7.4

Renässansen utanför Italien

När man diskuterar den renässanstida konsten, d.v.s. konsten under 1400- och 1500- talen, vilar fokus på Italien. En orsak till detta är att italienarna själva skrev sin konsthistoria och lyfte fram sina konstnärer. Även på annat håll, där det skrevs om konst eller samlades konst, var de italienska konstnärerna de mest beundrade. Betydande konstnärer fanns dock även på annat håll i Europa. Speciellt den flamländska konsten var vida uppskattad.

Den flamländska skolan

Den italienska konsten utvecklades inte i ett vacuum. Man anammade influenser framför allt från Flandern, som under denna period i likhet med Italien var en välbärgad region med aktiva egna religiösa rörelser. I Italien beundrade man flamländsk kyrkomusik, och från Flandern tillgodogjorde man sig den tidigare nämnda oljemålningstekniken, som kom att revolutionera den västerländska målarkonsten.

I de flamländska områdena utvecklades oljemåleriet redan på 900-talet, men det var först på 1400-talet som man till fullo behärskade det vida spektrum som tekniken erbjöd. Jämfört med temperamåleriet hade oljemåleriet många fördelar. Den snabbt torkande temperafärgen vars bindemedel är äggula målas följdriktigt lager på lager. När man arbetar med den mer långsamt torkande oljefärgen kan man under själva målningsprocessen ändra färgsättning och lägga till detaljer.

Jan van Eyck (ca 1390–1441) har kallats ”oljefärgens uppfinnare”. Han målade såväl religiösa verk i stort format som porträtt som då ännu var en sällsynthet (7/21b). I hans ytterst detaljrika verk förekommer också ett nytt slag av perspektivsystem, rymdperspektivet. Illusionen av avstånd skapas inte med det florentinska systemet med linjeperspektiv, utan med att gradvis ändra på färgskalan. Tekniken är karakteristisk för oljemåleriet.

Den något yngre Roger van der Weyden (ca 1400–1464) tonade ner detaljerna och koncentrerade sig på helhetsintrycket. Hans målning Korsnedtagningen (7/23) ger en god bild av den flamländska konstens särart, där en noggrann iakttagelseförmåga kombineras med en stark religiös känsla. I Italien och i Spanien beundrade man och samlade på flamländsk konst och den kom att påverka många konstnärer utanför Flanderns gränser.

Hieronymus Bosch (1450–1516)

En av de konstnärer som trädde fram ur den flamländska konsttraditionen var Hieronymus Bosch. Han var en isolerad visionär vars verk man än idag inte till fullo lyckats tolka. Synerna han målade kontrasterar bjärt mot klarheten i den italienska renässansen, men det som främst gör honom till en renässanskonstnär är hans extrema individualism.

Altartavlan Lustarnas trädgård kan betraktas som hans mest betydande verk. Den vänstra panelen återger Edens lustgård, mittpanelen världen innan syndafloden (7/22), och den högra panelen Helvetet. Helheten verkar inte höra hemma i något distinkt teologiskt system, utan består av detaljerat återgivna surrealistiska syner. Köttsliga njutningar och även konsten (i form av musikinstrument) framställs som påfund av djävulen eller hin onde som lockar bort människan från den smala vägen och leder henne mot helvetets fasor som är återgivna på den högra altarpanelen.

Albrecht Dürer (1471–1528)

Den mest helgjutna renässanskonstnären utanför Italien är otvivelaktigt tysken Albrecht Dürer. Till en början verkade han som bokillustratör i Tyskland. I mitten på 1400-talet hade man utvecklat en metod att göra bildavdrag med metallplåtar. Dürer förädlade denna konstform fullt ut, vilket hans stora grafikblad Den heliga Eustachius vittnar om (7/23b). Med sin gravyrteknik lyckades han skapa nästan tredimensionella gestalter och åstadkomma djup och ljusspel i bilderna.

Dürers Italienresor kom att radikalt påverka hans karriär och livshållning. Under dessa resor bekantade han sig förutom med den italienska konsten även med humanister och deras tankevärld. Venetianaren Giovanni Bellini höll han som sin mästare. Dürers självporträtt (7/24), där han blickar rakt mot betraktaren, återspeglar en för nordeuropeiska konstnärer helt ny självmedvetenhet och självkänsla. Dürer kämpade även, med Italien som förebild, för att målarens status skulle höjas från hantverkare till konstnär.