{"id":1106,"date":"2013-11-12T08:04:00","date_gmt":"2013-11-12T05:04:00","guid":{"rendered":"http:\/\/disco.teak.fi\/tila\/10-4-varhaisromantiikan-nayttamot\/?lang=sv"},"modified":"2016-10-06T14:26:49","modified_gmt":"2016-10-06T11:26:49","slug":"10-4-den-tidiga-romantikens-scener","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/disco.teak.fi\/tila\/sv\/10-4-den-tidiga-romantikens-scener\/","title":{"rendered":"
10.4<\/div> Den tidiga romantikens scener"},"content":{"rendered":"

Vid 1800-talets början hade operahusen blivit större och förvandlats till ett slags produktionsanläggningar som i rask takt satte upp olika operor. Hov-operor fanns ännu på vissa håll, men de flesta operahusen verkade på kommersiell basis och största delen av publiken bestod av det nya borgerskapet.<\/p>\n

Den på 1700-talen förhärskande formen av opera, opera seria<\/em>, den allvarliga operan, vek så småningom undan för den romantiska operan. Under den tidiga romantiken utvecklades en ny sångstil som betonande det melodiska vädjade till känslor. Man tog avstånd från det måleriskt improviserade. Stilen förenklades samtidigt som röstvolymen höjdes.<\/p>\n

Denna sångstil som var förhärskande i början av 1800-talet kallas i Italien för bel canto<\/em>, d.v.s. skönsång. Italien var återigen det ledande operalandet. Tre bel canto- kompositörer, Chiaccino Rossini (1792–1868), Vincenzo Bellini (1801–1835) och Gaetano Donizetti (1797–1848), kom att få lysande internationella karriärer.<\/p>\n

Då kastraterna försvann från operascenerna började de än idag förhärskande rösttyperna etableras. Sopran och tenor var oftast reserverade för de unga älskande som innehade huvudrollerna och drevs av sina känslor och passioner. Lägre röster, bas, mezzosopran och alt, hänvisade för det mesta till en person som med åldern uppnått en auktoritet, och ibland kunde en dylik roll upphöjas till huvudroll.<\/p>\n

De snirkliga hovintrigerna i librettona till opera seria upplevdes som ålderdomliga. Romantikens anda påbjöd att det på scenerna visades ”sanningsenlighet” och uttryckligen starka känslor, ibland direkt melodramatiska utlevelser. Romantikens intresse för extrema känslolägen resulterade i s.k. vansinnesscener, i vilka oftast operans hjältinna drivs till sammanbrottets brant. Denna typ av scener nådde sin största popularitet under 1820- och 1830-talen.<\/p>\n

Precis som i romantikens konst överlag blev det centrala temat även i operalibrettona den lokala historien, i och med att antikens värld fick ge vika för nationalitetstanken. Detta gav operorna emellanåt också en starkt politisk prägel. Av iscensättningarna krävdes en viss grad av realism som tog sig uttryck i bl.a. en kostymering som strävade till historisk trovärdighet.<\/p>\n

Man skrev ofta libretton som utgick från samtida eller beundrade författares produktion. Till dessa författare hörde bl.a. William Shakesspeare, Sir Walter Scott, Alexandre Dumas, Friedrich Schiller och Victor Hugo.<\/p>\n

Också scenografins estetik förändrades. Perspektivkulisserna som länge varit allenarådande upplevdes som gammalmodiga. Tack vare en allt effektivare gasbelysning behövdes inte de för perspektivkulisserna typiska regelbundna raderna av sidokulisser där vaxljuslampetter var fästa.<\/p>\n

Scenografierna följde de romantiska trenderna i måleriet och i scenfonden skapade man dramatiska landskap, nattliga gravgårdar, ruinvyer (10\/9) etcetera. Naturkatastrofer, nattliga stormar och blixtar framställdes med hjälp av bl.a. ljuseffekter.<\/p>\n\n\t\t