7.3

Måleriet under ungrenässansen: kristendomen möter antiken

Många remarkabla målare verkade under ungrenässansen. Enbart några av dem behandlas nedan. Vissa av dem hade förbundit sig att tjäna en enda furstesläkt och samtidigt en stadsstat, andra ambulerade mellan olika orter och uppdragsgivare.

Som tidigare framgått präglades tidsepoken av en omvärdering av kristendomen, något som senare ledde till reformationen. Olika klosterväsen hade sinsemellan avvikande uppfattningar om konstens uppgift. Franciskanerna t.ex. upplevde att den religiösa konstens uppgift var att med visuella medel undervisa och emotionellt beröra de troende, förutom att påminna dem om grundvalarna för tron.

Alla förhöll sig inte positivt till den av antiken inspirerade nya konsten med dess nakna människogestalter. Dominikanermunken och predikanten Savonarola (1452–1498) upplevde merparten av periodens konst som en världslig och ogudaktig lyx och flärd. Han fick till stånd en folkrörelse som såg till att oräkneliga böcker och konstverk offentligt brändes på bål. Själv gick han slutligen samma öde till mötes då han konfronterades med påvemakten.

Masaccio (1401–1428)

Den i förtid döda Masaccio var den första som i sitt måleri tillämpade perspektivläran som Brunelleschi utvecklat. Han återupplivade också i sina gestalter den kroppslighet som präglade Giottos konst. Masaccios gestalter är fysiskt närvarande och tar sin givna plats i den av perspektivet fördjupade bilden.

Ett gott exempel på Masaccios målmedvetenhet är fresken Treenigheten i kyrkan Santa Maria Novella i Florens (7/17). I mitten av fresken, i en inramning av renässansarkitektur, ser vi Gud Fader som handgripligen stöder den korsfäste Kristus. I förgrunden, utanför inramningen, knäböjer representanter för den släkt som donerat fresken till kyrkan. De är avbildade, helt i enlighet med perspektivläran, i större format än den sörjande Jungfru Maria och lärjungen Johannes, båda belägna innanför inramningen. Hela det arkitektoniska rummet är likaledes avbildat utgående från ett centralperspektiv.

Det är lätt att dra slutsatsen att man med hjälp av perspektivet försökte skapa en ”vetenskapligt” realistisk bild av rummet och de gestalter som befann sig i det. De flesta renässanskonstnärer var dock djupt troende och avbildade ofta kristna motiv. I själva verket utnyttjade de ofta perspektivet för att framhäva det andliga budskapet. T.ex. i Masaccios Treenigheten ser vi att centralgestalterna, Gud och Jesus, följer andra perspektivlagar än den omgivande arkitekturen och sidogestalterna. De ter sig närmast som en överjordisk syn i den i övrigt realistiskt utförda omgivningen.

Fra Angelico (död 1455)

Dominikanermunken Guido di Pietro, bättre känd som Fra Angelico (Broder änglalik), personifierar munkpredikanternas ideal, d.v.s. han var en konstnär vars bildberättande var enkelt och klart, och samtidigt emotionellt berörande. Största delen av hans verk är fresker i de dominikanerkloster han förestod i Fiesole och Florens. I San Marcoklostret i Florens finns fresker förutom i de mer offentliga utrymmena även i munkarnas asketiska kammare, fyrtioen till antalet. Varje kammare är försedd med en målning, flera av dessa är mästerverk, t.ex. Maria bebådelse (7/18).

I Maria bebådelse har Fra Angelico avbildat en ärkeängel som står inför den knäböjande Maria och bringar henne budet att hon kommer att föda Guds Son. De två gestalterna befinner sig i en valvgång i ett kloster, i en interiör typisk för renässansklostren. På det här viset har händelsen getts ”lokal förankring”, i det här fallet placerats i en samtida omgivning. Den budbärande ängeln och Maria som ödmjukt tar emot budet är renodlat och enkelt avbildade i ett rum som strikt följer perspektivlagarna. Framställningssättet gör bilden ytterst berörande och accentuerar fromheten under detta för kristendomen så avgörande tillfälle.

Piero della Francesca (ca 1420–1492)

Den målare som mest hängivet fördjupade sig i ungrenässansens perspektivlära och i teorierna som kombinerade matematiken och mystiken var den redan tidigare nämnda Piero della Francesca. Hans verk äger en stor renhet och klarhet och präglas av perspektivlagarna och av lån från antikens arkitektur. Verken har även en monumentalitet och samtidigt en gåtfullhet som hejdar betraktaren.

De här dragen är dominerande bl.a. i målningen Kristi gisslande (7/19). Halvt i bakgrunden, i en stramt antikinfluerad omgivning, gisslas Jesus. Ett lugn och en svalhet präglar återgivningen av våldet, det är som om själva händelsen fixerats inne i en kristall. Till höger längre fram i bilden står tre gåtfulla gestalter och diskuterar skenbart likgiltigt det tragiska som utspelas i bakgrunden.

Botticelli (1445–1510)

Sandro Botticelli var ytterst mångsidig i sin produktion. Bl.a. målade han kristna motiv och porträtt, men de kanske intressantaste verken är ändå de som återger scener ur antikens mytologi. De mest kända av dessa är de två stora målningarna Venus födelse och Våren, båda beställda av släkten Medici som styrde stadsstaten Florens. Vad verken egentliga stod för har inte klarlagts fullt ut. Dessa stora kompositioner var sannolikt inspirerade av tidens nyplatonska idévärld och möjligen av att det vid renässanshoven fanns ett stort intresse för astrologi.

I centrum av målningen Våren står Venus, skönhetens gudinna, som även astrologiskt är betydelsefull (7/20). Ovanför henne ser vi Cupido, kärlekens budbärare, som med ögonen förbundna skjuter iväg sina pilar. Mercurius står till vänster och invid honom dansar tre skönheter, muserna, konstens inspiratörer och ett arv från antiken. Till vänster om Venus står Flora, vårens och blomstrens gudinna, och sår ut blommor ur sina fållar, samtidigt som Zefyros, Västanvinden, antastar jordnymfen Chloris ur vars mun blommor tränger fram.

Samtliga gestalter har alltså sitt ursprung i antikens mytologi, men sannolikt har de därtill betydelser som enbart den som är insatt i nyplatonismen förmår uppfatta. Till sitt motiv är verket en ren produkt av renässansen, men i framställningen undviks medvetet det av renässansen omhuldade perspektivet. Orsaken torde vara att målningarna, såväl Våren som Venus födelse, imiterar eller efterbildar estetiken i dyrbara gobelänger, d.v.s. handvävda väggtapeter. De linjerena eleganta gestalterna i målningarna verkar sväva i luften medan bakgrunden utgörs av en dekorativ bildyta.

Giovanni Bellini (ca 1427–1516)

I Venedig fick renässansen sina egna uttryck. Politiskt och ekonomiskt blickade stadsstaten Venedig främst österut, mot Bysans och Asien, inte mot det italienska fastlandet. Från Bysans hemfördes skatter från antiken, och t.ex. den för Bysans typiska mosaikkonsten fortlevde i Venedig längre än i det övriga Italien.

Det fuktiga havsklimatet lämpade sig inte för målningar utförda i tempera eller freskoteknik. Det här är antagligen orsaken till att man i Venedig tidigt tog i bruk oljefärgstekniken som flamländska konstnärer utvecklat. Som bindemedel för färgpigmenten användes olja och inte den i tempera använda äggulan.

Till de stora namnen i Venedig under ungrenässansen hör bl.a. den tidigare i korthet behandlade Mantegna, som systematiskt ägnade sig åt studier i antikens konst, samt Giovanni Bellini, sin tids mest uppskattade venetianska målare. Bellinis verk är ofta mjukt måleriska, något som delvis var en följd av det nya mediet, d.v.s. oljefärgen. Hans målningar är inte avskärmade ”tittskåpsscener” bestämda av det brunelleschiska eller florentinska linjeperspektivet. Han vidgade bildupplevelsen i och med att han som element i målningen organiskt inkluderade landskapet samt ett naturligt ljus.

Hans stil får sitt kanske mest pregnanta uttryck i målningen Madonna av ängen (7/21). Den andäktiga Maria-gestalten i förgrunden saknar rent grafiska konturer, i stället är det mjuka färgytor och ett ljusspel som präglar utförandet. Landskapet i bakgrunden blir ett nästan lika viktigt element som centralgestalterna i målningen. Det vårliga ljuset som faller över gestalterna och landskapet är noga instuderat. Maria och Jesusbarnet är avbildade i en för venetianer igenkännbar omgivning och i ett för regionen kännspakt ljus. Bellini var en förebild för många målare, bl.a. beundrades han stort av den tyska renässansens mästare Albrecht Dürer, som kommer att behandlas nedan.