5

Konstnärerna och hantverkaryrket — teaterfältets stabila år 1930—1959

Under 1930–1950-talen präglades teaterfältets historia i det självständiga Finland alltjämt av en ökad professionalisering, en tilltagande facklig organisering och framför allt den efterkrigstida företagsamheten. Staten och städerna gick gemensamt in för att slå samman borgerliga och arbetarteatrar i städer med flera scener. Initiativet härstammade ursprungligen från städer med i huvudsak borgerlig majoritet i fullmäktige och nu myntades också begreppet Stadsteater.

Med tanke på rationaliseringen av bidragsutdelningen var det, speciellt under krisåren 1929–1932, motiverat att koncentrera de rätt små bidragen till de mest funktionsdugliga professionella teatrarna. Inom arbetarföreningarna gav nedkörningen av den gräsrotsinitierade frivilligverksamheten delvis upphov till bitterhet och besvikelse. Sedan städerna så småningom hade kommit på fötter kunde de fungera som ekonomiska garanter för nygrundade teatrar. Formellt kunde de till exempel vara stiftelseägda eller kommunala som Stadsteatern i Åbo.

Repertoarmässigt var olikheterna små, men när det gällde bakgrund och i vad mån publiken hade bindningar till byggnaden eller lokalen, kunde skillnaderna vara stora. Men redan på sent 1950-tal började man i städerna se tecken på att aktiviteterna i föreningshusen var på nedåtgående och att televisionen var en konkurrerande faktor.

Omfattande politiska händelser gav också genklang i teaterhusen och periodiserade på sätt och vis hela tidsperioden. Den inhemska recessionen, som sammanföll med en internationell finanskris, satte sin prägel på året 1930 med stegvis upptrappning av politiska aktiviteter, främst Lapporörelsen, kommunistlagarna och Mäntsäläupproret. Lappomännen tog lagen i egna händer och ”skjutsade” personer som antogs vara socialister till östgränsen. Bland dem till och med den tidigare presidenten K. J. Ståhlberg. Förutom skjutsningarna beslagtog eller förstörde de boktryckerier och tryckpressar – alltmedan polisen ibland såg mellan fingrarna. Förövarna fann dock vapengömmor i en del av arbetarnas föreningshus.

En del tog sig också frivilligt över östgränsen i hopp om en bättre framtid. Det öde som väntade dem i Sovjetunionen var ofta tragiskt. En del kom tillbaka till hemlandet och kunde ge närmare information om förhållandena i den så kallade idealstaten. Efter att ha haft en stark språklig och kulturell autonomi blev även Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken utsatt för Josef Stalins stora utrensningar (1936–1938).

I Finland innebar lagarna som trädde i kraft år 1930 att all kommunistisk verksamhet förbjöds och att de därmed gick under jorden. Hemliga lokalavdelningar fjärrstyrdes från Moskva, vilket gav detektiva centralpolisen en hel del att hålla ögonen på. I den här verksamheten visade också juris doktor Urho Kekkonen framfötterna.

I praktiken blev hela vänstern tvungen att sälla sig till socialdemokraterna som med fast hand leddes av Väinö Tanner. Partiet höll sig konsekvent till en parlamentarisk, reformistisk nordisk linje. Redan årsskiftet 1936/1937 bildades en rödmylleregering där Agrarförbundet och Socialdemokraterna gick in för att förbättra den sociala jämlikheten och välfärden för landets befolkning.

Väsentligt för utvecklingen inom de borgerliga partierna var att den parlamentariska linjen tog hem segern inom Samlingspartiet varvid fosterländska folkrörelsen IKL (Isänmaallinen Kansanliike) på ytterhögerfronten marginaliserades och bildade ett eget parti, som kunde hållas utanför regeringen.

Som upprätthållare av den allmänna försvarsandan hade skyddskårerna och Lotta Svärd-organisationen lokalt en betydande social kontroll. Rädslan för en ny ”röd terror” med stöd av Sovjetunionen var inte irrelevant, vilket Stalins planer gällande Finland sedermera skulle bekräfta.

Förbudslagen hävdes efter en rådgivande folkomröstning år 1932. Det gjorde slut på spritsmugglingen som hade varit en plåga för konstnärskåren och hela landet. Nackdelarna var betydande. Smygsupande, skenhelighet, viner som serverades endast i slutna sällskap, gömda flaskor, fördömanden och lockelsen i det förbjudna. Kärt barn har många namn, som till exempel starkt te (kova tee = tjai kovskij!).

Redan i slutet av 1930-talet vände ekonomin uppåt. För arbetarbefolkningen innebar det höjd levnadsstandard och de parlamentariska på verkansmöjligheter som infördes bidrog till att ena nationen.

Den inhemska dramatiken stod nu inför ett uppsving, mycket tack vare Hella Wuolijokis Niskavuori-pjäser : nationen erbjöds än en gång möjligheter att se sig i spegeln på scenen. Med svag låga upprätthöll den lilla teaterintresserade akademiska vänstern förbindelserna med främst västerländsk vänsterkultur under hela 1930-talet.

Att chockerande information om utrensningarna i Sovjetunionen fick spridning bland arbetarbefolkningen bidrog till den överraskande och genuina enighet som genomsyrade Finland när vinterkriget bröt ut. All slags kommunistisk verksamhet var avhängig av underjordiska nätverk och fängslade aktivister. I Sovjetunionen hade man en förvanskad uppfattning om andan i Finland.

Hella Wuolijokis insatser som hemlig fredssonderare under vinterkriget vittnar om hur viktiga hennes tidiga vänsterkontakter var för landet. Under tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget (1940–1941) erbjöd Wuolijoki landsflyktiga Bertolt Brecht och hans sällskap tak över huvudet under flera månader. Hella Wuolijoki blev uppenbarligen också föremål för sovjetisk list under fortsättningskriget (1941–1944). Över gränsen till Finland transporterades nämligen unga kommunister, som sedan med fallskärm landade i inlandet. De kallades desanter. Kontakten med en sådan ung desant från Sovjet, som Wuolijoki inte genast angav och vars föräldrar hon kände, ledde år 1943 till en tukthusdom på livstid för landsförräderi. Hella Wuolijoki blev dock frigiven år 1944.

Under krigsåren lyckades socialdemokraterna och borgerskapet i samförstånd sammanföra teatersektorn i ett gemensamt förbund år 1942 när Suomen Teatterijärjestöjen Keskusliitto (STJKL) grundades. Samlande organ för den svenskspråkiga teatersektorn i Finland är år 1948 grundade Centralförbundet för Finlands Svenska Teaterorganisationer rf (Cefisto).

Under krisåren rådde det brist på det mesta, så teatrarna blev tvungna att tillgripa alltmer förenklade scenografiska lösningar. Dessutom var publiken ständigt beredd att ta sig till skyddsrum vid flyglarm. Antalet unga män som sökte sig till teatern var få. Bristen på manliga elever påverkade också den av Wilho Ilmari ledda undervisningen vid Suomen Teatterikoulu år 1943.

Under fortsättningskriget stod en svenskspråkig och fem finskspråkiga frontteatrar för underhållningen vid frontavsnitten. De uppförde också mer krävande pjäser. Verksamheten vid Viborgs stadsteater upphörde efter kriget, men merparten av den begåvade skådespelarkåren sökte sig till de professionella teatrarna i Helsingfors för att revitalisera dem.

Även för teatrarna betydde vintern 1944–1945 en vändpunkt tack vare vapenstilleståndet som trädde i kraft i september 1944. Detta trots att Lapplandskriget ännu pågick till slutet av april 1945. Nu kunde kommunistorganisationer igen verka öppet medan de fascistiska förbjöds, liksom också landets frivilliga försvarsorganisationer. Det nära samarbetet med Tyskland lades i ”naftalin” och istället inleddes kultursamarbete med nya vännationen Sovjetunionen. I förtruppen ingick kulturellt bevandrade vänsterkretsar. Under Hella Wuolijokis tid som generaldirektör blev Rundradion ett synligt medium åren 1945–1948 med bland annat Radioteatern, som fick stor betydelse för landsortsbefolkningen under återuppbyggnadsåren.

Vid riksdagsvalet våren 1945 gick Demokratiska Förbundet för Finlands Folk (DFFF) starkt framåt – vilket förskräckte borgarna – och blev därmed regeringsparti tillsammans med SDP och Agrarförbundet. Folkfrontsregeringen utsåg också en kulturpolitisk kommission som skulle göra upp planer för bland annat teaterlivet. Målsättningen var till exempel att ”förstatliga” Nationalteatern och garantera vältilltagna statsbidrag även till nygrundade Suomen Työväen Teatteri, en till sin bakgrund folkdemokratisk teater som var verksam åren 1947 till 1958.

Samarbetet mellan de borgerliga och socialdemokraterna (den så kallade fosterländska fronten) och det professionella teaterfältets enhälliga ståndpunkt omintetgjorde en del av ”erövringsplanerna”. I riksdagsvalet sommaren 1948 gick folkdemokraterna tillbaka och Wuolijoki blev tvungen att lämna Rundradion.

Under efterkrigsåren förekom en stark tillströmning av nya förmågor till teaterscenerna. I det efterkrigstida bristsamhället var kulturhungern stor. Pjäser som inte tidigare hade spelats på Nationalteatern uppfördes nu, framför allt Tjechov i Eino Kalimas regi. I ett förnyat regigrepp sågs även en alternativ repertoar såsom nyskriven dramatik av Bertolt Brecht.

Intimiteatteri och kammarteatern Teatteri Jurkka företrädde scenkonst av ett annat slag med en mindre och intimare scen. Förnyelserörelsen nådde Finland i början av 1950-talet. Nationalteaterns lilla scen (Pieni näyttämö) planerades i fosterländsk anda, som ett slags upprepning av det 50 år tidigare inledda teaterprojektet, det vill säga Nationalteaterns stora scen. Den lilla scenen motsvarade inte förväntningarna till alla delar, men var ett tecken på att Nationalteatern månade om att Helsingfors och Finland var up-to-date i förhållande till intellektuella strömningar på kontinenten.

Från och med år 1952 erbjöds skådespelare fortbildning vid sommarkurser för teatersektorn i Sääksmäki. Utlandsresorna blev möjliga igen och tack vare generaldirektören Arvi Kivimaas internationella kontakter välkomnades artistgrupper från Europas främsta teaterhus att gästspela på Nationalteatern. Med tiden blev Tammerfors som teaterstad konstnärligt sett allt starkare. Vid Tampereen Työväen Teatteri var Eino Salmelainen alltjämt chef sedan 1923 och utmanades i sin tur av Sakari Puurunen vid Tampereen Teatteri i en regikonst i modernistisk stiliserad anda.

Tack vare dramatävlingarna i Tammerfors (s.k. Tampereen näytelmäkilpailut 1957–1959) gick man målmedvetet in för att främja inhemska pjäser. När vi närmar oss decennieskiftet verkar merparten av vårt lands teatrar i gammalmodiga och bristfälliga lokaler i byggnader från seklets början, vanligen festsalar i stads- och föreningshus. Framför oss låg nu de nya teaterhusens årtionden.