I det föregående kapitlet beskrevs hur den för oss västerlänningar bekanta kristna bildvärlden utvecklades. Samtliga världsreligioner har sina egna bilduppfattningar, och i dagens globaliserade värld kan vi ta del av dem även i vår egen omgivning. Den religiösa bildvärlden kan delas upp i två huvudkategorier. I den ena avbildas gud eller gudarna som antropomorfa, d.v.s. i människoskepnad. I den andra återfinns inte gud eller gudomarna i mänsklig gestalt, och inte heller andra högre krafter eller värden avbildades antropomorft.
Avbildandet av gudomar eller heliga personer kan vara en ytterst viktig teologisk- filosofisk fråga. Detta framgick redan i föregående kapitel som behandlade den kristna bildvärldens tidiga utveckling. Om bildförnekarna skulle ha avgått med segern i Den stora bildstriden skulle den västerländska bildvärlden idag antagligen vara radikalt annorlunda. Bilduppfattningen inom islam − som behandlas i nästa kapitel − åskådliggör till en del detta.
Hinduismen och buddhismen kom under de första århundradena v.t. att anta ett antropomorft uttryck. I presentationen av hinduismen är fokus ställt på en av dess mest kända gudar, Shiva Nataraja, överguden Shiva avbildad som dansens gud. När det gäller buddhismen koncentrerar vi oss på den mest centrala kultbilden, Buddhagestalten.
I Ostasien – Kina, Korea och Japan – har det aldrig funnits några som helst teologiska hinder för ett antropomorft uttryck. Trots detta föddes där en unik och just för Ostasien typisk tradition som manifesterades i landskapsmåleriet och trädgårdskonsten. Med hjälp av dessa två konstformer formulerades och dryftades de mest djuplodande insikter inom vitt skilda tankesystem, d.v.s. inom taoismen, konfucianismen och buddhismen.