{"id":1783,"date":"2014-12-29T13:06:00","date_gmt":"2014-12-29T10:06:00","guid":{"rendered":"https:\/\/disco.teak.fi\/teatteri\/?p=1783"},"modified":"2019-02-08T13:38:28","modified_gmt":"2019-02-08T10:38:28","slug":"7-4-alternativ-och-nya-oppningar","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/disco.teak.fi\/teatteri\/sv\/7-4-alternativ-och-nya-oppningar\/","title":{"rendered":"
7.4<\/div>Alternativ och nya \u00f6ppningar"},"content":{"rendered":"

Den unga generationen teaterproffs hade i b\u00f6rjan av 1980-talet \u00e4ven b\u00f6rjat s\u00f6ka sig till sm\u00e5 teatrar som kunde erbjuda arbetstillf\u00e4llen. F\u00f6rnyelsen var synbar ocks\u00e5 inom ledarskapet.<\/p>\n

Stadsteatern i Villmanstrand<\/u> hade redan under perioden 1975\u20131980 haft en repertoarm\u00e4ssigt intressant chef i Markku Savolainen<\/strong> med Maaria Koskiluoma<\/strong> som dramaturg. Situationen f\u00f6rb\u00e4ttrades ytterligare under Kari Paukkunens<\/strong> tid \u00e5ren 1980\u20131985. I s\u00e4rklass var \u00e5r 1984 uppf\u00f6rda Huojuva talo<\/em><\/strong> (Ett vajande hus<\/em>). Maria Jotunis<\/strong> roman fr\u00e5n 1930-talet, som behandlar familjev\u00e5ld p\u00e5 ett fink\u00e4nsligt, formrent och vackert s\u00e4tt, blev \u00e5r 1984 en sm\u00e4rtsamt ber\u00f6rande teaterupplevelse. Samarbetet mellan regiss\u00f6ren Eija-Elina Bergholm<\/strong>, konstn\u00e4ren Maaria Wirkkala<\/strong> och dramaturgen Maaria Koskiluoma renderade f\u00f6rest\u00e4llningen ett pris i samband med Tammerfors Teaterdagar, vilket v\u00e4ckte positiv f\u00f6rundran i Villmanstrand. Sedermera gjordes en imponerande teveserie med en annan ensemble d\u00e4r Sara Paavolainen<\/strong> och Kari Heiskanen<\/strong> hade huvudrollerna.<\/p>\n

Ett team best\u00e5ende av dramaturgen Vesa-Tapio Valo<\/strong>, regiss\u00f6ren Kimmo Kahra<\/strong> och scenografen Pekka Korpiniitty<\/strong> arbetade \u00e5ren 1983\u20131987 vid Vasa stadsteater<\/u> tills de under det tidiga 1990-talet fann sig tillr\u00e4tta vid Helsingfors stadsteater. Deras upps\u00e4ttningar var visuellt imponerande och textmaterialet bestod av intressanta fynd. F\u00f6r det mesta anv\u00e4nde de sig av Turkkas simultana och associativa ber\u00e4ttarteknik. I f\u00f6rest\u00e4llningarna f\u00f6rekom ofta ett verbalt outtalat, men sinnligt s\u00e4tt att beskriva k\u00e4rleken mellan m\u00e4n eller m\u00f6jligheten d\u00e4rtill. I sina regiarbeten hade Kahra en speciell f\u00f6rm\u00e5ga att mjuka upp den tidigare s\u00e5 grovt tillyxade mansbilden p\u00e5 den finl\u00e4ndska teaterscenen. En av dem var dramatiseringen av Paavo Rintalas roman Pojat<\/em><\/strong> (Pojkarna<\/em>): en \u00f6vergripande k\u00e4nslig skildring av st\u00e4mningarna i det krigstida Ule\u00e5borg och dess v\u00e4v av tyska uniformer och grammofonmusik.<\/p>\n

Nystarten f\u00f6r teater med tyngdpunkten p\u00e5 det visuella och performancekonst inf\u00f6ll under tidigt 1980-tal. Det var d\u00e5 unga regiss\u00f6rer och bildkonstn\u00e4rer grundade performance- och andra n\u00e4rbesl\u00e4ktade grupper: visavi form, f\u00e4rg, tankar och tidsanpassning utarbetade Homo$<\/u> och Jack Helen Brut<\/u> v\u00e4lplanerade performancef\u00f6rest\u00e4llningar eller scenkonstn\u00e4rliga verk som var baserade p\u00e5 gestalternas utseende och icke-psykologiska aktiviteter. De uppf\u00f6rdes sedan i olika offentliga rum, n\u00e4rmast gallerier och stundom till och med i konstmuseet Ateneum.<\/p>\n

I Finland hade den varianten av performancekonst, liksom \u00e4ven f\u00f6reg\u00e5ngaren happening, sina r\u00f6tter i det tidiga 1960-talet Street Piece Helsinki<\/em> med bland annat Studentteatern och Otto Donner<\/strong> som primus motor. Med sin f\u00f6rest\u00e4llning Kev\u00e4tsadetta<\/em> fr\u00e5n 1967 kom Markku Lahtela<\/strong> och Titta Karakorpi<\/strong> att bli de sista f\u00f6retr\u00e4darna f\u00f6r den sk\u00f6ra happeningkonsten. I Finland l\u00e5g genren sedan nere under det v\u00e4nsterdominerade \u00e5rtiondet och synen p\u00e5 konst dominerades av folklighet, klarspr\u00e5k och politiska budskap.<\/p>\n

Inom performance- och musikgrupperna Homo$<\/u> och Jack Helen Brut<\/u> hyllades den experimentella konstens pionj\u00e4rer genom att \u00e5ren 1988\u20131989 rekonstruera operor av k\u00e4nda ryska futurister, Michail Matiusjins Segern \u00f6ver solen<\/em> (Voitto auringosta<\/em>) och Daniil Charms Elizabeth Bam<\/em> (ursprungligen fr\u00e5n \u00e5ren 1913 och 1923). Det lekfulla, intelligenta och ironiska greppet, men \u00e4ven \u201did\u00e9ernas karneval\u201d pr\u00e4glade de l\u00f6st sammanfogade grupperna. F\u00f6rest\u00e4llningarna kr\u00e4vde omsorgsfulla, ja rentav pedantiska f\u00f6rberedelser. S\u00e5 sm\u00e5ningom avtog verksamheten eftersom 1980-talets urbana orientering kom att st\u00e5 f\u00f6r ett betydligt friare konstklimat, vilket \u00e4ven g\u00e4llde den enskilda individen.<\/p>\n

Satu Kiljunen<\/strong>, Ismo-Pekka Heikinheimo<\/strong>, Cris af Enehjelm<\/strong>, Annette Arlander<\/strong>, Pieta Koskenniemi<\/strong> och Kimmo Takala<\/strong> lyckades alla finna sin egen nisch inom teater, dans, performance eller bildkonst.<\/p>\n

Annette Arlander blev Teaterh\u00f6gskolans f\u00f6rsta doktor i teaterkonst och sedermera professor i performancekonst och teori.<\/p>\n

Sedermera s\u00f6kte Pieta Koskenniemi liksom ocks\u00e5 Marja Louhija<\/strong> l\u00e4rartj\u00e4nster som utbildare av dramainstrukt\u00f6rer vid nystartade yrkesh\u00f6gskolor i \u00c5bo och Helsingfors.<\/p>\n

Uppg\u00e5ng f\u00f6r kvinnoteatern<\/h2>\n

Kvinnoledd scenkonst blev ett av 1980-talets teman. Inom v\u00e4nsterkretsar hade 1970-tals kvinnorna tilldelats mycket traditionella roller. Den officiella bilden var stridskamraten med ett brinnande patos, men i praktiken kaffekokerskan som sk\u00f6tte hemmet, lydde mannens minsta vink eller var \u00e4lskarinna. Under tidigt 1980-tal var det m\u00e5nga som hade behov av att r\u00f6ja ny mark, en av dem var Kaisa Korhonen<\/strong> (1941\u2013). Hon debuterade som regiss\u00f6r redan 1965. Efter att ha verkat som lektor vid finskspr\u00e5kiga Suomen Teatterikoulu \u00e5ren 1972\u20131977 regisserade Kaisa Korhonen flera uppskattade pj\u00e4ser, bland annat Tre systrar<\/em> f\u00f6r KOM-scenen och Kvinnorna p\u00e5 Niskavuori<\/em> vid Svenska Teatern.<\/p>\n

Hagar Olssons p\u00e5 sin tid (1939) tyskkritiska eldf\u00e4ngda pj\u00e4s Sn\u00f6bollskriget<\/em> handlar om \u201dn\u00e5gra krisdygn vid randen av ett krig\u201d (Warburton, 1984, sidan 206) och uppf\u00f6rdes p\u00e5 Lillan \u00e5r 1981. N\u00e4r Lumisota<\/em>, som ursprungligen var skriven p\u00e5 finska, skulle uppf\u00f6ras f\u00f6rsta g\u00e5ngen m\u00e5ste repetitionerna avbrytas p\u00e5 grund av den politiska situationen. Bland andra prisade upps\u00e4ttningar fr\u00e5n Korhonens tid vid Lilla Teatern (1981\u20131984) ingick ocks\u00e5 Tjechovs K\u00f6rsb\u00e4rstr\u00e4dg\u00e5rden<\/em>. Under \u00e5ren 1984\u20131989 ansvarade hon sedan f\u00f6r undervisningen i sk\u00e5despelarkonst vid Tammerfors universitet. Kaisa Korhonen ville medvetet skapa en motvikt till det som Jouko Turkka stod f\u00f6r i Helsingfors. Det vill s\u00e4ga verka f\u00f6r en mer positiv m\u00e4nniskobild och d\u00e4rtill v\u00e4rna om centrala yrkesf\u00e4rdigheter.<\/p>\n\n\t\t