{"id":1103,"date":"2013-11-12T08:05:52","date_gmt":"2013-11-12T05:05:52","guid":{"rendered":"http:\/\/disco.teak.fi\/tila\/10-3-romantiikka\/?lang=sv"},"modified":"2016-10-06T14:26:35","modified_gmt":"2016-10-06T11:26:35","slug":"10-3-romantiken","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/disco.teak.fi\/tila\/sv\/10-3-romantiken\/","title":{"rendered":"
10.3<\/div> Romantiken"},"content":{"rendered":"

Den konstnärliga riktning som var rådande från slutet av 1700-talet fram till ca 1830 går under benämningen ”romantiken”, även om termen ofta också används då man talar om konsten under hela 1800-talet. De första som tog termen i bruk var konstnärer och intellektuella i Tyskland. Termen hänvisar till de s.k. ”romanserna”, bl.a. till medeltida äventyrskrönikor och legenderna om Kung Arhur och Den Heliga Graal, som redan under det föregående seklet hade rönt stor popularitet.<\/p>\n

Romantiken satte sin prägel speciellt på litteraturen, musiken och måleriet. Inom arkitekturen och skulpturen var klassicismen ännu långt rådande. Romantiken kan ses som en reaktion på upplysningstidens dyrkan av förnuftet. Romantiken lyfte fram de starka känslorna och de intensiva upplevelserna, samt ett nytt sätt att uppleva naturen.<\/p>\n

Man trodde att konstnären med sin fantasi nådde upp till en universalitet. Konstnärskapet fick en ny, näst intill övermänsklig strålglans. Denna ”romantiska konstnärsbild<\/em>” som upphöjde konstnären till en undantagsvarelse lever seglivat kvar i den västerländska kulturen.<\/p>\n

Uppfattningen har sina paralleller i Schopenhauers (1788–1860) filosofi. Enligt honom styrs människan av en strävan mot eller längtan efter ett mål. Hans påstående att ”världen är min föreställning” komprimerar någonting essentiellt i romantikernas extraordinärt subjektiva världsbild. Sitt mest extrema uttryck fick denna tankeinriktning i slutet av 1800-talet hos Friedrich Nietzsche (1844–1900), i ”läran om övermänniskan”, som senare fick sina konsekvenser då den blev en idé-filosofisk grogrund för nazismen.<\/p>\n

Inom litteraturen var romantiken en guldålder för romankonsten och poesin. Ett tidigt normgivande verk är Goethes (1749–1832) Faust. Andra författare verksamma under romantiken var den likaså tyska Friedrich Schiller (1759–1805), engelsmannen Sir Walter Scott (1772–1832) och fransmannen Victor Hugo (1802–1885). Populära var också s.k. ”gotiska” skräckromaner, som ofta utspelade sig på månbelysta gravgårdar och i gotiska ruiner.<\/p>\n

Romantiken tog ytterst olika uttryck i olika länder. Emellanåt fick den tjäna nationalitetstanken, även om romantikerna upplevde att den individuella friheten var viktigare än nationen. Även inom målarkonsten vände man sig ifrån antika teman och fann inspiration i den lokala litteraturen och i folksägner och mytologi. Man kämpade medvetet mot den akademiska stilen, främst den nyklassiska.<\/p>\n

Medvetandets landskap<\/h2>\n

I sin tro var romantikerna inriktade på ”naturen”. Denna tro hade sina rötter i Rousseaus tankar om att människan bör söka sig ”tillbaka till naturen”. Enligt honom stod ”naturligheten” för den rätta och ursprungliga existensformen. För romantikerna var naturen dock någonting ännu större och man upplevde att konstnären ”kommunicerade med naturen”.<\/p>\n

I de områden där den tyska kulturen var förhärskande såg man Alperna som det ultimata uttrycket för natur och i landskapsmåleriet var de ett återkommande motiv. Carl Rottmanns (1797–1850) Vy över Eibsee (10\/8b) är en av många i denna kategori av målningar som i sina stämningar ofta bar på ett heroiskt uttryck. Rottmann accentuerade effekten i denna målning, s.a.s. ”förbättrade” naturen, med att placera in det på annat håll belägna Mont Blanc i landskapet. Naturens mäktighet framhävs av att människorna på målningen ter sig ytterst små.<\/p>\n\n\t\t