2

De tidiga högkulturerna: Mesopotamien och Egypten

Begreppet ”högkultur” syftar på tidiga stadsliknande samhällen, ur vilka de första egentliga statsbildningarna senare skapades. Högkulturerna växte oftast fram i floddalar där man kunde utnyttja floden och utveckla de nödvändiga bevattningssystemen för jordbruket. Den tidiga Indus-kulturen såg dagens ljus i Indusflodens dalgång på ett område som idag delvis hör till Pakistan, delvis till Indien. Den kinesiska högkulturen uppstod i dalgångarna längs Gula floden. Högkulturerna i Mellanöstern och Egypten, d.v.s. längs Eufrat och Tigris respektive Nilen, var de enda som utvecklades i en relativ närhet till Europa.

Begreppet ”högkultur” får lätt en värdeladdad innebörd. Det är som om själva ordet syftade på något betydligt mer utvecklat och värdefullt än de förhistoriska eller äldsta ”primitiva” kulturerna, som de facto i många hänseenden var ytterst utvecklade. Högkultur är idag en etablerad benämning på en urban, stadsliknande kultur, med bl.a. följande kännetecken:

• Jordbruket var till den grad utvecklat att det fanns en överskottsproduktion. Det i sin tur möjliggjorde att
• en del av befolkningen kunde ägna sig åt andra göromål och yrken, vilket i sin tur ledde till
• skråbildning och småningom till ett klassamhälle.
• En följd av den ökade handeln var att betalningsmedel och bokföringssystem infördes.
• Det sistnämnda ledde å sin sida till att
• skriftspråken skapades.

Högkulturerna i Mesopotamien och Egypten existerade till stor del parallellt och till en del påverkade de varandra. I detta sammanhang presenteras respektive kulturs karakteristiska konstnärliga och arkitektoniska uttryck som egna separata helheter. I anslutna nätlänkar ges en komprimerad karakteristik över såväl Indus-kulturen som den äldsta kinesiska konsten.