10.8

Ny teknik

Som tidigare nämnts upprepade arkitekturen under 1800-talet nästan tvångsmässigt tidigare byggstilar. Under stilimitationernas yta skedde ändå långsamt en revolution som på ett avgörande sätt kom att förändra arkitekturen och dess formspråk. Det nya var bl.a. att man började utnyttja metall, till en början uttryckligen gjutjärn, i byggnadskonstruktioner.

Redan i slutet av 1700-talet hade gjutjärn använts i brokonstruktioner. Så småningom började gjutjärnskonstruktioner användas i byggnader med lägre status, s.k. nyttobyggnader, t.ex. lagerbyggnader och växthus. En ny era inleddes i och med världsutställningen år 1852 i London där utställningens huvudhall, Kristallpalatset (10/26), var en jättelik konstruktion i gjutjärn och glas. Byggnaden ritades av trädgårdsmästaren och växthusingenjören Joseph Paxton (1803–1865).

Kristallpalatset uppskattades inte till fullo av samtiden, i och med att den helt saknade hänvisningar till antikens pelarsystem och till gotiken, något som majoriteten ansåg vara en nödvändighet i offentliga byggnader. Den sedermera rivna byggnaden var revolutionerande bl.a. för att man i den för första gången använde sig av ett enhetligt modulsystem. Till grundidéerna i industrialiseringen hörde bl.a. prefabrikation och att förflyttandet av större produkter och element skulle vara så lätt som möjligt.

Operan i Paris (10/36; 10/37) är ett tidigt exempel på hur man använde sig av gjutjärn i s.k. offentliga värdebyggnader. Operan ritades år 1861 av Charles Garnier (1825– 1898). Till det yttre representerar operan nyrenässansen och den överdådiga nybarocken. Den historiserande fasaden omsluter dock ett enormt scentorn konstruerat av gjutjärn.

Eiffeltornet, ritat av ingenjören Gustave Eiffel (1832–1923) för världsutställningen i Paris år 1889, kritiserades, precis som Kristallpalatset, i vida kretsar. Gjutjärnskonstruktioner användes ändå allt oftare. Det allt mer utbredda järnvägsnätet betydde att allt fler tågstationer byggdes, och gjutjärn användes till perronghallarnas taktäckning, och till brobyggen etcetera. Metallkonstruktionerna doldes till en början med t.ex. tegel och fasaderna kunde hänvisa såväl till antikens arkitektur som till gotiken.

Art nouveau och jugend

Den konstinriktning som i Frankrike, Belgien, Spanien och England kallades för art nouveau (”den nya konsten”) och i Tyskland, österrike och bl.a. i Finland fick benämningen jugend (”ungdom”) representerade en helt ny estetik, samtidigt som riktningen i arkitektoniska sammanhang utnyttjade metallarkitekturens element och konstruktionssystem.

Riktningen tog avstånd från klassicism och symmetri och utvecklade en elastisk och levande kurvatur som återspeglade naturen och olika organiska former, speciellt från växtriket. Förutom i arkitekturen florerade denna estetik även i inredning och inom konstindustrin. I bakgrunden fanns även influenser från William Morris och Arts and Crafts Movement som kritiserade industrialiseringen och förordade en strävan tillbaka till det skickliga hantverket och en återgång till mänskliga dimensioner i det man producerade (10/29).

Art nouveau och jugend tog sig olika uttryck på olika håll. Till de mest kända arkitekterna inom riktningen hör belgaren Victor Horta (1861–1947), fransmännen Hector Guimard (1867–1942) och Alexandre Charpantier (1856–1909), spanjoren Antonio Gaudi (1852–1942) samt österrikaren Otto Wagner (1841–1918).

I Finland var jugendstilen långt invävd i nationalromantiken. Därför föredrog man byggnadsformer, byggnadsmaterial och dekorationsmotiv som man ansåg att återspeglade det nationella. De viktigaste arkitekterna inom jugend i Finland var den nationalromantiskt inriktade Lars Sonck (1870–1956), som bl.a. ritat Tammerfors domkyrka och Berghälls kyrka i Helsingfors, och Eliel Saarinen (1873–1950), Herman Gesellius (1874–1916) och Armas Lindgren (1874–1929).

Gesellius, Lindgren och Saarinen planerade tillsammans bl.a. Finlands paviljong till världsutställningen i Paris år 1900 samt Finlands nationalmuseum. Periodens mästerverk anses vara den av Eliel Saarinen ritade järnvägsstationen i Helsingfors.

även flera betydande formgivare och konstnärer i Finland var långt präglade av jugendstilen och nationalromantiken. Ville Wallgrens (1855–1917) staty Havis Amanda representerar den internationella art nouveau-stilen. Akseli Gallen-Kallela (1865–1931) och Hugo Simberg (1873–1917) arbetade delvis i en anda av jugend och nationalromantik.

Skyskraporna

De första skyskraporna i New York hade enbart cirka tio våningar, den traditionella byggtekniken möjliggjorde inte högre byggnader. Då art nouveaun kom till USA innebar det även att man började utnyttja metall som byggnadsmaterial. I denna atmosfär inledde den amerikanska arkitekten Louis Henry Sullivan (1856–1924) sin bana.

Sullivans första skyskrapor byggdes i Chicago som under det ekonomiska uppsvinget återuppbyggdes efter en förödande stadsbrand. I sina höga byggnader tog han i bruk metallkonstruktioner som möjliggjorde uppförandet av hus som var betydligt högre än tidigare.

Ett representativt exempel på hans stil är Guaranty Building (10/27) i Buffalo. Sullivan avstod från hänvisningar till tidigare stilar. Han konstaterade att det var dags att hålla en paus gällande det dekorativa som hade präglat hela 1800-talet.

Enligt Sullivan bör form anpassas till funktion, och Guaranty Building uppfördes utgående från denna princip, vilket bl.a. betydde att de bärande stålkonstruktionerna präglade fasadens utformning. Byggnaden domineras av massiva vertikala och pelarlika element som rytmiserar fasaden. Helheten reser sig från en sockel som inhyser affärslokaler och accentuerar det horisontala.

Fotografiet

Fotografiet kom oförmärkt men radikalt att förändra hela bildkulturen och konventionerna kring själva betraktandet. Olika experiment för att utveckla fotograferingskonsten gjordes i Europa och USA redan i början av 1800-talet. Amerikanen Henry Fox Talbot (1800–1877) och fransmannen Louis Daguerre kom på var sitt håll och oberoende av varandra att utveckla metoder för att fixera en bild på ett underlag (10/23).

Till en början var det Daguerres metod som mest användes. Den s.k. dagerrotypin är en process där man fixerar bilden på kopparplåt överdragen med silver. Fotografi- ateljéerna blev allt vanligare på 1850-talet och således kunde nästan vem som helst till ett rimligt pris låta avporträttera sig själv.

I konstnärskretsar förhöll man sig till en början mestadels avogt till fotograferingskonsten. Fotografier godkändes t.ex. inte till offentliga utställningar, och många konstnärer, bland dem Eugene Delacroix, skrev svavelosande texter där de utdömde den nya tekniken. I Frankrike begrundade man t.o.m. i en utdragen rättegång om ett fotografi kan vara konst. År 1862 beslöt domstolen sedan att även ett fotografi har möjligheter att kategoriseras som konst.

Det tidiga fotografiet var stadigt förankrat i det akademiska måleriets konventioner. Fotoporträtten liknade till sin komposition porträttmålningar. Aktstudierna i form av fotografier, som nyttjades både som pornografi och som ett hjälpmedel för konstnärerna, följde i sina poser och kompositioner länge konstakademiernas traditionella kutym för nakenmodellernas poseringsställningar.

Fotografiets trumf fanns i dess potential att dokumentera. De tidiga landskaps- och stadsbilderna visar upp en idag försvunnen värld, och så småningom lyckades man även ta fotografier som dokumenterade t.ex. krig och slum.

Den långa exponeringstiden förklarar varför de tidiga fotografierna ofta ter sig statiska. Att avbilda rörelse var länge omöjligt. Då den snabba mekaniska utlösaren konstruerades på 1870-talet var det en omvälvning som innebar att man i en bildserie t.ex. kunde avbilda en galopperande häst.

Från detta var det inte långt till nästa revolutionerande landvinning, d.v.s. filmen. Bröderna Lumière visade sina första kinematografier i Paris år 1895. Det som snabbt kom att bli 1900-talets mest betydande masskonstform hade sett dagens ljus.