1.5

De äldsta formerna av rituell dans

Som det ovan framgått är det svårt, oavsett alla konkreta fynd, att skapa sig en uppfattning om de äldsta formerna för mänsklig kultur. Ännu svårare är det att visualisera de äldsta ”föreställningarna”, riterna och de till stunden bundna evenemangen. Psykologer som studerat barnets utveckling, och också endel dansantropologer, har ändå framfört hypotesen att det fysiska, dansrelaterade uttrycket har föregått t.ex. språkbaserade föreställningsformer.

I dansantropoligin har man definierat olika grundformer för dans (stiliserad rörelse). En av grundformerna är ”krigarens dans”, d.v.s. en serie rörelser som utgår från ett slags urformer för stridsfärdighet. Dessa rörelser kunde befrämja utövarens fysik och även vara en del av övningarna i vapenhantering, men liknande rörelsemönster kunde också fungera som ritualer eller vara en del av dem.

”Fruktbarhetsdanserna” var sammanknippade med parbildning, och är det fortfarande. I fågelvärlden är t.ex. tjäderspelen ett exempel på detta fenomen. Bl.a. många afrikanska stammar anordnar evenemang där unga som uppnått könsmogen ålder presenterar sig för varandra med hjälp av dans. I vår egen kultur torde pardansen vara det mest typiska exemplet på fruktbarhetsdans.

”De kosmiska danserna” återspeglar planeternas rörelser. Ringdansen i vilken man rör sig runt en mittpunkt är ett enkelt och åskådligt exempel på detta. Ett annat och mer avancerat exempel är de turkiska dansande dervischernas sema-ritual, i vilken dansarna rör sig i en vid cirkel i dansutrymmet samtidigt som de cirklar kring sin egen mittaxel och på detta sätt imiterar himlakropparnas rörelser. Om man återigen ger fantasin vingar kan man visualisera hur det kunde ha gått till i t.ex. Stonehenge: ringdanser kunde ha dansats i cirkelgången som flankerades av stenhällar och omslöt det allra heligaste. Till de centrala ritualerna i t.ex. hinduismen och buddismen hör fortfarande det att man vandrar runt en helig byggnad.

Det ovan relaterade baserar sig på spekulation och/eller på forskning som man gjort bland dagens naturfolk. Bevarade föremål och målningar verkar ändå att stöda uppfattningen att en av de centrala förhistoriska föreställningsformerna var ”djurdansen” i vilken de dansande imiterade djurens rörelser och egenskaper.

T.ex. den målning som man funnit i en grotta i Frankrike och som föreställer en människa utstyrd i skinn och horn av älg eller vildren (1/12) hänvisar till detta, liksom djurmotiven som förekommer på ett flertal förhistoriska masker. Dessa rörelser som imiterar djur, d.v.s. ”djurrörelser”, representerar sannolikt den allra äldsta formen av dans. P.g.a. att de dåtida jaktvapnen inte var särdeles effektiva ville jägarna komma så nära sitt byte som möjligt. Detta underlättades av att jägaren rörde sig obemärkt, möjligen härmande djurens rörelser.

å andra sidan kunde djurdanserna i likhet med grottmålningarna ha varit uttryck för sympatisk magi, d.v.s. att man med att upprepa djurens rörelser och med att leva sig in i deras väsen hoppades få kontakt med dem och samtidigt eventuellt garantera deras fruktbarhet och således även jaktlyckan. Allt detta är givetvis spekulation, men faktum är att djurdanser är rikt företrädda i de flesta kulturer, såväl i forntid som idag. Den västerländska balettens främsta klassiker, Svansjön, bjuder t.ex. på masscener där konststycket långt handlar om att visa upp svanens själva väsen.

Också i schamanistiska ritualer kunde ett djurs ande ta schamanprästen i besittning. I den nordliga schamanismen hörde bl.a. björnen och älgen (1/13) till dessa djur, och av fåglarna t.ex. örnen. Om man jämför bilden av en stenåldersmänniska draperad i djurhud med en 1800-talsframställning av en schaman är likheterna iögonenfallande. Om man återigen ger fritt utlopp åt sin fantasi är det lätt att föreställa sig att den schamanistiska trancen härrör ur förhistorisk tid då människan levde i ett ytterst nära förhållande till naturen och djurvärlden.