9.1

Rokokon

Rokoko är återigen en i efterhand given benämning på en stilepok. Under den franska revolutionen rådde en hätsk stämning och för att än mer förringa den åsidosatta (och delvis likviderade) aristokratins estetiska preferenser tog man i bruk termen rokoko, som hänvisar till snäckskal och i förlängningen till något som är oregelbundet och nyckfullt. På sitt sätt är termen adekvat, periodens konst präglades de facto av det oförutsägbara och av en strävan efter en frigörelse från Ludvig XIV:s barockklassicism Rokokon strävade mot ett mer intimt och organiskt uttryck.

Efter Ludvig XIV:s död tilläts aristokratin flytta från Versailles till Paris där de sedan lät uppföra smärre stadspalats som kallades för hôtel. I dessa undvek man det ceremoniella och det överdådiga som barocken stått för. Även umgängeskulturen förändrades. Hovceremonielet ersattes med intimare samkväm, som senare kom att övergå i regelrätta salonger. I salongerna ägnade man sig bl.a. åt högläsning och spirituella diskussioner.

Den nya livsstilen krävde en ny omgivning. Få rokoko-interiörer finns längre intakta. Av de bevarade är den i Hótel Soubisse belägna Prinsessans salong (9/1), från 1730- talet, kanske den mest kända. Rummet är ovalt, en form som är ett arv från barocken och som under rokokon kom att bli populär såväl i privata sammanhang som i kyrkor.

Ljuset som faller in genom höga välvda fönster reflekteras och sprids via speglar till olika delar av salongen. Stället där de bärande väggarna och taket möts är täckt med triangulära målningar. De osymmetriska förgyllda ramarna markerar gränserna mellan såväl målningarna som panelerna som rytmiserar väggarna. Ornamentiken är lekfull och lätt och helheten ter sig som om den vore organiskt framsprungen.

I Frankrike är det lätt att se skillnad mellan rokokon, präglad av lätthet, och den äldre överdådiga barockklassicismen. På andra håll är skiljelinjerna mellan barocken och rokokon mindre tydliga. I Tyskland där den italienska barocken satt starka spår byggde man vackra vallfartskyrkor som stilmässigt kunde karaktäriseras som ”barock-rokoko”.

Die Wies-kyrkan, eller ängskyrkan (9/2), uppförd av Dominikus Zimmermann, är ett typiskt exempel på 1700-talets barockinfluerade tyska arkitektur. Kyrkans bottenplan utgörs av en oval, precis som bottenplanen till Prinsessans salong. En annan gemensam nämnare är att skarvarna mellan väggar och tak är dolda av praktfulla dekorationer. Stuckaturerna i kyrkan är genomgående mästerligt utförda. Zimmermann inledde de facto sin bana som stuck-mästare. Ljusets spel i kyrkorummet är noggrant avvägt och hela den luxuösa interiören är ägnad att påminna om den himmelska prakten och härligheten.