7

1400- och 1500-talen: renässansen

På den italienska halvön tog sig den romanska och gotiska stilen andra uttryck än i det övriga Europa. I Italien fanns mängder med lämningar av romersk arkitektur. Detta återspeglades i den italienska medeltida arkitekturen. Grundplanen för kyrkorna utgick från basilikan, vars form i sin tur har sitt ursprung i de romerska tronhallarna. Utvändigt var kyrkorna ofta beklädda med marmor och andra värdefulla stenarter i olika kulörer, en kutym som likaledes härrörde från den romerska arkitekturen. De åskådligt inramade och rytmiserade väggytorna avviker med sin harmoni från de nordligare uttrycken för romansk och gotisk arkitektur.

Ett exempel på den medeltida italienska arkitekturen är domkyrkan i Pisa, dess baptisterium, d.v.s. dopkapell, och det berömda klocktornet (7/1) som senare kom att luta. De fick sin nuvarande utformning på 1000–1200-talen. Själva konstruktionen på den basilikaformade kyrkan är tydligt framhållen. Stenarter i olika färger rytmiserar väggarna och samma syfte har de högre upp belägna pelarmotiven. Enbart spetsbågsdekorationerna på dopkapellets ytterväggar återspeglar influenser från gotiken i norr.

I Italien under medeltiden ägnade man sig livaktigt åt att omvärdera kristendomen. Olika skolor uppstod och i anslutning till dem grundades kloster. Franciskus av Assisi (ca 1181–1226) kritiserade kyrkan för dess världslighet och predikade anspråkslöshet och ödmjukhet. Hans efterföljare grundade en munkorden, den s.k. Franciskanorden. En av Fransiskus kvinnliga lärjungar, Den Heliga Clara, grundade å sin sida en organisation för tiggarnunnor. Den Heliga Dominicus (1170–1221) var centralgestalten i det dominikanska brödraskapet, som senare kom att bistå jesuiterna.

Bysans inflytande avtar

Munkarna betonade enkelhet och klarhet. Så småningom återspeglades detta också i bildkonsten, såväl stilmässigt som i själva det visuella berättandet. Den förhärskande stilen i måleriet i Italien under medeltiden var den s.k. maniera greca, d.v.s. ”den grekiska stilen”. Den bottnade ännu i hög grad i bysantinsk form och konvention. I uttrycket framhävdes det tvådimensionella och bakgrunden var ofta förgylld, symboliserande den himmelska prakten.

Målaren Duccio di Buoninsegna (verksam 1278–1318), från Sienna, har på en altartavla, Maestà, avbildat Jungfru Maria på en tron, med Jesusbarnet i famnen (7/2). Mariakulten började redan på 300-talet, men vid tiden för altartavlans tillblivelse hade doktrinen om den obefläckade avlelsen utkristalliserats, en doktrin som gav Maria en central ställning i kristendomen. Kulten genererade såväl betydande diktning som utsökt måleri, ett fint exempel är ovannämnda Maestà av Duccio. Den gyllene bakgrunden och gestalternas linjerena elegans relaterar till ”den grekiska stilen”. Det nya i målningen är en strävan mot psykologisering, det berättande elementet, samt ett intresse att avbilda själva rummet.

Giotto: Renässansens härold

Den mest kända italienska konstnären under 1300-talet var Giotto (1267–1337). Redan hans samtida lovordade hans konst, och senare förklarade konsthistorikern Giorgio Vasari (1511–1574) Giotto vara en föregångare till renässansen. I sin konst nyttjade Giotto tidigare ikonografiska modeller, men samtidigt förnyade han dem och gav dem en inte tidigare skådad dramatisk utstrålning.

Som Giottos huvudarbete kan betraktas väggmålningarna i Scrovegnikapellet, d.v.s. Arenakapellet i Padua, utförda mellan åren 1304 och 1313. Beställare var en av medlemmarna i den beryktade släkten Scrovegni. Släkten ägnade sig åt ocker och kapellprojektet ogillades därför av många samtida. Väggmålningarna gjordes i en teknik kallad fresco secco, i vilken färgämnena kemiskt fixeras i murbruket. P.g.a. detta bör målningarna utföras snabbt på fuktigt bruk.

På kapellets väggar avbildade Giotto nyckelepisoder (7/3) ur Nya Testamentet. Målningarna är till sin karaktär kristallklara och lätta att tyda. Episoderna presenteras som om de vore uppförda på en scen, och en strävan efter det som senare kom att kallas centralperspektiv ger målningarna en känsla av rymd som ingen tidigare målare lyckats förmedla. Även människogestalterna är näst intill skulpturalt framställda, de är tredimensionella, inte längre elegant tvådimensionella.

I scenen Kristus begråtes är det anmärkningsvärda den svidande styrkan i själva känslouttrycket. Gesterna och poserna är som tagna ur en tragedi. I själva verket kan det finnas beröringspunkter med en senare försvunnen kyrkoteater. Känslouttrycket är extremt utan att det stör klarheten i berättandet. På ett exceptionellt sätt sammanstrålar det religiösa, det monumentala och en form av realism.