3.3

Rom

Under sin storhetstid utbredde sig det romerska imperiet förutom runt Medelhavet även över en stor del av Mindre Asien och västra Europa med Skottland som nordligaste utpost. Inom riket rådde en lång period av fred efter att kejsar Augustus deklarerat Pax Romana. Romarna härskade över sitt imperium med hjälp av en effektiv infrastruktur. Ett närverk av vägar förenade de olika provinserna och områdena. Styrelseskicket var centrerat, valutan var en och samma överallt och armén var funktionellt organiserad. Den senare utvecklingen i Europa har starkt påverkats av den romerska rätten, som vår västerländska rättsuppfattning de facto långt baserar sig på.

Italien före Rom: etruskernas konst

Den etruskiska kulturen blomstrade 700–200 f.v.t., d.v.s. parallellt med den grekiska, i det område som idag utgörs av Toscana. Den hade flera gemensamma drag med den grekiska, även om skillnaderna också var stora. Etruskerna hade ett eget språk, som man fortfarande inte lyckats tyda. På 100-talet införlivades etruskerna i det romerska imperiet och de hade en stor inverkan på den romerska konstens utveckling.

Förutom de egna gudomarna dyrkade etruskerna även grekiska gudar. Det etruskiska templet, som utvecklats ur tidigare byggnader utförda i trä och lertegel, stod på en sockel och dess cella, d.v.s. det allra heligaste, var indelat i tre parallella kapell. Gaveltrianglarnas reliefer och annan dekoration var utförd i terrakotta, d.v.s. bränt, oglaserat lergods.

För etruskerna var begravningskulten central, vilket den aldrig var för t.ex. grekerna. Man har funnit tusentals etruskiska gravar, och många av dem har innehållit skulpturer, offergåvor och sarkofager. Väggmålningarna avbildar ritualer, fartfyllda danser (3/26) samt scener ur grekisk mytologi. Ovanpå stora vilstolsliknande sarkofager kan man ibland se par eller enskilda personer som vilar invid en festdukning.

Etruskertidens förhärskande stil i såväl målning som skulptur påminde mycket om den arkaiska i Grekland. Ynglingaskulpturen som går under benämningen Apollon från Veii bär dock i motsats till de arkaiska ynglingarna ett veckat kläde och har en robustare prägel än de grekiska skulpturerna.

Såväl grekerna som romarna beundrade etruskerna bl.a. för att de behärskade bronsgjutningstekniken. I motsats till den arkaiska och klassiska periodens greker förfärdigade etruskerna även naturalistiska porträttbyster.

Roms arkitektur: de omvälvande teknologierna

Romarnas konstnärliga kreativitet manifesterades bäst i arkitekturen som även tydligt speglade deras attityder och livssyn. Fokus hade skiftat från religion till politik. I Grekland hade templet och de offentliga byggnaderna i dess omedelbara närhet utgjort kärnpunkten i polis, i de romerska städerna som var byggda enligt grundplanen för ett militärläger hade templet en mer undanskymd plats. De centrala monumenten utgjordes av offentliga byggnader, bl.a. samlingshallar, badhus och teatrar, rymligt utplacerade runt forum, en öppen plats där medborgarna kunde samlas.

Arkitekturen tog ett steg mot en större rumslighet, tidigare hade man lagt tyngdpunkten på byggnadernas yttre utformning (t.ex. det grekiska templet). Detta blev möjligt i och med att ett nytt byggnadsmaterial, en sorts betong, togs i bruk. När man tillägnat sig den nya teknologin kunde man binda samman de gjutna murarna med bågar och valv, vilket resulterade i olika slags rumsliga lösningar av tidigare oskådade dimensioner.

Valvbågen och dess olika tillämpningar blev ett av de signifikativa dragen i romersk arkitektur. Med hjälp av bågtekniken kunde man bygga broar och tiotals kilometer långa akvedukter, d.v.s. vattenledningar som löpte ovanför marknivå. Efter hand började man även tillverka färdiga element, d.v.s. förhandstillverka delar av helheten.

Det centrala monumentet i romerska städer, triumfbågen, d.v.s. ”segerporten”, är ett exempel på bågarkitektur av det enklare slaget. Man började bygga dem redan på 100-talet f.v.t., och de uppfördes ända in på 300-talet v.t. Triumfbågarna, dessa äreminnen över militära segrar, restes tvärs över gatorna och de ståtliga konstruktionerna var väl lämpade för propagandistisk reliefdekoration.

Sitt mest massiva uttryck fick båg- och elementtekniken i amfiteatern i Rom, d.v.s. Colosseum (3/27), som byggdes 70–82 v.t. Diametern i den ovala byggnaden är 188 respektive 155 meter. Den rymde 45 000–50 000 åskådare. Dylika dimensioner och de ytterst väl fungerande publikpassagerna skulle inte ha varit möjliga utan den nya byggnadstekniken.

Fasaden på Colosseum är indelad i tre vertikalt löpande zoner. Halvkolonnerna i den nedersta zonen är doriska, i den mellersta joniska, och i den översta korintiska. Denna form av fasaddekoration nyttjades även under renässansen, och användes de facto fram till slutet av 1800-talet, bl.a. fasaden på Ateneum i Helsingfors är ett exempel på detta.

Det bäst bevarade monumentet som representerar denna rumsliga arkitektur är Pantheon (3/28) i Rom, byggt i början av 100-talet v.t. Det restes som ett tempel för samtliga gudar, vilket även namnet hänvisar till. Romarnas ökade intresse för olika mysteriekulter gjorde att man så småningom övergav den traditionella rektangulära tempelarkitekturen som utgick från grekiska och etruskiska förlagor.

Det enda som i Pantheon påminner om det traditionella templet är ingången med dess gaveltriangel uppburen av kolonner. Det egentliga templet utgörs av en rund omfångsrik hall, en s.k. rotunda, under en väldig kupol. Ljuset faller dramatiskt från ett runt hål i kupolens mitt. För att minska på kupolens tyngd (diametern är 43 meter) har man gjort s.k. kassetter, d.v.s. kvadratiska fördjupningar i den.

Hela byggnaden inklusive kupolen var täckt med olika dyrbara material. Templet har plundrats i olika omgångar och det enda som idag återstår av detta material är innerväggarnas mångfärgade marmorplattor. Pantheon är det första exemplet på ett tempel med kupoltak. Det blev en förebild för många kyrkobyggnader, såväl i väst som i öst. Denna kyrkoarkitektur dominerade speciellt i den östliga kristendomen, där den välvda kupolen, dekorerad med glimmande mosaik, kom att symbolisera himlen.

Skulptur: propaganda och representationsporträtt

Romarna bortförde skrupellöst skulpturer från Grekland, och samtidigt som de även kopierade dessa skulpturer köpte de tjänster av grekiska och etruskiska konstnärer. När religionen alltmer hamnade i skymundan och politiken fick en central position kom skulpturkonsten att få nya funktioner. Den frigjordes från religiösa sammanhang och konstverken började betraktas som värdefulla statusobjekt och man började samla konst, precis som i Grekland under den hellenistiska tiden.

Romarna fortsatte den hellenistiska porträttraditionen. Bemärkta personer ville bli ihågkomna sådana som de var, inte som symboliska eller allegoriska skepnader. Den romerska traditionen med vaxporträtt hade möjligen även ett inflytande på hur porträttbysterna gestaltades. De mer välbärgade förvarade i sina bostäder vaxporträtt av förfäderna, och dessa porträtt ställdes fram vid begravningar.

De var kanske en inspirationskälla till de realistiska bysterna (3/29), romarnas betydande bidrag till skulpturkonsten. Porträtt i helfigur (3/30) fanns också, men ofta placerades det separat skulpterade huvudet på en kropp utförd i grekisk eller hellenistisk stil.

De antika statyerna uppvisar ofta poser som motsvarar dem som retoriken förordade: en höjd hand betyder ”jag talar”, en hand ovanpå hjärtat hänvisar till känslor eller uppriktighet etc. Dagens politiska bildspråk nyttjar fortfarande dessa retoriska gester. Porträttens propagandistiska funktion renodlades i de romerska härskarporträtten.

Från det romerska kejsarväldets begynnelse glorifierades härskaren i hellenistisk stil och gavs gudastatus. Mot slutet av det romerska väldet utvecklades en ny form av härskarporträtt, ryttarstatyn.

Den bäst bevarade av de ca tjugo ryttarstatyerna som avbildar romerska kejsare (3/31) är den som föreställer Marcus Aurelius (161–181 v.t.) och som är belägen på Capitolium i Rom. Trots disproportionerna (ryttaren är oproportionerligt stor) äger statyn en monumental styrka. Såväl bysten som ryttarstatyn kom att bli etablerade former inom den europeiska porträttskulpturen.

Målarkonsten: skatter begravda i lava

Vesuvius utbrott år 79 v.t. begravde de två städerna Pompeji och Herculaneum i lava. Lämningarna efter städerna ger inte enbart en ypperlig bild av hur den romerska stads- och bostadsarkitekturen såg ut, vi får också en god inblick i den dåtida mosaik- och målarkonsten. Det är dock oklart om vissa av verken utförts av grekiska, hellenistiska eller romerska konstnärer. Frågan är i grunden irrelevant, eftersom konstnärerna som arbetade på olika håll i imperiet av naturliga skäl representerade flera olika folk och etniska grupper.

Mosaiken var redan under den hellenistiska perioden en populär konstform. Fr.o.m. denna period komponerades mosaikerna av små fyrkantiga stenar i olika färger och schatteringar. Den mest betydande av de bevarade mosaikerna är Alexandermosaiken (3/32) som avbildar Alexander den Stores seger över perserna. Alexander är avbildad som en lätt igenkännbar hjältegud . De övriga avbildade personerna verkar vara trovärdigt avporträtterade.

Mosaiker av varierande konstnärlig kvalitet prydde såväl villornas fasader som innerväggar. Mosaikarbeten kunde även göras i form av tavelliknande paneler. Interiörerna var därtill dekorerade med otaliga målningar, även de av varierande kvalitet. Den stilmässiga mångfalden är förbryllande.

De eventuellt mest berömda romerska väggmålningarna finns i en byggnad som går under benämningen Mysterievillan (3/33). Målningarna antyder att byggnaden varit ett initiationstempel knutet till någon mysteriereligion. Svårtydbara mytologiska motiv presenteras i monumentalt åskådliga scener mot en ”pompejiröd” bakgrund.

Målningarna som företräder flertalet stilar har grovt indelats enligt framställningssätt. Stilarna följde inte varandra kronologiskt, utan var ofta parallellt förekommande. I de tidigare målningarna delades väggytan upp av arkitektoniska motiv, t.ex. målade pelare, balkar etc.

Med tiden utökade man det illusoriska perspektivet med att på väggarna måla öppningar och fönster där man kunde se landskap, kolonnader etc. ännu senare lät man göra fantasifulla och komplicerade helheter, i vilka man med hjälp av ett rudimentärt centralperspektiv åstadkom hissnande arkitekturfantasier med olika landskap i bakgrunden (3/33). Denna stil torde ha influerats av tidens teaterscener.

även om målningarna tekniskt sett är av olika kvalitet avslöjar de den romerska målarkonstens tematiska och stilistiska mångfald. Målningarna kunde vara porträtt, allegorier, mytologiska scener, eller de kunde återge landskap, stadsliv eller olika fenomen i naturen. Stilen varierar, målningarna kunde vara monumentalt tydliga eller vara utförda med en näst intill impressionistisk, lätt penselföring. Det är som om de förebådade många senare ambitioner och stilriktningar i den europeiska målarkonsten.