Det levande liket),<\/em> som Tolstoj skrev redan \u00e5r 1900, men inte ans\u00e5g vara slutf\u00f6rd. Rollkarakt\u00e4ren Fedja blev m\u00e5nga manliga sk\u00e5despelares favorit. Framf\u00f6r allt k\u00e4nde sig Kosti Elo och Eino Jurkka hemmastadda i den. De ryska verken stod f\u00f6r ett f\u00f6rstklassigt emotionellt, patetiskt sentimentalt inneh\u00e5ll som ocks\u00e5 gick hem hos den finska publiken.<\/p>\n

Maksim Gorkij, vars pj\u00e4ser delvis redan uppfattades som klassiker, spelades dock r\u00e4tt s\u00e4llan. Men i januari 1938 uppf\u00f6rdes stycket Pohjalla<\/em> (Natth\u00e4rb\u00e4rget<\/em> eller P\u00e5 samh\u00e4llets botten)<\/em> i Emil Luukkonens regi p\u00e5 scenen i Vallg\u00e5rd.<\/p>\n

Leonid Andrejevs dr\u00f6mspel Elomme p\u00e4iv\u00e4t (M\u00e4nniskans liv)<\/em> \u00e5terupptogs endast sporadiskt, medan hans Anfisa<\/em> s\u00e5gs bara p\u00e5 Tampereen Ty\u00f6v\u00e4en Teatteri den 16 september 1937. Leonid Andrejev hade emigrerat till Finland efter revolutionen i Ryssland. D\u00e4remot kunde tv\u00e5 av Aleksandr Ostrovskijs till finska \u00f6versatta stycken, Ukonilma<\/em> (Ov\u00e4dret)<\/em> och Mets\u00e4<\/em> (Skogen,)<\/em> \u00e5terupptas p\u00e5 repertoarerna till och med upprepade g\u00e5nger tack vare komiken och de karikatyristiska dragen. Det g\u00e4llde ocks\u00e5 Nikolaj Gogols beh\u00e4ndigt spelbara klassiker, lustspelet Reviisori (Revisorn)<\/em> och Naimahankkeet (Br\u00f6llopsbesv\u00e4r).<\/em><\/p>\n

P\u00e5 Koiton N\u00e4ytt\u00e4m\u00f6 spelades redan 20.9.1930 Valentin Katajevs komedi Ympyr\u00e4n neli\u00f6iminen<\/em> (Cirkelns kvadratur)<\/em> om den sovjetiska NEP-periodens bostadsbrist. P\u00e5 Tampereen Ty\u00f6v\u00e4en Teatteri uppf\u00f6rdes 17.2.1938 ett annat av Katajevs stycken under namnet Kukkaistie,<\/em> en pj\u00e4s<\/p>\n

med ett k\u00e4rlekstema i kombination med satir om bostadsf\u00f6rh\u00e5llandena och sexualmoralen i Sovjetunionen. I tidningen Kansan lehti f\u00f6rundrade man sig \u00f6ver att pj\u00e4sen hade f\u00e5tt gr\u00f6nt ljus av den str\u00e4nga censuren i grannlandet. F\u00f6r regin stod Edvin Laine med sitt osvikligt s\u00e4kra grepp. Publiken roade sig hejdl\u00f6st p\u00e5 den ryska hj\u00e4ltinnans och storskr\u00e4vlarens bekostnad. Ossi Kostia visade sig beh\u00e4rska hela skalan fr\u00e5n l\u00f6ssl\u00e4ppt komik till parodi p\u00e5 h\u00f6gst\u00e4mt patos. Eero Roine s\u00e5gs som den l\u00e4ttsamma l\u00e4karen och Rauni Veivo [b\u00f6r vara Luoma] som den sprittande hurtigt karikerade domestiken (Rajala 2, 261).<\/p><\/blockquote>\n

Bland arbetarteatrarna var det Vallilan Ty\u00f6v\u00e4en Teatteri som l\u00e4t uppf\u00f6ra pj\u00e4sen redan i oktober 1938. Andra stycken som man kunde t\u00e4nka sig att vid den h\u00e4r tiden ocks\u00e5 skulle ha fungerat bra i Finland var Nikolaj Erdmans satirer, s\u00e5som El\u00e4k\u00f6\u00f6n itsemurhaaja<\/em> (En sj\u00e4lvm\u00f6rdares vederm\u00f6dor)<\/em> och Anastasia ja valtakirja.<\/em> Men det verkar som om ingen \u00e4nnu hade vare sig k\u00e4nt till eller uppt\u00e4ckt dem.<\/p>\n

D\u00e4remot hade en grupp sk\u00e5despelare (Kosti Elo, Vappu Elo, Elli Tompuri, Kalle Rouni, Kaarlo Kyt\u00f6 och Eino Salmelainen) som \u00e5r 1935 deltog i teaterdagar i Sovjetunionen fastnat f\u00f6r Vasilij Vasiljevitj Sjkvarkins (1864\u20131967) sk\u00e5despel Vieras lapsi,<\/em> om vars tema Koski konstaterar att \u201dden inte inneh\u00f6ll propaganda\u201d.<\/p>\n

Pj\u00e4sen handlade om en flicka som ville bli sk\u00e5despelerska och n\u00e4r hon \u00f6vade in rollen som ensamst\u00e5ende mor v\u00e4ckte det f\u00f6rvirring i omgivningen. F\u00e4stmanskandidaterna fick anledning att omv\u00e4rdera sin inst\u00e4llning till objektet f\u00f6r sin k\u00e4rlek, som de alla antog att var gravid (Koski 2, 248).<\/p>\n

Enligt Sylvi Kyllikki Kilpi \u201dbidrog pj\u00e4sen till sitt lands samh\u00e4lleliga utveckling och tog upp aktuella fr\u00e5gor: det fanns ett samband mellan pj\u00e4sens inneh\u00e5ll och den unga nationens \u00e4ktenskapspropaganda. Tidningen Helsingin Sanomats<\/em> recensent ber\u00f6mde den lysande replikeringen\u201d. Vid premi\u00e4ren var personalen fr\u00e5n Sovjetunionens ambassad v\u00e4l representerad och fick ett positivt mottagande av Koittos publik. Vilket redan i sig kunde tolkas som en politisk handling eller respons riktad till teatern (Koski 2, 95).<\/p>\n

F\u00f6r den som granskar Nationalteaterns 1930-tals repertoar \u00e4r det tv\u00e5 mycket betydande ryska dramer som man speciellt l\u00e4gger m\u00e4rke till. B\u00e4gge n\u00e5r egentligen Finland via Paris.<\/p>\n

Gaston Baty var en av medlemmarna i den ber\u00f6mda gruppen Le Cartel des Quatre<\/em> (ungf. de fyras kartell). De \u00f6vriga var Charles Dullin, Louis Jouvet och Georges Pito\u00ebff. Baty hade gjort en egen dramatisering av Dostojevskijs Rikos ja rangaistus (Brott och straff).<\/em> Kalima s\u00e4ger sig ha insett att Baty f\u00f6ljde Dostojevskijs ryska original r\u00e4tt exakt, men att han i \u00f6vers\u00e4ttningen till finska dessutom lyfte in passager ur originalet. I Pekka Alpos regi blev pj\u00e4sen \u00e5r 1936 en stor framg\u00e5ng f\u00f6r Nationalteatern med Unto Salminen i rollen som Raskolnikov, Yrj\u00f6 Tuominen som utredaren Porfiri, Aku Korhonen som Marmeladov och Ansa Ikonen som Sonja. Scenografiskt var pj\u00e4sen en utmaning p\u00e5 grund av de m\u00e5nga scenbytena, men enligt tidens sed spelade det inre skeendet en mycket central roll. F\u00f6rest\u00e4llningen ans\u00e5gs vara en av decenniets f\u00f6rn\u00e4msta och dessutom ett exempel p\u00e5 nationalscenens obestridliga professionalitet.<\/p>\n

Eftersom man nu hade tillg\u00e5ng till b\u00e5de god dramatisering och \u00f6vers\u00e4ttning till finska i kombination med en intressant rollupps\u00e4ttning, spelades Rikos ja rangaistus<\/em> p\u00e5 ett antal st\u00f6rre orter. I \u00c5bo av Turun Ty\u00f6v\u00e4enteatteri, i Viborg av Viipurin teatteri och i Tammerfors av Tampereen Teatteri. 1930-talets upplysta allm\u00e4nhet uppskattade det intressanta id\u00e9perspektivet och den psykologiskt komplexa intensiteten. Det som hos Fjodor Dostojevskij upplevdes som det genuint ryska var sj\u00e4lslig introspektion och en djup religiositet. Raskolnikovgestaltens avklarnade tillst\u00e5nd inf\u00f6r avf\u00e4rden till Sibirien i slutet av pj\u00e4sen var p\u00e5 m\u00e5nga s\u00e4tt ber\u00f6rande.<\/p>\n

Ett annat tacksamt ryskt scenverk var parisemigranten Dmitrij MerezjkovskijsItsevaltiaan kuolema (Paul I:s d\u00f6d).<\/em> Stycket var en studie om tsar Paul I som ans\u00e5gs vara sinnessjuk och som blev m\u00f6rdad i samband med en statskupp. Modern Katarina den stora ans\u00e5gs vara orsaken till hans sviktande mentala h\u00e4lsa samtidigt som han p\u00e5 ett osunt s\u00e4tt beundrade Fredrik II av Preussen f\u00f6r hans militarism. Mot sig hade han sonen, den blivande tsar Alexander I, som var eller har framst\u00e4llts som tveksamt inst\u00e4lld till mordet p\u00e5 fadern. Stycket beskrivs vanligen som tacksamt med tanke p\u00e5 goda rollprestationer, vilket bland annat g\u00e4llde Aku Korhonen i rollen som den galne Paul och Wilho Ilmari som primus motorn f\u00f6r exekutorerna Peter von der Pahlen. F\u00f6rest\u00e4llningen blev en framg\u00e5ng f\u00f6r b\u00e5de Nationalteatern och f\u00f6rfattaren, som kanske f\u00f6rv\u00e4ntade sig att f\u00e5 Nobelpriset i litteratur, och som f\u00f6reslog att Kansallisteatteri skulle inkludera pj\u00e4sen i sina regelbundna g\u00e4stspel i Stockholm.<\/p>\n

Itsevaltiaan kuolema<\/em> uppf\u00f6rdes p\u00e5 m\u00e5nga teatrar. Den politiska undertexten h\u00e4nvisade uppenbarligen till \u2013 eller kunde \u00e5tminstone l\u00e4sas s\u00e5 \u2013 kejsaren Paul I:s militaristiskt nyckfulla despotism som en sinnebild f\u00f6r \u201dden ol\u00e4mpliga regeringen, det vill s\u00e4ga bolsjevismen i Ryssland\u201d. Man hoppades att det var n\u00e5got \u00f6verg\u00e5ende, att det bara g\u00e4llde att bilda en koalition som kunde s\u00e4tta sig upp mot den. De ryska emigranternas \u00f6nsket\u00e4nkande f\u00f6rblev en illusion och ren nostalgi. Bilden av den ryska env\u00e4ldiga despoten handlade om hur man s\u00e5g p\u00e5 Ryssland och det slaviska i Finland och hur man valde att presentera det.<\/p>\n

Engelsk dramatik<\/strong> uppf\u00f6rdes inte heller i n\u00e5gon h\u00f6gre grad p\u00e5 Nationalteatern vid den h\u00e4r tiden. Fr\u00e4mst n\u00e5dde den Finland via Tyskland. N\u00e4r det g\u00e4llde komedier var de huvudsakliga \u201dimportl\u00e4nderna\u201d Tyskland, \u00d6sterrike och Frankrike, men i n\u00e5gon m\u00e5n ocks\u00e5 Italien och Polen. Men de f\u00f6ll inte alltid publiken p\u00e5 l\u00e4ppen.<\/p>\n

Undantagen inom engelskspr\u00e5kig dramatik var den irl\u00e4ndska f\u00f6rfattaren Oscar Wildes salongskomedier, som spelades i n\u00e5gon m\u00e5n, men ocks\u00e5 George Bernard Shaw och Somerset Maugham, vilkas pj\u00e4ser alltid hade en samh\u00e4llelig vinkling. Bland klassikerna hade man hittat Benjamin \u201dBen\u201d Jonsons (1572\u20131637) Volpone<\/em> och irl\u00e4ndaren Richard Sheridans (1751\u20131816) Juorukoulu (Skandalskolan)<\/em>, som utf\u00f6ll v\u00e4l tack vare Kalimas regi och\/eller skickliga sk\u00e5despelare.<\/p>\n

F\u00f6rutom p\u00e5 Nationalteatern uppf\u00f6rdes salongskomedier ocks\u00e5 p\u00e5 Svenska Teatern<\/u> i Helsingfors. Vanligen hade de \u00e4nnu p\u00e5 1930-talet, ja till och med ett stycke in p\u00e5 1950-talet, Finlandspremi\u00e4r p\u00e5 teatern vid Skillnaden. Det berodde fr\u00e4mst p\u00e5 teaterf\u00f6rlags- och agentursystemet: r\u00e4ttigheterna som de skandinaviska agenterna k\u00f6pte inkluderade \u00e4ven Finland och n\u00e4r en \u00f6vers\u00e4ttning till svenska hade gjorts f\u00f6r Stockholm, var det l\u00e4tt att l\u00e5ta uppf\u00f6ra pj\u00e4sen i Helsingfors.<\/p>\n

Att No\u00ebl Cowards<\/strong> pj\u00e4ser, som i 1930-talets London blivit s\u00e5dana kassamagneter, f\u00f6rst spelas endast p\u00e5 svenska i Helsingfors \u00e4r ett fenomen som v\u00e4cker uppm\u00e4rksamhet. F\u00f6rst uppf\u00f6rdes Markisinnan<\/em> (The Marquise<\/em>) \u00e5r 1927 och d\u00e4refter H\u00f6feber<\/em> (Hay Fever<\/em>) 1938, Jag \u00e4lskar dig, markatta!<\/em> (Private Lives<\/em>) 1942; S\u00e5dan \u00e4r jag!<\/em> (Present laughter<\/em>) 1948 samt tv\u00e5 kortpj\u00e4ser \u00e5r 1963 (Still Life<\/em> och Fumed Oak<\/em>) under namnen Kort m\u00f6te<\/em> och Hem, ljuva hem<\/em> under rubriken Mannens v\u00e4gar.<\/em><\/p>\n

Under Eino Kalimas chefsperiod uppf\u00f6rdes ingen av No\u00ebl Cowards komedier p\u00e5 Nationalteatern, och inte heller p\u00e5 Tampereen Ty\u00f6v\u00e4en Teatteri. Men d\u00e4remot togs succ\u00e9stycket Markiisitar<\/em> fr\u00e5n 1941 upp i repris redan \u00e5r 1946 p\u00e5 Studenthuset i Kansanteatteris version som jubileumspj\u00e4s f\u00f6r Eine Laine. Under Glory Lepp\u00e4nens tid p\u00e5 Studenthuset uppf\u00f6rdes Vaimoni kummittelee (Blithe spirit; Min fru g\u00e5r igen)<\/em> \u00e5r 1958.<\/p>\n

USA har sedan l\u00e4nge noterats som hemvist f\u00f6r engelskspr\u00e5kig dramatik p\u00e5 h\u00f6g niv\u00e5. Eugen O\u2019Neill<\/strong> hade redan p\u00e5 1920-talet bidragit till att f\u00f6rnya amerikansk teater med sina sk\u00e5despel och vann s\u00e5 sm\u00e5ningom ocks\u00e5 geh\u00f6r i den gamla v\u00e4rlden. Hans tidiga frig\u00f6relse fr\u00e5n naturalismen tog honom via expressionismen till andra experiment, fr\u00e5n masker till inre monologer mitt i en dialog. Betecknande \u00e4r att pj\u00e4serna n\u00e5dde oss n\u00e4rmast via Tyskland och Sverige, och det kanske mest \u00f6verraskande, n\u00e4mligen fr\u00e5n Sovjetunionen. Regiss\u00f6ren Alexandr Tairov hade vid sitt ber\u00f6mda g\u00e4stspel i Paris \u00e5r 1927 med Kamernij Teatr spelat b\u00e5de Alla Guds barn har vingar (Neekeri; All God\u2019s Chillun Got Wings),<\/em> som har uppf\u00f6rts p\u00e5 m\u00e5nga scener i Finland, och Anna Christie<\/em>.<\/p>\n

O\u2019Neill tr\u00e4der fram med tre starka pj\u00e4ser som n\u00e5r Finland i b\u00f6rjan av 1930-talet. Mourning Becomes Elektra<\/em> (1931) blir en v\u00e4rldssensation med Ayschylos Orestien<\/em> som f\u00f6rebild och f\u00f6rlagd till USA efter inb\u00f6rdeskriget. Den uppf\u00f6rdes f\u00f6rst bara p\u00e5 Svenska Teatern under titeln Klaga m\u00e5nde Elektra<\/em>.<\/p>\n

Lite fler teatrar v\u00e5gade ta sig an Desire under the Elms<\/em> (1925). Under titeln Blodet ropar under almarna<\/em> g\u00e4stspelade Elli Tompuri i den p\u00e5 Svenska Teatern, medan Glory Lepp\u00e4nen s\u00e5gs i Intohimot jalavien alla<\/em> p\u00e5 Nationalteatern \u00e5r 1931. I detta triangeldrama blir en \u00e4ldre mans unga hustru f\u00f6r\u00e4lskad i sin styvson och det intr\u00e4ffar ett mord. Under de g\u00e5ngna decennierna hade den h\u00e4r konstellationen f\u00f6rekommit \u00e5tskilliga g\u00e5nger. Nytt var dock, och det som f\u00e4ngslade publiken, att handlingen var f\u00f6rlagd till en amerikansk milj\u00f6 och att den var f\u00f6rh\u00e5llandevis v\u00e5gad. Simultant kunde b\u00e5de den \u00e4kta mannens misst\u00e4nksamhet och k\u00e4rleksparets omfamning ses.<\/p>\n

Den tredje, och den av O\u2019Neills pj\u00e4ser som genast 1933 blev en omedelbar succ\u00e9 var Ah, Wilderness (Ljuva ungdomstid; Oi nuoruus!)<\/em> \u2013 en familjekomedi med mellansonen Richards relation till sina f\u00f6r\u00e4ldrar och sin familj i fokus. Den blir en framg\u00e5ng \u00f6verallt och \u00e4r f\u00f6rsta g\u00e5ngen p\u00e5 l\u00e4nge en pj\u00e4s som \u00e4r simultant b\u00e5de skarp\u00f6gd, kritisk och accepterande.<\/p>\n

En granskning av den inhemska repertoaren<\/h2>\n

Vid granskning av 1930-talet och krigs\u00e5ren kan man urskilja en del teatervisa skillnader. Nu sl\u00e5r ocks\u00e5 vissa pj\u00e4ser och f\u00f6rfattare igenom. L\u00e5t oss b\u00f6rja med Hella Wuolijoki, som eventuellt hamnade i skymundan och blev lite bortgl\u00f6md p\u00e5 grund av den digra samtida inhemska produktionen. Annat blev kanske bara ett slags dagsl\u00e4ndor trots att mycket tid, resurser och ambitioner hade lagts ner p\u00e5 dem, men som tilltalade samtiden.<\/p>\n

Men f\u00f6rst inleder vi med en \u00e5terblick p\u00e5 klassikerna: Zacharias Topelius tv\u00e5 seri\u00f6sa sk\u00e5despel var redan s\u00e5 gott som gl\u00f6mda, f\u00f6rutom Regina von Emmeritz,<\/em> som \u00e4nnu \u00e5r 1936 uppf\u00f6rdes p\u00e5 Tampereen Teatteri. Topelii verk levde kvar med oanad styrka i sagospelen, som \u00e5rligen \u00e5terkom p\u00e5 repertoarerna. Vid den tiden verkade dessutom Toivo och Kerttu H\u00e4merantas barnteater i \u00c5bo och h\u00e4r gjordes dramatiseringar av sagor f\u00f6r eget bruk. S\u00e5 f\u00f6ddes pj\u00e4ser ur allm\u00e4neuropeiskt gods, som levde kvar l\u00e5ngt in p\u00e5 1960-talet. Nya skribenter, s\u00e5som Laura Soinne och Markus Rautio d\u00f6k ocks\u00e5 upp.<\/p>\n

Bland de \u00f6vriga klassikerna lyckades Josef Julius Wecksells Daniel Hjort<\/em> h\u00e5lla sig kvar p\u00e5 repertoaren, men det blev allt glesare mellan f\u00f6rest\u00e4llningarna och de f\u00f6r\u00e5ldrade dramatiska effekterna ville inte riktigt r\u00e4cka till nu l\u00e4ngre. \u00c5 andra sidan tyngde minnena fr\u00e5n inb\u00f6rdeskriget och tematiskt var inte bonden och fadern till Daniel, som var en av de fallna i Klubbekriget, det mest tacksamma \u00e4mnet i det vita Finland.<\/p>\n

\u00c5r 1937, n\u00e4r 100-\u00e5rsminnet av Wecksells f\u00f6delse firades, utlystes en t\u00e4vling om den b\u00e4sta Daniel Hjort<\/em> -scenografin.\u00a0Tre teatrar uppf\u00f6rde pj\u00e4sen, men bakom den b\u00e4sta scenografin stod Halfdan Cederhvarf vid Svenska Teatern.<\/p>\n

Aleksis Kivis<\/strong> Nummisuutarit (Sockenskomakarna)<\/em> spelades i repris p\u00e5 mer eller mindre samtliga teatrar, allt efter resurser och m\u00f6jlighet, ofta f\u00f6r att minnas Kivis f\u00f6delsedag. N\u00e5gon enorm publiksucc\u00e9 var den inte, men som jubileumsf\u00f6rest\u00e4llning dock allt oftare, i synnerhet under 100-\u00e5rsjubileums\u00e5ret 1934. Ibland dammade man av teatrarnas gamla versioner och \u00f6vade in roller med nya artister som sattes in. Seitsem\u00e4n veljest\u00e4 (Sju br\u00f6der)<\/em> blev p\u00e5 s\u00e4tt och vis nummer ett bland Kivis stycken: Wilho Ilmaris dramatisering hade till syvende och sist k\u00f6rt om Hemmo Kallios version och kunde antingen spelas av professionella p\u00e5 Nationalteatern eller dels med amat\u00f6rer som i Vallg\u00e5rd.<\/p>\n

S\u00e5 gott som alla finl\u00e4ndska sk\u00e5despelare av mansk\u00f6n har i olika sammanhang f\u00e5tt ikl\u00e4 sig bl\u00e5ngarnsskjorta, haft en stavp\u00e5k i handen, n\u00e5lat fast en peruk p\u00e5 huvudet och tr\u00e4nat julbrottning i Impivaara. Wilho Ilmaris version fr\u00e5n 1952 p\u00e5 Nationalteatern fick i n\u00e4rmare ett \u00e5rtionde representera den traditionella upps\u00e4ttningen.<\/p>\n

P\u00e5 1930-talet spelades Minna Canth<\/strong> f\u00f6rh\u00e5llandevis s\u00e4llan, men Roinilan talossa<\/em> under kategorin folksk\u00e5despel och Anna Liisa<\/em> var fortfarande g\u00e5ngbara. P\u00e5 Nationalteatern planerade man att \u00e5r 1940 s\u00e4tta upp mycket popul\u00e4ra Papin perhe (Pr\u00e4stens familj)<\/em>, d\u00e4r familjekonstellationen antogs ha en sammansvetsande och helande effekt p\u00e5 nationen. \u00c4ven Sylvi<\/em> uppf\u00f6rdes d\u00e5 och d\u00e5, exempelvis vid Svenska Teaterns g\u00e4stspel i Stockholm 1946.<\/p>\n

Gustaf von Numers Kuopion takana<\/em> (Bakom Kuopio)<\/em> spelades fortfarande och d\u00e4rtill Pastori Jussilainen<\/em> (Pastor Jussilainen)<\/em> \u00e4ven p\u00e5 andra scener \u00e4n Nationalteatern. Det g\u00e4ller ocks\u00e5 tragiskt dramatiska Elinan surma (Klas Kurck och liten Elin).<\/em> Till samma Kanteletartema s\u00f6kte sig \u00e4ven Maria Jotuni<\/strong> i sin psykologiserande variant Klaus, Louhikon herra (Klaus, herre p\u00e5 Louhikko)<\/em> \u2013 en studie i manligt \u201d \u00f6verm\u00e4nniskokomplex\u201d. P\u00e5 svenskt h\u00e5ll hade Hjalmar Procop\u00e9 dramatiserat Harald Selmer-Geeths (pseudonym f\u00f6r Werner August \u00d6rn) Inspektorn p\u00e5 Siltala<\/em>, som Mia Backman introducerade p\u00e5 finska under titeln Siltalan pehtoori<\/em>.<\/p>\n

Av Maiju Lassilas<\/strong> produktion var det fr\u00e4mst \u201dfrierikomedierna\u201d Viisas neitsyt<\/em> och Nuori myll\u00e4ri<\/em> som spelades. I den ena komedin \u00e4r det en ung kvinna och i den andra en ung man som f\u00e5r k\u00e4nslorna i svallning p\u00e5 en liten ort. Lassilas pj\u00e4ser gick helt tydligt b\u00e4ttre hem p\u00e5 arbetarteatrarna, s\u00e5 stor var skillnaden att Nuori myll\u00e4ri<\/em> till exempel spelades bara tv\u00e5 g\u00e5nger p\u00e5 Viipurin Teatteri (1914, f\u00f6re inb\u00f6rdeskriget, och sedan spel\u00e5ret 1925\u20131926 under Eino Jurkkas chefsperiod).<\/p>\n

Det verkar som om ocks\u00e5 Eino Leinos<\/strong> status skulle ha drabbats av en tillbakag\u00e5ng n\u00e4r vi n\u00e4rmar oss 1930-talet. Maunu Tavast<\/em> (Magnus Tavast)<\/em> uppf\u00f6rdes i repris p\u00e5 Nationalteatern strax efter vinterkriget, men beskrevs som en utdragen pj\u00e4s med s\u00f6vande tempo. Hans Tarquinius Superbus<\/em>, om den sista kungen i det antika Rom, sattes \u00e4nnu upp p\u00e5 1950-talet som invigningspj\u00e4s p\u00e5 Nationalteaterns lilla scen.<\/p>\n

Maila Talvios<\/strong> stycken togs inte l\u00e4ngre upp p\u00e5 1930-talet. Aino Kallas<\/strong> kan stilm\u00e4ssigt ses som en \u201dkorsning\u201d mellan Eino Leino och Maila Talvio. B\u00e5de Mare ja h\u00e4nen poikansa (Mare och hennes son)<\/em> och Sudenmorsian (Vargbruden)<\/em> pr\u00e4glas av en senexpressionistisk anda \u2013 en grumlig dekokt av historia och myt, men med ett starkt dramatiskt grepp och en psykologisk struktur.<\/p>\n

Mare<\/em> \u00e4r ber\u00e4ttelsen om en kvinna som hade f\u00f6rlorat sin man och sex s\u00f6ner i strid. H\u00e4ndelsef\u00f6rloppet \u00e4r f\u00f6rlagt till det forna Livland. Inf\u00f6r hotet om en ny strid var hon som mor beredd att f\u00f6rr\u00e5da sitt folk f\u00f6r att r\u00e4dda den yngsta sonen. Temat och det s\u00e4tt p\u00e5 vilket det hanterades \u00e4r intensivt. Musiken till Aino Kallas text blev Tauno Pylkk\u00e4nen genombrott som operakomposit\u00f6r \u2013 en senromantisk opera (1945). Sudenmorsian<\/em> (Vargbruden)<\/em> \u2013 \u00e4r en mytologisk, folkloristisk ber\u00e4ttelse om skogsvaktarhustrun Aalo som trollbinds av en skogsande. Om n\u00e4tterna f\u00f6rvandlas hon till en varulv, en symbol f\u00f6r erotisk frig\u00f6relse \u2013 om kvinnan som farlig, stark, passionerad och lidande.<\/p>\n

Maria Jotunis<\/strong> f\u00f6rfattarskap \u00e4r komplicerat och placerar sig stilm\u00e4ssigt i en brytningstid. Hennes debutpj\u00e4s Vanha koti (Det gamla hemmet)<\/em> och succ\u00e9stycket Miehen kylkiluu (Mannens revben)<\/em> f\u00f6ljdes av Savu-uhri (R\u00f6koffret),<\/em> som var l\u00e4ttillg\u00e4ngligt tack vare sin folklighet. Redan Kultainen vasikka<\/em> (Den gyllene kalven)<\/em> v\u00e4ckte motstridiga k\u00e4nslor och slog inte igenom p\u00e5 teaterscenerna runtom i landet. En kvinnas \u00e4ktenskapliga otrohet f\u00f6ll inte i s\u00e4rskilt god jord bland manliga teaterchefer. I Tohvelisankarin rouva<\/em> (Toffelhj\u00e4ltens hustru)<\/em> hade temat f\u00f6rts vidare. H\u00e4r kombineras nu de ekonomiska banden i \u00e4ktenskapet med temat om den otrogna kvinnan, den fr\u00e5nst\u00f6tande kritiken av slashasens fysik, det gr\u00e4ns\u00f6verskridande sk\u00e4mtet med husbonden i likkistan och de utom\u00e4ktenskapliga barnen med tj\u00e4nstefolk. I det avseendet var bilden av det finl\u00e4ndska samh\u00e4llet r\u00e4tt skarpsynt, \u00e4ven om publiken f\u00f6rh\u00f6ll sig mycket kritiskt till rollpersonen Juulia.<\/p>\n

Viljo Tarkiainens professur i finsk litteratur var \u00e5 ena sidan en belastning, men en f\u00f6rdel \u00e5 den andra. Lojalt tog Viljo Tarkiainen hustrun och hennes produktion i f\u00f6rsvar. Kurdin prinssi<\/em> var en farskomedi i tre akter. Ameriikan morsian<\/em> (Amerikabruden)<\/em> var ett manusfynd som Matti Aro regisserade f\u00f6rst p\u00e5 1960-talet. Det fanns de som h\u00e4vdade att \u201dman inte kunde uppf\u00f6ra Jotuni\u201d \u2013 men man kan ocks\u00e5 p\u00e5st\u00e5 att \u201dhennes samtid inte gillade hennes pj\u00e4ser\u201d \u2013 det har varit l\u00e4ttare f\u00f6r senare generationer att ta tag i dem och n\u00e4rma sig rollpersonerna med ironi. Hennes status f\u00f6rb\u00e4ttrades tack vare fr\u00e4scha f\u00f6rest\u00e4llningar p\u00e5 1960-talet.<\/p>\n

Maria Jotuni har inte f\u00e5tt samma synlighet p\u00e5 svenskspr\u00e5kiga teatrar som andra finskspr\u00e5kiga f\u00f6rfattare. Kanske p\u00e5 grund av sitt egenartade spr\u00e5k. S\u00e5 sent som \u00e5r 1973 sattes en svenskspr\u00e5kig version av kvinnomonologen Man kallar det k\u00e4rlek<\/em> upp och blev en framg\u00e5ng.<\/em> Inte ens Wuolijoki sk\u00f6rdade lagrar p\u00e5 Svenska Teatern. Sommaren 1941 spelades Unga v\u00e4rdinnan p\u00e5 Niskavuori<\/em> endast tv\u00e5 g\u00e5nger. Herr Puntila och hans dr\u00e4ng Matti<\/em> gavs i Ralf L\u00e5ngbackas regi och Brechts version f\u00f6ljde \u00e5r 1966, medan regiss\u00f6ren Kaisa Korhonen tog sig an Kvinnorna p\u00e5 Niskavuori<\/em> \u00e5r 1970. Landsbygdsteatrarna i svenskbygderna hade eventuellt haft mer gl\u00e4dje av de h\u00e4r kvinnliga dramatikerna.<\/p>\n

Lauri Haarla<\/strong> var en betydande opinionsbildare och sk\u00e5despelsf\u00f6rfattare p\u00e5 heltid. Hans 1920-talsproduktion har behandlats i det f\u00f6reg\u00e5ende kapitlet och Kaksiter\u00e4inen miekka<\/em> (Det tveeggade sv\u00e4rdet,<\/em> min \u00f6vers.) i ett tidigare avsnitt i detta kapitel.<\/p>\n

Journalister i dramatikerrollen<\/h2>\n

Journalisterna var en yrkesgrupp vars dramatik vanligen placerade sig i kategorin \u201dfolklig smak\u201d, och som litteraturhistorien inte noterar som en egen genre. Ofta var det skribenter med en bakgrund inom arbetarteater s\u00e5som Arvo Ainamo, Erkki Uotila och Heikki V\u00e4lisalmi eller med r\u00f6tter i arbetarr\u00f6relsen som till exempel Klaus U. Suomela.<\/p>\n\n\t\t