Förord

Detta undervisningsmaterial är sammanställt för Teaterhögskolan och hör ihop med den tiodelade föreläsningsserien ”Rummet, bilden, idéernas värld”. Föreläsningsserien riktar sig främst till dem som studerar teater och dans. Därför inkluderar dessa föreläsningar i konsthistoria (framförallt i arkitektur och bildkonst) även hänvisningar till teater, dans och opera. Min strävan är att visa hur de olika konstområdena präglats av respektive tidsperioders politiska, religiösa och filosofiska idéströmningar. Materialet presenterar huvuddragen i konsthistorien fram till slutet av 1800-talet.

”Konst” är ett tämligen senkommet begrepp, sprunget ur vår europeiska konstuppfattning. Största delen av de byggnader, föremål och bilder, de s.k. ”konstartefakterna” som behandlas här, har tjänat ytterst specifika ändamål. T.ex. de i undervisningen presenterade förhistoriska föremålen och bilderna torde ha tjänat magiska syften. De speglar sin periods trosföreställningar, precis som den medeltida konsten manifesterar olika teologiska trossystem.

Konsten under de tidigaste perioderna är till största delen anonym, d.v.s. vi känner till bara enstaka konstskapares namn. Konsten som självständigt fenomen, som en källa till estetisk och/eller intellektuell njutning och stimulans, föddes under antiken och blev tongivande fr.o.m. den italienska renässansen under 1400- och 1500-talen.

”Konstnären” som signerade sina verk åsidosatte efter hand den oftast anonymt arbetande ”hantverkaren”. Våra idag etablerade uppfattningar om konstnären och konstverket började samtidigt ta form. Fr.o.m. 1400-talet är en målning oftast en inramad tavla, och en skulptur i sin tur ett självständigt verk frikopplat från arkitektoniska eller rituella sammanhang.

Många av de institutioner eller till dem anknutna fenomen som idag definierar och värdebestämmer konsten, d.v.s. samlingar, muséer, gallerier, konstkritiken, upphovsrätten etc., och som vi uppfattar som självklarheter, började få sin nuvarande form i Europa först på 1700- och 1800-talen. När borgerskapet blev allt mer tongivande kompletterades mecenatsystemet med ”den betalande allmänheten”, och revolutionerna som svepte över västerlandet gav upphov till de första egentliga politiska konstverken.

Konstens propagandavärde kände man dock till tidigare. De flesta verk som kyrkor och kungahus låtit utföra kan även tolkas som effektiv och noga utstuderad visuell propaganda. När den nutida nationalstaten formades blev konsten även ett nationellt projekt som präglade såväl bildspråk som arkitektur. Under renässansen började man uppfatta konstnären som en särskild skapande individ. Denna uppfattning fick nya skiftningar under 1800-talet då myterna om den romantiska konstnärshjälten och geniet gjorde sig gällande.

Konsthistorien koncentrerade sig länge på olika stilarter. Stil kan givetvis stå för konstnärens individuella ”handavtryck”. I konsthistorien hänvisar man dock oftast till en viss ”stilepok”, t.ex. renässansen, barocken, rokokon. Dessa benämningar är mycket generaliserande och uppstod för det mesta senare och var ofta nedlåtande. Varje stilepok innehåller strävanden och estetiska trender av väldigt olika slag. Stilepokerna följde inte varandra i samma takt på alla håll i Europa, längden varierade med geografi och betingelser och en och samma epok kunde på olika håll få olika uttryck. Därtill präglades t.ex. 1800-talet av imitationsstilar, man upprepade medvetet gångna tidsperioders stilideal.

Ända sedan antiken har förändringarna i konsten beskrivits utgående från en lineär syn på konstens utveckling. Konsten i antikens Grekland har t.ex. delats in i arkaisk, klassisk och senklassisk. I en dylik utvecklingsbåge projicerar man senare värdegrunder på tidigare konstformer: i den ”arkaiska” konsten finns fröet till den ”klassiska” (i efterhand definierade) konsten och i den ”senklassiska” konsten frångås sedan delvis dessa ideal. Denna ”evolutionsmodell” som använts inom den europeiska konsthistorien har med varierande framgång tillämpats även på utomeuropeisk konst.

Trots sina brister är de ovan nämnda stiltermerna fortfarande i bruk (utgående från dem har man även skapat olika avledningar, av termen barock t.ex. det barocka, barockteater, barockopera, barockdans). Därför presenterar och karakteriserar detta undervisningsmaterial de olika stilperioderna i huvuddrag och poängterar samtidigt de ibland helt motstridiga strävanden som kunde råda inom en och samma period.

Trender och stilriktningar har inte enbart varit fenomen förbehållna konsten, oftast speglar de olika rådande idéströmningar och ibland också tekniska innovationer. Huvudtexten koncentrerar sig på konsternas historia, nätlänkarna å sin sida erbjuder bakgrundsmaterial i form av komprimerade informationspaket även från andra områden.

Standardproblemet med dylika brett upplagda konsthistoriska översikter är att tidsperspektivet förvrängs. Således behandlas även i detta sammanhang de tidigaste konstperioderna, ca 30 000 år, i ett enda kapitel, och Tvåflodslandet och Egypten, som täcker ca 2000 år av kulturhistoria, likaledes i ett enda kapitel, medan fr.o.m. renässansen under 1400- och 1500-talen behandlas varje sekel i ett eget kapitel.

Detta förfaringssätt har mänskliga orsaker. Ju mer tidsmässigt avlägsen den behandlade perioden är, desto mindre konsthistoriskt och skriftligt material finns det tillgängligt, och en förenkling är given. Däremot är vår kunskap om de senaste århundradena mycket mer detaljerad och flera fenomen idag har sina rötter i dessa seklers kulturella yttringar.

Under 1800-talet minskade kungahusens och kyrkans betydelse som uppdragsgivare och beställare av konst. Konstnärernas egna strävanden blev i motsvarande grad mer framträdande. Mot slutet av århundradet föddes olika parallella stilar, s.k. ismer. Många av dem kunde lätt ses som rent konstnärliga riktningar, men i själva verket speglar många av dem sin tids idéer och teknologiska landvinningar.

Symbolismen, prerafaeliterna och Arts and Crafts Movement vände medvetet blickarna mot en förindustriell tid. Impressionismen föddes samtidigt som man studerade synsinnet och utvecklade optiken och fotograferingen såg dagens ljus. Kubismen å sin sida sammanföll med ”upptäckten” av afrikansk ”primitiv” skulpturkonst. Futurismen kastade sig med öppna armar in i industrialismens utvecklingsoptimism, medan surrealismen hängav sig åt människans undermedvetna, speglande således Freuds läror om det undermedvetna och sexualiteten. Föreläsningsserien avslutas med detta dynamiska brytningsskede. 1900-talet, med sina allt mer mångfaldiga strävanden och olika nya media, förtjänar en helt egen föreläsningsserie.

I dagens globala värld är det omöjligt att försöka gestalta kulturella och konstnärliga fenomen ur ett Europa-centrerat perspektiv. Under slutet av 1800-talet var största delen av jordens länder koloniserade av västvärlden och även innan hade den västerländska civilisationen anammat element från andra kulturer. Föreläsningsserien ”Rummet, bilden, idéernas värld” fokuserar ändå främst på den västerländska konsten. Det är helt enkelt nödvändigt för den skapande konstnären att känna till den egna kulturen. Att känna till och kommentera det förflutna och ge det nya tolkningar är därtill en viktig del av själva kulturen.

För att vår egen konsttradition skall få vidare ramar finns dock även hänvisningar till andra kulturer. Kapitel 5 handlar om bilduppfattningar sprungna ur de olika världsreligionerna och presenterar komprimerade introduktioner till de visuella världar som skapats av hinduismen, buddhismen och islam, samt av naturfilosofin i Ostasien.

Som redan tidigare poängterats är historie- och konstforskningen discipliner som är underställda ständiga nytolkningar. Givetvis är även denna föreläsningsserie enbart en tolkning. En konstutövare kan förstås använda kulturen som material och tolka den egenmäktigt, men när tolkningen är som mest allmängiltig baserar den sig även på kunskap, inte enbart på disparata intryck. Ämnet är dock så oändligt och mångfasetterat att det öppnar sig först efter att man betraktat det från flera håll och studerat ett otal källor.

Helsingfors 5.2.2008

Jukka O. Miettinen