9.2

Måleriet under rokokon

Tavelmåleriet hade under 1600-talet redan vunnit terräng och konsthandeln och konstsamlarna hade blivit allt mer riktgivande för konsten. Under 1700-talet ifrågasattes kristendomen ytterst sällan, men den religiösa bildkonsten höll på att förlora sin normerande betydelse. De italienska mästarna under 1700-talet, bl.a. Tiepolo (1696–1770), målade långt i barockens anda.

I och med rokokon såg en ny estetisk kategori dagens ljus. Det pittoreska, som bl.a. betecknar något som behagar ögat, blev stilbildande. I praktiken står begreppet ofta för något som är fascinerande samtidigt som det är aningen speciellt. Under t.ex. renässansen skulle många av rokokotidens motiv ha setts som föga lämpliga eller tillräckligt värdiga. I landskapsbilderna dök det upp t.ex. broar som var murkna och byggnader i ruiner, detaljer som gav målningarna en extra spänning.

Måleriet under rokokon var ändå inte enbart en målerisk hyllning till den sinnliga glädjen. I mitten av seklet förändrades stämningarna t.o.m. i Frankrike, och man började kräva att konsten skulle uppvisa en moralisk resning. Också i England började man skapa en moralistisk konst som hyllade skötsamheten och tog avstånd från sensualismen. Det pittoreska hamnade i skymundan och det nya tonläget kännetecknades av ”känslosamhet”.

Ur vår tids synvinkel förhöll man sig till många fenomen med vad vi snarast skulle kalla en småborgerlig sentimentalitet, tårarna togs till heders. I denna anda kunde man t.ex. avbilda ”de lägre klasserna”. De fattiga hade i och för sig avbildats redan tidigare, som ett pittoreskt inslag i en del målningar, men i och med att den moralistiska trenden vann terräng kom smärre inslag av social medkänsla in i bilden, något som på sitt sätt förebådade de sociala omvälvningarna i slutet av seklet.

De franska rokokomålarna

Det mesta inom den officiella konsten i Frankrike präglades länge av riktlinjer som utformats av Kungliga akademien för måleri och skulptur. Akademien hade favoriserat en högstämd, ofta allegorisk stil, som inte behagade den nya kundkretsen. Två diametralt motsatta skolor utkristalliserades. De konservativa, d.v.s. ”poussinisterna”, ansåg att konstens uppgift var att påverka människans sinne med ett sublimt formspråk, medan ”rubensanhängarna” upplevde att konsten främst med hjälp av färgerna skulle beröra sinnen och känslor.

Faktum är att akademien inte producerade en endaste konstnär som idag skulle röna en nämnvärd uppskattning. Speciellt början av rokokon var ”rubensanhängarnas” guldålder. Periodens mest populära målare strävade medvetet bort från akademiska mallar och hyllade den sinnliga glädjen med sin frigjorda penselföring. Den mest uppskattade av de franska rokoko-målarna var Antoine Watteau (1684–1721). På ett ytplan återger han visserligen det glittrande och förföriska i det sinnliga, men samtidigt finns i hans målningar hänvisningar till flera underliggande plan, mörkare och mer hjärtskärande.

Det sågs som en seger för ”rubensanhängarna” att Watteaus stora målning Avfärden från Kythera (9/3) antogs till ”salongen”. d.v.s. till akademiens officiella utställning, år 1717. För att verket skulle få vara med var akademien tvungen att införa en helt ny urvalskategori som gick under benämningen fêtes galantes, d.v.s. ”kärleksfest”. De nattliga danserna, trädgårdsfesterna och kärleksscenerna var teman som ofta återkom i Watteaus verk. Watteau målade med en impressionistiskt lätt penselföring och var skicklig att återge ljusspelet på olika material och även något så immateriellt som frasandet av siden.

Det till formatet stora verket återger en grupp unga älskande på väg till ön Kythera för att frambära offer till Venus, kärlekens gudinna. Även om verket formellt anknyter till antikens mytologi, finns det ingenting i själva målningen som hänvisar till antiken eller renässansen. På tavlan ser vi unga människor i rokokodräkter och det finns något mjukt, nästan dansant över helheten. Stämningen är vemodig, som om man stod i beråd att avstå ifrån något.

En dylik tudelad stämning är typisk för Watteau. Dansscener, och t.ex. möten mellan unga älskande, är på ett elegant vis sinnligt återgivna, samtidigt som betraktaren förnimmer att något tragiskt, ibland t.o.m. något demoniskt, döljer sig i bakgrunden. Watteaus penselföring är mästerlig. Det är som om målningarna vibrerade och pulserade; bakgrundslandskapet växer fram organiskt, nästan sinnligt, samtidigt som de mänskliga gestalterna i sina hållningar återspeglar rokokodansens elegans.

Watteau beundrade Rubens och hade bl.a. anammat och vidareutvecklat dennes fria penselteknik. Med hjälp av denna teknik förmådde Watteau att återge de mest finstämda nyanser i olika material under skiftande ljusförhållanden.

även om Watteaus verk utstrålar erotik är det omöjligt att kategorisera dem som rent erotiska målningar. Representanter för denna sistnämnda genre är däremot Watteaus kolleger Francois Boucher (1703–1770) och Jean-Honoré Fragonard (1732–1806). Båda två ägnade sig medvetet åt att frigöra sig från den akademiska stramhet som var rådande och båda två vidareutvecklade en stilriktning som stod i tacksamhetsskuld till Tizians och Rubens uttrycksfulla penselföring.

Båda lovordade sinnliga njutningar och inte minst kvinnokroppen och den mjälla hyn (9/3b). Flertalet målningar är uppenbart erotiska verk, vissa fascinerar med olika dolda budskap. I sin produktion finslipade Fragonard bl.a. den populära älskogsallegorin kvinnan i gungan (9/4). Ofta kan man i målningar i denna kategori se en yngling stå på knä och sträcka sig mot en flicka som gungar samtidigt som han blickar in mellan hennes lår. En sko som flyger iväg från flickans ena fot hänvisar till förlorad oskuld.

Konstkritiken, museerna och ”den goda smaken”

På 1700-talet producerades konst inte längre enbart för att tillfredsställa kyrkans och de olika hovens behov. Som tidigare påpekats hade fenomen som fortfarande idag präglar konstlivet tagit form och institutionaliserats under det föregående seklet. Till dessa hör bl.a. konsthandeln och offentliga utställningar. Utställningsverksamheten fick i Frankrike sin början i de ”salonger” som med halvårsintervall arrangerades av Akademien för måleri och skulptur. Ur dessa sammanhang utvecklades sedan även konstkritiken. Till en början var det främst frågan om en intern diskussion och utvärdering inom akademien, men under 1700-talet började konstkritiken allt mer få den form den har idag. Bl.a. skrev Denis Diderot, som långt ansvarade för innehållet och utgivningen av den stora franska encyklopedin, en stor mängd konstkritik.

även museer blev allt vanligare under 1700-talet. Man insåg att samlingar hade en folkbildande funktion. Samlingar bestående av olika konstföremål, naturvetenskapliga rariteter och annan kuriosa hade förvisso funnits redan tidigare, t.ex. i hoven, och på universiteten och i en del kyrkor, men det första egentliga museet öppnades i England i slutet av 1600-talet. Under påföljande sekel öppnade sedan bl.a. Uffizzi-galleriet i Florens, och efter franska revolutionen blev Louvren i Paris tillgänglig för allmänheten år 1793.

Då utformningen av konsten inte längre dikterades av kyrkans läror eller hovens propagandistiska strategier blev det riktgivande inom konsten allt mer det köpstarka borgerskapets smak och preferenser. Författaren och filosofen Voltaire, en av upplysningstidens portalfigurer, myntade begreppet ”den goda smaken”. Även lekmannen gavs rätten att göra estetiska val och konsthandeln öppnade därtill möjligheter att demonstrera denna goda smak, d.v.s. en konstrelaterad snobbism såg dagens ljus.

Sinnligheten utdöms

I sina skrifter kritiserade Diderot den övererotiserade målarkonsten. Denna motreaktion blir synlig i konsten efter mitten av 1700-talet då konstnärerna började producera arbeten som var ägnade att vara moraliskt upplyftande. Den mest uppskattade av dessa konstnärer var Jean-Baptiste Creuze (1725–1805), i vars verk periodens sentimentala och moraliserande anda till fullo är närvarande.

Hans målning Välgöraren återger en scen där en sjuk man får besök av en högreståndskvinna (9/4b). Bilden återspeglar starkt det kristna budskapet om medlidande, och kvinnan som är den centrala karaktären har inte en tillstymmelse av åtråvärt sexobjekt över sig. Diderot lovordade Creuzes förmåga att beröra betraktaren och ansåg att Creuze tagit sig an ”de viktiga moralfrågorna”.

Det vardagliga livet återgavs även av genremålaren Jean-Siménon Chardin (1699– 1779), dock utan en accentuerad moralism. Han specialiserade sig på att skildra medelklassen, inklusive tjänstefolket (9/5). Igenkännbara motiv i hemmet, t.ex. en tjänsteflicka i sitt arbete, en guvernant som tillrättavisar sin elev, hyllar vardagens stilla dygder, bl.a. flit och lydnad.

Som den lysande målare han var lyckades han ge sina verk ett meditativt djup, något som gör dem till nästintill filosofiska utsagor. De i en dämpad färgskala förverkligade målningarna är systematiskt målade lager på lager. Ett skenbart obetydligt motiv får en tyngd som är besläktad med pregnansen i holländaren Vermeers genremålningar. Denis Diderot ansåg att Chardin i sina arbeten lyckades förmedla tingens innersta väsen.

England: den förnuftiga rokokon

I det anglikanska England fick den italienska barockens extremare yttringar aldrig fotfäste. Givetvis högaktade man Italien och Rom även i England och ett flertal engelska högreståndspersoner vallfärdade till den italienska halvön. Det man ändå främst var intresserad av var renässansen och den klassicistiska barocken.

Rokokomåleriet i England blev dock mer sordinerat än i t.ex. Frankrike. Den sinnliga glädjen fann föga genklang och bemöttes med en moraliserande hållning. Det var inte en moralism dikterad av kyrkan och religionen, det var mer frågan om vad man inom borgerligheten upplevde som passande. Den kanske mest stilrena rokokomålaren i England var Thomas Gainsborough (1727–1788).

Gainsborough aloitti maisemantekijänä, mutta hänestä tuli aikansa kuluisin Sin karriär inledde Gainsborough som landskapsmålare, men han kom att bli sin tids mest berömda porträttmålare i England. Hans dubbelporträtt av Mr. And Mrs. Robert Andrews kombinerar balanserat båda dessa genrer (9/6). I landskapet kan vi se influenser från det holländska landskapsmåleriet och klädedräkterna har en aning av Watteaus virtuositet över sig. I jämförelse med förebilderna ter sig helheten dock på ett tryggt vis hemtam.

William Hogarth (1697–1764) hade ett mycket mer teatraliskt grepp om målandet. Han gjorde långa moralistiska bildserier, både som målningar och som kopparstick. I dem kritiserade han icke ståndsmässiga äktenskap, ohederliga val, det att en landsortsflicka förföll till prostitution, en dagdrivares förfall, etcetera. Han var öppet och medvetet moralistisk. Han har även karakteriserats som den första konstnären som hängett sig åt samhällskritik.

Han komponerade sina bilder medvetet teatraliskt. Varje bild ter sig som en åskådlig teaterscen. Själv önskade han att bli uppskattad som ett slags dramatiker, även om han konstaterade att hans stumma ”skådespelare” enbart kunde utföra pantomimer. Detta blev dock korrigerat år 1951 då Igor Stravinsky komponerade en opera utgående från Hogarths bildserie En rumlares historia (9/7).