7.2

Renässansens inverkan på omgivningen: harmonins lagar

Centralperspektivet uppfanns under ungrenässansen. Sannolikt var det arkitekten Filippo Brunelleschi (1377–1446) som insåg dess betydelse, men principerna nedtecknades år 1435 av en annan gigant inom den dåtida arkitekturen, Leon Battista Alberti (1404–1472).

Centralperspektivet eller enpunktsperspektivet baserar sig på insikten att alla siktlinjer är räta och underställda geometriska lagar, och att dessa linjer sammanstrålar i en s.k. flyktpunkt i höjd med betraktarens ögon. Inom bildkonsten ledde detta till en konvention i vilken t.ex. en målning kan te sig som ett slags sceniskt rum som betraktaren iakttar från en av dess sidor. Denna konvention kom att bli rådande ända fram till slutet av 1800-talet, då den tidens modernister ifrågasatte konventionens monopolställning.

Under slutet av renässansen och framför allt under barocken användes centralperspektivet flitigt även i teatern. Rumsillusionerna på barockscenerna skapades med att medvetet överdriva och manipulera perspektivet.

Flera bildkonstnärer, bl.a. Piero della Francesca och Paolo Uccello, studerade med iver centralperspektivet (7/7). Många utarbetade även handböcker som behandlar centralperspektivet. Perspektivet utgår från geometrins lagar och många humanister ägde ett djupgående intresse inte bara för geometrin utan även för matematiken. Inspirerade av antiken försökte de även i matematiken finna universella sanningar. Bl.a. uppstod en uppfattning om att det råder ett samband eller en korrespondens mellan s.k. harmoniska tal och universum.

Piero della Fransesca var den som djupast gjorde sig förtrogen med sambanden mellan matematiken och målarkonsten. Det här förklarar den otroliga klarheten i hans målningar. Bl.a. en målning som föreställer den ideala staden tillskrivs hans verkstad. I målningen kan vi se en hel renässansstad vars planering lyder harmonins lagar.

Filippo Brunelleschi (1377–1446)

Filippo Brunelleschi, en tidig mästare inom renässansarkitekturen, representerade en helt ny typ av konstnär. Anonyma hantverkare och byggmästare stod bakom allt det som byggdes under medeltiden. Brunelleschi kom från en förmögen släkt och var i likhet med många av sin tids humanister mångsidigt bildad. I hans produktion förenas ett djärvt nyskapande och ett osvikligt sinne för harmoni.

Landmärket i Florens och symbolen för stadens dåtida makt är Domkyrkans kupol (7/10) ritad av Brunelleschi. Själva uppgiften – att kröna en gotisk marmorbeklädd katedral med en enorm kupol – tedde sig redan, rent tekniskt, nästintill omöjlig. År 1418 presenterades hans vågade förslag för ett misstroende råd.

Kupolen lyckades över förväntningarna, tack vare arkitektoniska principer som tidigare varit okända i Italien. Den var uppbyggd av två på varandra belägna skal som stödde varandra så effektivt att man inte behövde några stödkonstruktioner. Att arkitekten kände till olika principer för kupolkonstruktion, såväl från den islamska världen som från det forna Rom, inverkade sannolikt på det lyckade slutresultatet.

Brunelleschis styrka låg förutom i det innovativa även i hans nytolkningar av antiken. Halvcirkelbågarna och pelarna på fasaden på ett av hans tidiga mästerverk, Hittebarnshuset i Florens, är förverkligade på ett helt nytt vis. Det kanske finaste exemplet på Brunelleschis förmåga att ur antika arkitektoniska motiv forma något som motsvarade renässansens ideal gällande klarhet och harmoni är interiören i Pazzikapellet i Florens (7/11).

Kapellets formspråk utgår från kuben, halvkuben och kupolen. Mörka pelare och passager ramar in och framhäver den rumsliga klarheten. Det finns inte en tillstymmelse till den mystik och det dunkel som gotiken tillhandahöll. Rummet är åskådligt, klart och logiskt, och man kan inte ändra eller flytta på en enda detalj utan att harmonin rubbas.

Leon Battista Alberti (1404–1472)

I Leon Battista Albertis livsverk komprimeras en stor del av de ideal som renässansen lyfte fram. I själva verket kunde han karakteriseras som en renässansmänniska. Förutom arkitekt var han författare, skulptör, en mångsidig lärd och en estetikens teoretiker. Han torde vara den första ”yrkesarkitekten”, d.v.s. han var inte engagerad i själva byggarbetet, utan stod enbart för planering, på samma vis som dagens arkitekter.

Han komprimerade det som senare har betraktats som ”renässansarkitektur”. Långt baserar sig denna arkitektur på tolkningar av antikens olika pelarsystem. Han utvecklade också det s.k. kolossalsystemet, i vilket pelare och pilastrar är lika höga som själva fasaden, och till detta system kan tillföras andra pelarsystem i mindre skala. Idén till kolossalsystemet fick han från Roms triumfbågar.

Triumfbågstemat präglar också det i Rimini belägna gravmonumentet över San Francesco (7/12). Ursprungligen var mausoleet en kyrka, som Alberti sedan lät bekläda med vit marmor. Även i sitt ofullbordade skick förmedlar den Albertis ideal. Fasaden är rytmiserad med triumfbågar som står för segern över döden. Sidoväggarna inrymmer ett slags minimala rum som var tänkta för stormännens sarkofager. Hela byggnaden påminner i sin kompakthet och harmoni om antika tempel, även om element ur dessa använts på ett helt nytt vis.

Andrea Palladio (1508–1580)

Under högrenässansen verkade ett antal betydande arkitekter, bl.a. Bramante och Michelangelo, den sistnämnde främst känd som skulptör och målare och han kommer att behandlas senare i detta kapitel. Andrea Palladio, som började sin bana som byggmästare, använde sig av geometrin och matematiken då han i sin produktion komprimerade renässansens harmoni-ideal. Han kände ytterst väl till den romerska arkitekturen och var insatt i arkitekturteoretikern Vitruvius skrifter. Han skrev även själv handböcker i arkitektur.

Vitruvius hade redan framlagt teorin att en välproportionerad människa med armarna och benen snett utsträckta åt sidorna ryms inom de två mest fullständiga geometriska figurerna, kvadraten och cirkeln. På det här viset lyckades man kombinera människokroppen och de geometriska grundformerna – en strävan som dominerade renässansens estetik. Utgående från Vitrivius teori gjorde Leonardo da Vinci sin idag välkända teckning, som vi kommer att återkomma till, och Palladio tillämpade teorin i sin arkitektur.

Palladio var en mångsidig arkitekt. Han ritade kyrkor, offentliga byggnader, samt den enda bevarade renässansteatern, som presenteras i nästa kapitel. Den största delen av hans produktion består dock av för överklassen ritade palats och villor i förstäderna. Den mest kända av dessa är Villa Rotonda, där Palladios harmoniuppfattning på ett lysande vis kommer till uttryck (7/13). Den kvadratiska villan kröns av en kupol och alla fyra sidor är försedda med utbyggnader som påminner om joniska tempelgavlar.

Palladios stil och ideal levde kvar ända till slutet av 1800-talet. Den s.k. nypalladianismen var speciellt populär i England.

Skulpturen under ungrenässansen: det kroppsliga återkommer

även då det gäller skulpturkonsten var ungrenässansen långt ett återvändande till antikens ideal eller egentligen en nytolkning av antiken. Den nakna människokroppen fick återigen avbildas, detta gällde dock enbart antikens mytologiska gestalter. I och med centralperspektivet fick relieferna djup. Inspirerade av antiken började man igen att göra byster, medaljer och statyetter som de rika mecenaterna sedan kunde pryda sina bord med.

Donatello (ca 1386–1466) är den mest mångsidiga skulptören under ungrenässansen. Han arbetade inom skulpturens samtliga delområden. Han gjorde reliefer, skulpturer som var delar av en arkitektonisk helhet, träskulpturer och monumentalverk. Han hade en exceptionell förmåga att för varje specifikt motiv hitta en optimalt lämpad teknik och stil.

Träskulpturen av den ångerfulla Maria Magdalena är direkt förbryllande (7/14). Vid en första anblick ter den sig medeltida, men mycket snabbt dras uppmärksamheten till dess naturalism. Maria Magdalena är klädd i trasor och hennes ansikte är slitet. Realismen har fått näst intill expressionistiska drag.

Gattamelatas ryttarstaty i Padua är den första ryttarstatyn sedan antiken (7/15). Statyn föreställer Venedigs överbefälhavare. Han är klädd i en renässansdräkt, men hans romerska bröstharnesk hänvisar till antiken. Med att skickligt bearbeta proportionerna har Donatello lyckats korrigera klumpigheterna som finns hos förebilden, d.v.s. den romerska ryttarstatyn som föreställer Marcus Aurelius.

Donatellos David-staty i brons är den första i naturlig storlek utförda nakenstatyn sedan antiken (7/16). Den segerrika David står med foten vilande på Goliats avhuggna huvud, men han ter sig mer som en gestalt medveten om sin dragningskraft än som en hjälte. Den florentinska ädling som beställt verket uppskattade sannolikt naken manlig skönhet även i andra bemärkelser än rent estetiska. Statyns erotiska utstrålning framhävs även av örnvingen som pekar upp ur marken och vidrör insidan av Davids lår. I likhet med andra aspekter och fenomen förknippade med antikens kultur fick även homosexualiteten ett uppsving under renässansen. Flera betydande konstnärer, bl.a. Donatello, var homosexuella, trots att lagen och kyrkan i princip förbjöd detta.