5.2

Buddhismen: läran i människogestalt

Buddhismen anses ha grundlagts av Siddharta Gautama som levde på 400-talet i östra Indien. Han undervisade på folkspråket och kallades även för Shakyamuni, ”den vise av Shakyas ätt”. Efter att han uppnått upplysning under bodhiträdet började han kallas för buddha, ”den upplyste”.

Inom buddhismen anser man dock att det funnits ett flertal buddhor och att det framledes kommer att uppenbara sig nya. Den viktigaste buddhan i vår världsålder är Gautama Buddha, även om också han inkarnerades på jorden 550 gånger i olika till godhet strävande gestalter innan han föddes som Siddharta Gautama. När han dog inträdde han i nirvana därifrån det inte finns någon återvändo till återfödelsernas kretslopp.

I den tidiga kanoniska traditionen som utvecklades på 400-talet f.v.t. beskrevs Buddha som en mänsklig lärare. Hans lära förmedlades till vår tideräknings början enbart muntligt, d.v.s. via recitation, först därefter blev den nedtecknad. Förutom av födelsen, och döden, d.v.s. inträdet i nirvana, utgörs kardinalpunkterna i Buddhas liv av beslutet att leva ett liv i askes, och uppnåendet av upplysning och inledandet av undervisningen.

Den buddhistiska bildvärldens tidiga manifestationer

Till en början uppfattade man alltså Buddha som en lärare, inte som en gudomlig varelse. Den äldsta bevarade buddhistiska konsten är till sitt väsen didaktisk, d.v.s. via parabler och liknelser beskrev den för folket grunderna i den buddhistiska läran. I den tidiga buddhistiska konsten avbildades Buddha aldrig, i stället framställdes hans närvaro med hjälp av olika symboler. Buddhas närvaro kunde markeras bl.a. med ett äreparasoll eller med hans fotavtryck eller med en tron (5/8) under bodhiträdet (trädet under vilket Buddha uppnådde upplysning).

Olika föremål kom även att bli symboler för Buddha, bl.a. tiggarskålen som munkarna bär med sig, samt dharmachakra, d.v.s. lärans hjul. Buddha kunde också framställas i form av fotspår, och t.ex. en stupa kunde symbolisera Buddhas inträde i nirvana. Indirekt kunde man hänvisa till Buddha med att avbilda någon av hans 550 tidigare inkarnationer, till dem hörde bl.a. en gyllene hind, en apa, en elefant och en prins.

Buddhabildens utveckling

Den antropomorfa buddhabilden, d.v.s. Buddha avbildad som människa, började utformas på 100-talet v.t. Orsaken anses vara att man började uppfatta Buddha som en gudalik varelse. Samtidigt började även hinduiska gudar avbildas i människogestalt.

Tidigare i Indien hade man visserligen avbildat naturgudomar, t.ex. olika förkroppsligade uttryck för fruktbarhet, samt nagor, d.v.s. orm-andar.

Att framställa människogestalter har i princip aldrig varit förbjudet i Indien. Bl.a. ett sigill, det s.k. yogi-sigillet, från tiden för Induskulturen (ca 2600−1800 f.v.t.), vittnar om detta. Sigillet uppvisar en behornad gestalt som sitter med benen i kors. Gestalten har tolkats som en urform för den hinduiska gudomen Shiva eller för den sittande Buddhagestalten.

Rådande uppfattning är att Buddhagestalten utvecklades samtidigt på olika håll i Indien. Mathura, något söder om dagens Delhi, anses vara det första centret där Buddhastatyer tillverkades. Mathuraskolans Buddhastatyer (5/9), utförda i röd sandsten, ter sig energiskt maskulina och påminner om tidigare fruktbarhetsgudar.

En annan skola, Gandhara-skolan, bildades på ett område som idag ligger inom Pakistan och Afghanistan. Den indiska traditionen med dess motiv är här influerad av hellenismen som spreds med Alexander den Stores fälttåg. Buddhagestalterna i Gandhara återspeglar drag i den hellenistiska konsten, de bär romersk toga och har böljande hår och äger en grekisk profil (5/10).

Ett tredje tidigt centra där Buddha framställdes i människogestalt är Amaravati i sydligaste Indien. Där skulpterades Buddhagestalterna i lokalt utvunnen gröngrå kalksten. Amaravati-stilen spreds sjövägen till Sri Lanka och Sydostasien, där stilmässigt besläktade Buddhagestalter utförda under 100−200-talen finns bevarade.

Den klassiska Buddhagestalten (5/11), som utgick från Mathura- och Gandhara- skolorna, såg dagens ljus på 300–400-talen v.t., under Indiens klassiska period, d.v.s. under Gupta-dynastins tid. Den togaliknande munkkåpan som höljer båda axlarna är ett lån från Gandhara, likaså glorian, bekant från den kristna traditionen, som ger ett intryck av övernaturlig styrka och strålglans. Kroppens utformning anknöt direkt till traditionen i Mathura. Ansiktet fick sin ovala grundform. Den nedåtvända blicken återspeglade en inåtvänd andlighet. Håret avbildades nu i små lockvirvlar.

Den övernaturliga anatomin

Sättet att avbilda Buddha reglerades av de i tidigare heliga texter redan nämnda s.k. ”32 centrala och 80 mindre kännetecknen för den universella härskaren”. Till dessa hörde de långa perforerade örsnibbarna (som hänvisade till att Siddharta tog av sig sina tunga örhängen när han avstod från världslig rikedom), usnisa-upphöjningen på huvudet (som signalerade vishet och emellanåt avbildades som en hårknut), urna eller pannmärket som ursprungligen var en hårslinga, men senare etablerades till en rund förhöjning. Kännetecknande var även armarna som var böjliga som elefantsnablar, en lejonlik torso etc.

Under Gupta-dynastin skrevs Natyashastra, en instruktionsbok i teaterteori. I den kanoniserades de i ritualer redan långt tidigare använda mudrorna, d.v.s. de symboliska handpositionerna, samt teorin om det s.k. rasa-uttrycket, d.v.s. hur olika känslolägen skulle uttryckas med gester, poser och ansiktsuttryck. Dessa nyttjades även i Buddhagestaltens ikonografi. Skulpturen bör s.a.s. tala till betraktaren. Händernas och gesternas exakta språk kan t.ex. uttrycka beskydd, befrielse eller välsignelse, eller vilken situation i Buddhas liv som åskådliggörs: meditationen innan upplysningen, den egentliga upplysningen, den första predikan etc. Ansiktsuttrycket och kroppen utstrålar ofta frid, som sedan befästes till teaterteorins nionde s.k. dominerande sinnesläge.

De två mest betydelsefulla skolorna inom skulpturen var Mathura-skolan, som i sitt uttryck bevarade en arkaisk kraft, och den östindiska Sarnath-skolan, vars Buddhagestalter manifesterade en andlighet utan like. I Sarnath framställdes Buddha i en tunn kåpa som framhävde kroppens linjer (5/12). Denna till fullo klassiska Buddhaframställning fann vägen till stora delar av den buddhistiska världen, till olika delar av Himalaya, längs Sidenvägen till Central- och Ostasien, samt sjöledes till Sydostasien, och kom på flera ställen att utgöra en förebild för den lokala konsten.

Buddhagestalten inom olika buddhistiska traditioner

Den äldsta av dagens buddhistiska inriktningar är theravada, och det är den vi i detta sammanhang långt koncentrerar oss på. Theravada framhåller klosterväsendets betydelse och lär ut att målet är individuell upplysning. Från Indien spreds den redan tidigt till Sri Lanka (5/13), och vidare till Sydostasien, där Myanmar (Burma) (5/14), Thailand, Laos och Kambodja fortfarande är länder där theravada-buddhismen är förhärskande. Inom theravada har avbildningarna av Buddha alltid haft en central kultposition. Att låta framställa en Buddhaskulptur har alltid ansetts, och anses fortfarande, vara en gärning som förlänar uppdragsgivaren god karma, och därför kopieras äldre extra heliga förlagor i all oändlighet.

Inom buddhismen uppstod olika inriktningar. Inom mahayana-buddhismen, som uppstod i Sydindien och sedan spreds bl.a. längs Sidenvägen till Ostasien, upplevde man att den äldre buddhismen, d.v.s. theravada, var självisk, i och med att man inom theravada betonade individens personliga frälsning. I mahayana finner vi vid sidan om Buddha olika bodhisattva-gestalter, varelser som av medlidande inte uppgår i nirvana innan alla levande varelser uppnått befrielse (5/15).

Bodhisattvorna avbildades såväl i klädsel som utsmyckning likt prinsar, i motsats till Buddha som avstått från all världslig makt och framställdes draperad i munkkåpa. Bildvärlden inom mahayana visar vid sidan om den historiska Gautama Buddha upp bl.a. ett otal s.k. transcendentala buddhor, samt gudomar med indiskt ursprung och olika överjordiska väsen.

Till Kina spreds mahayana under andra och första århundradet f.v.t., och därifrån till Korea på 300-talet (5/16). Japan antog buddhismen i dess kinesiska och koreanska form under perioden 500−800 v.t. (5/17).

Den kanske rikaste buddhistiska bildvärlden finner vi inom vajrayana-buddhismen som utformades under medeltiden i de stora östindiska klosteruniversiteten. Efter de islamska erövringarna i slutet på 1100-talet fann vajrayana en tillflykt på olika håll i Himalaya. Kärnan i vajrayana, som utgår från tidigare tantriska läror, är att alltings innersta väsen är tomhet.

Vajrayana nyttjar ritualer och olika yogametoder, och det mystiska och ockulta är ständigt närvarande. Läran poängterar att den innersta kunskapen enbart kan uppnås i initiationsritualer med hjälp av en guru eller lama. Därför har inriktningen även kallats för esoterisk buddhism. Emellanåt kan vi i vajrayanas bildtradition finna avbildningar av den historiska Gautama Buddha, men oftast är buddhagestalterna transcendentala uppenbarelseformer eller någon av de forna tidsåldrarnas otaliga buddhor, vilka kan identifieras utgående från deras färg och olika attribut (5/18).