9.4

Nyklassicismen: Antiken tolkas återigen på nytt

En beundran av antiken fortsatte och den antika konsten inspirerade ständigt till nya tolkningar. Inte bara barocken och dess avyttring rokokon (oftare då i interiörer än i exteriörer) öste ur antiken, under 1700-talet återspeglade arkitekturen överlag de antika idealen, antingen direkt eller inspirerade via renässansen. I Frankrike t.ex. planerade Jacques Germain Souffolt (1713–1780) en kyrka vars gavlar var ett direkt lån från romersk tempelarkitektur samtidigt som den var krönt av en i engelsk stil utförd barockkupol (9/9b). Efter revolutionen fick byggnaden en ny funktion och döptes till Panthéon.

Den främsta inspirationskällan i England förblev Palladio, en av högrenässansens stora arkitekter. Ett tidigt exempel på den engelska palladiska klassicismen är Chiswick House (9/9c), planerad av konstsamlaren Lord Burlington i samråd med arkitekten William Kent. Byggnaden är utformad med Palladios Villa Rotonda som förlaga.

Det nya i återanknytningen till antiken var intresset för den ursprungliga antika konsten, d.v.s. man intresserade sig inte enbart för tolkningar förmedlade via renässansen. Ett exempel på detta är den av Karl Langhans planerade stadsporten Brandenburger Tor (9/9d) i Berlin. Som inspiration för denna doriskt ceremoniella, strama och ”maskulina” äreport stod portalbyggnaden, propylén, i Akropolis i Athen.

Den engelska trädgården

Nyklassicisterna var inte intresserade av barockens ceremoniella trädgårdar som var symmetriskt utformade kring en mittaxel. Man riktade sig i stället in på en ”naturlig” och ”förnuftig” trädgårdsomgivning som man ansåg återspeglade antika ideal. En viktig inspiratör var den tidigare presenterade franska målaren Claude Lorainn som i sina verk skapat ”det ideala landskapet”, där fritt växande träd ramar in ett böljande ängslandskap med tempel och ruiner utstuderat utspridda som blickfång i terrängen.

En dylik skenbart av tillfälligheter tillkommen trädgård etablerade sig i England i mitten på 1700-talet. Den kallas därför för ”engelsk landskapsträdgård” eller helt enkelt för ”engelsk trädgård”. Det kändaste exemplet är Kew Gardens utanför London. Den ”engelska trädgården” spred sig snabbt runt om i Europa och förblev länge den mest populära formen för trädgård.

Winckelmann: nyklassicismens teoretiker

Man studerade och sökte inspiration i antikens kultur och detta kom att bli den gemensamma nämnaren för en ansenlig mängd europeiska konstnärer, forskare och konstintresserade som besökte Italien, framför allt Rom, eller bodde där, under andra hälften av 1700-talet. En av dessa var den tyske lärde Johann Joachim Winckelmann (1717–1768). I egenskap av forskare och konstteoretiker blev han snabbt den riktgivande inom nyklassicismen.

Han studerade systematiskt romersk och grekisk konst och strävade efter att lära känna igen originalverk och identifiera senare kopior. Han beundrade speciellt den hellenistiska konsten. Till ideal för nyklassicismen upphöjde han främst senantika verk och romerska kopior av dessa, bl.a. Belvederes Apollo. Många av hans skrifter blev vida spridda i Europa och därmed också hans uppfattningar om den klassiska konsten. Många med stor tyngd inom kulturlivet var påverkade av hans tankegångar, bland annat Goethe och Lessing.

Winckelmanns ideal utgick således från senantika verk. Det var verk uttryckligen från denna period som inspirerade honom till den berömda definitionen av antikens konst, d.v.s. att denna konst utstrålar ”ädel enkelhet och stilla storhet”. Även om senare arkeologiska fynd och nyare forskning inom konsthistoria ger en mycket mer mångfacetterad bild av konsten under antiken, d.v.s. att antiken inte enbart var ett ”marmorvitt” fenomen, uppskattas Winckelmann fortfarande för sin förståelse för antiken och som lärofader för en hel stilriktning.

Canova (1757–1822): det högstämda format i marmor

Winckelmanns något sterila uppfattning om antiken som ett samspel bestående av fulländade former i rent vitt ser vi förverkligat i den italienska skulptören Antonio Canovas produktion. Han gjorde skulpturgrupper, porträtt i helfigur, gravmonument etcetera. Han baserade sina verk på hellenistiska förlagor och utgick samtidigt från Winckelmanns imitationsteori, d.v.s. han varken imiterade eller kopierade sina förebilder, utan i sitt skapande använde han sig av andan i dem.

Hans skulpturgrupp Amor och Psyche är en konstfärdig studie i vridna och böjda människokroppar (9/10). De något tänjda och linjerena kropparna är ett arv från hellenismen. Kropparna är dock berövade köttslighet och sinnlighet och har i stället något högstämt över sig. Även denna stilart möjliggjorde erotik till viss utsträckning, dock insvept i det högstämda, något som åskådliggörs bl.a. i den nyklassicistiska målningen Endymions dröm (9/11) av konstnären Girodet de Roussy-Trioson (1767–1824) som tillhör den franska romantiska skolan.

David (1748–1825): från antiken till idealismen

av portalfigurerna inom det nyklassicistiska måleriet var fransmannen Jacques- Louis David. Precis som mången annan konstnär sökte han inspiration och lärdom i Rom. Sin konstnärliga grundutbildning hade han fått på konstakademin i Paris men han fortsatte sedan sina studier i den franska akademin i Rom. Han var långt en representant för den officiella akademiska konstuppfattningen enligt vilken konsten har en didaktisk uppgift, främst att höja moralen, och i sina arbeten förverkligade han denna konstpolitiska syn.

I ett tidigt verk, Horatiernas ed, som han målade i Rom, kan vi se hur den svala nyklassicismen får ge vika för ett idealistiskt patos (9/12). I verket som utstrålar manlig kraft kan vi se tre historiska gestalter, de tre bröderna Horatius, i färd med att svära en ed att de är redo att offra sig för fosterlandet. I denna målning fylld av patriotisk entusiasm förblir kvinnogestalterna enbart bleka staffagefigurer.

Caravaggios dramatiska behandling av ljuset stod säkert för den konstnärliga inspirationen, och den idealistiska grogrunden torde finnas i Rousseaus samhälleliga skrifter. Verket var de facto beställt av Franska akademin, officiella instanser torde därför stå bakom valet av motiv. Efter att David återvänt till Frankrike deltog han aktivt i franska revolutionen. Han blev därmed också Revolutionens målare förutom Napoleons hovmålare.

Om Horatiernas ed var ett första försök att formulera en idealistisk fosterländskhet i en visuell utformning betraktas Davids målning Marats död (9/12b) som det första exemplet på politisk konst. Målningen som föreställer den av rojalisterna mördade revolutionära journalisten Jean-Paul Marat har en caravaggio-lik dramatisk ljussättning och är skakande stramt förverkligad.