1.2

Den tidigaste konsten: jägaren och nomaden

De äldsta kända föremålen som människan tillverkat är olika slag av stenredskap, t.ex. huggvapen och handyxor. De allra äldsta redskapen, tillverkade för nästan en och en halv miljon år sedan, har man funnit i Afrika. I Europa utvecklades stenredskapen markant ca 40 000 f.v.t., bl.a. fick de en vassare egg då (1/1).

Människorna livnärde sig på jakt och var ofta tvungna att följa villebrådet. Grottor och olika konstruktioner av naturmaterial tjänstgjorde som boningar. I t.ex. Ukraina har man hittat spår av tältliknande hyddor med en stödkonstruktion gjord av mammutben (ca 18 000–15 000 f.v.t.).

Kvinnliga gudomar

De äldsta kända bilderna eller ”konstföremålen” som människan förfärdigat är små människoskulpturer i ben och sten. Sådana har hittats på ett vidsträckt område i Europa, i Mellanöstern, på olika håll i Ryssland etc. De flesta återger kvinnor, vilket lett till en anakronistisk sed att kalla dem för ”Venus”-statyetter.

Den mest kända av dessa förhistoriska ”Venus”-statyetter är den som döpts efter sin fyndort till Venus från Willendorf. Denna 11,5 cm höga kalkstensstatyett, daterad till ca 30 000–25 000 f.v.t. (1/2), avbildar en armlös och ytterst väl tilltagen kvinna med lockigt hår. Man har funnit spår av färg på statyetten. De yppiga brösten och kraftiga höftpartiet som denna och även ett flertal senare kvinnostatyetter uppvisar har gjort att man i allmänhet sammankopplat dem med fruktbarhetskulter. På grund av sin ringa storlek kan Venus från Willendorf ha varit ett magiskt föremål som man hållit i handen under någon specifik ritual.

I slutet av 1900-talet etablerades uppfattningen att dessa kvinnostatyetter antyder att samhället under stenåldern var matriarkaliskt, d.v.s. att i centrum för såväl familjen som det mänskliga kollektivet stod kvinnan, inte mannen, som i det senare patriarkala samhället, och att hon under denna period även hade en central ställning i den religiösa bildvärlden. Synsättet stöds av att även i de tidiga indiska kulturerna kvinnostatyetterna dominerade. Dessa statyetter går under benämningen ”Den stora modern” och betraktas som ett slags urformer ur vilka hinduismens kvinnliga gudomar (1/3) utvecklades.

Det skulle vara fel att påstå att dessa tidiga statyetter är de första som människan tillverkat, även om de är de äldsta konstverken som vi känner till. Till en början tillverkades figurer och statyetter sannolikt i material som var lättare att bearbeta, träd, bark etc. Redan under denna förhistoriska tid målade människan också olika figurer på sin egen kropp.

Den tidiga smyckeskonstens mångsidighet framgår av ett otal fynd på olika håll i världen. Fr.o.m. ca 28 000 f.v.t. förekommer djurtanden allt oftare som smycke, men mångfalden av smycken i en och samma grav tyder på att kvinnor och män, olika åldersgrupper, och möjligen personer som tillhörde olika stammar och sociala skikt, använde smycken av mycket varierande utformning. Flera av de små statyetter man funnit antas i tiderna ha varit en del av något smycke och de kan samtidigt ha fungerat som magiska amuletter.

Grottkonsten

De äldsta kända grottmålningarna finns i Frankrike och Spanien (1/4). Man antar att grottorna var ett slags kultcentra och att målningarna tillkom ca 20 000–12 000 f.v.t., d.v.s. att djurbilderna på grottväggarna inte målades samtidigt eller under en kortare tidsrymd utan tillkom under en lång period.

Dessa grottor har inte varit boställen, utan platser för något slag av ritualer. Det är svårt att ta sig in i dem, gångarna är ofta så smala att man är tvungen att hasa sig fram på mage.

De tidigaste ”handavtrycken” på grottväggarna är bokstavligen ett slags avtryck av händer. De som skapat ”avtrycken” har pressat sin handflata mot väggen och blåst färgpigment över och runt handen så att det uppstått ett s.k. negativt avtryck på väggen(1/5).

Främst uppvisar grottväggarna dock bilder av olika djur, bisonoxar, renar, stenbockar och hästar (1/6). En stor del av de avbildade djuren är villebråd. Rovdjur förekommer sällan. Djuren är träffsäkert avbildade och utförda i olika teknik. Endel bilder är linearritningar, andra är fullt kolorerade och vissa är gjorda i s.k. ”röntgenstil” som samtidigt visar såväl djurets yttre som dess skelett.

Ofta är djuren målade till en del ovanpå varandra. Enligt en hypotes är djuren (åtminstone i vissa fall) målade så att de följer formationerna i grottväggen, vilket förklarar det att många målningar ter sig tredimensionella. Enligt hypotesen har de som skapat bilderna sökt, i skenet av facklor och små oljelampor, efter bekanta djurskepnader i väggarnas ytformation och sedan ”markerat” dem med färg. Detta kunde förklara att djuren delvis är målade så att de överlappar varandra. Nya ytformationer uppenbarades när man flyttade på ljuskällan samtidigt som tidigare målade bilder försvann i skugga.

En del av bilderna är möjligen målade med primitiva penslar, men det har också framförts en teori att de gjorts med blåsteknik, som de ovan nämnda s.k. negativa avtrycken. Färgerna är jordfärger, rött, svart och ockra. Bilderna är genomgående gjorda med säker hand och djuren är lätta att känna igen. Framställningarna bjuder på en mängd intressanta särdag. Den ovan nämnda ”röntgenstilen” kombinerar iakttagelser av såväl det levande djuret som dess skelett. I vissa målningar har djurets rörelse framställts på ett sätt som påminner om futuristernas målningar i början av 1900-talet: djuren har multipla extremiteter och djurspåren är markerade med punkter som ger ett intryck av skritt eller annan rörelse (1/7).

Gråttmålningarnas syfte

Målningarna är inte ”beskurna”, d.v.s. de ter sig inte tavellika, utan sprider sig fritt längs väggarna, följer s.a.s. ”synfältets logik”. Ända sedan man fann dessa grottmålningar har man diskuterat deras funktion och betydelser och ett flertal teorier har framlagts.

• Till en början utgick man ifrån att bilderna återspeglade människans behov av att dekorera sin omgivning, d.v.s. att bilderna närmast haft en estetisk funktion.
• Ett antagande som ofta återkommer är att bilderna representerar s.k. sympatisk magi, d.v.s. att jägarna med hjälp av målningarna skulle ha försökt säkerställa jaktlyckan och/eller djurens fruktbarhet. T.ex. avbildningarna av djurhannarnas könsorgan kan ses som ett belägg för det sistnämnda alternativet.
• Enligt en teori representerar djurbilderna mytologiska gestalter och således skulle de inneha en narrativ, d.v.s. berättande och illustrativ funktion i en mytologi.
• Den kosmiska tolkningen ser å sin sida bilderna som hänvisningar till djurflockarnas vandringar och därmed även till årstiderna och i vidare bemärkelse till naturens och tidens cykler.
• Grottmålningarna har också jämförts med konsten hos dagens s.k. naturfolk, och man har försökt komma underfund med innebörden i målningarna med att studera trosföreställningar och ritualer hos dessa folk.

De flesta förklaringsmodeller relaterar målningarna till den tro eller det trossystem som dessa jägare hade. Det problematiska är att vi inte vet nästan någonting om de dåtida religiösa föreställningarna. Gravfynd har dock visat att man vördade de döda och att man gav dem t.ex. offergåvor. Det här kunde tolkas som ett slags förfaderskult, något som förekommit överallt i världen och som även präglat många senare ”högkulturer”.

I allmänhet karakteriserar man jägarnas världsbild som ”animistisk”. Med denna något svävande och generella term hänvisar man till trossystem som föregått de institutionaliserade religioner som vi bättre känner till. I dessa äldre trossystem stod naturen och naturelementen i centrum, t.ex. berg, floder och skogar upplevdes som besjälade, och människan hade ett nära förhållande till djurvärlden.