2

Helsingfors som centrum för teaterlivet fram till år 1872

Det andra huvudavsnittet handlar om de första 45 åren (1827–1872) i storfurstendömet Finland (1809–1917), det vill säga autonomins tid och med tyngdpunkten på beskrivningen av teaterlivet i Helsingfors. Beskrivningen är i huvudsak baserad på Ester-Margaret von Frenckells och Sven Hirns betydelse- och värdefulla grundforskning inom detta ämnesområde. Till sin karaktär hann teaterlandskapet bli rätt mångfacetterat trots att det var avhängigt av de kringresande teater- och operasällskapens utbud. Faktorer som bidrog till detta var att staden växte och att de sociala strukturerna förändrades. Det gällde speciellt det svenskspråkiga borgerskapets allt starkare samhällsställning och det nyväckta nationella engagemanget i universitetskretsarna.

Ännu på 1830-talet var Åbo och Viborg jämbördiga med Helsingfors eftersom de med tanke på näringsliv, handel, samfärdsel och industri fortfarande var dynamiska städer. Befolkningstillväxten ökade dock så småningom betydligt snabbare i Helsingfors. Med tanke på publikunderlaget för teater hade man ändå en viss konkurrensfördel, eftersom publiken sedan länge hade vana att gå på teater och båda städerna hade ändamålsenliga teaterlokaler.

I centrum av Viborg uppfördes ett teaterhus i sten år 1834. I teaterhuset verkade också Societetshuset med hotell och restaurang. Härmed hade viborgarna tillgång till ett nöjescentrum intill det nya Rådhustorget. För såväl skådespelarna som publiken var omständigheterna de bästa i Finland.

Efter branden 1827 fick man förutom en ny tillfällig träteater också ett teaterhus i sten redan 1839, vilket avsevärt underlättade spelsäsongen framför allt vintertid i Åbo. Efterfrågan på kvällsprogram var störst just under vintersäsongen.

I Helsingfors var förhållandena rätt dåliga eller medelmåttiga ända fram till år 1860. Detta trots att man i två etapper, åren 1842 och 1849, hade försökt förbättra värmeisoleringen i den av Engel ritade Esplanadteatern som stod färdig år 1827.

Med tanke på teaterlivet fick ångmaskinsdriften inom sjöfarten stor betydelse från och med 1830-talet. Regelbundna och tillförlitliga fartygsförbindelser underlättade resorna för nya teatersällskap och gjorde också rätt korta gästspel möjliga. För publiken i Finland vilade inte utbudet alltid på en enda trupp. Redan på 1850-talet kunde man få läsa att ”inhemska sällskap hade förvisats norrut”. I själva verket var också nivån ibland så svag plus att man under de svåra omständigheterna inte riktigt lyckades få utvecklingen att gå i rätt riktning.

Med hänsyn till publikens ökande anspråk och nya smakinriktningar var det till en början enklare att bjuda in svenska teatergrupper från Stockholm och operasällskap som sjöng på tyska från Riga och Reval (Tallinn).

Jämsides stärktes tanken på inhemsk pjäslitteratur och teatrar med kontinuerligt, närrelaterat utbud. Tanken på inhemsk teater handlade till en början om svensk- och finskspråkig parallellverksamhet trots att de mest radikala redan på 1840-talet krävde att teaterscener som spelade på finska skulle grundas. Ett tidigt ord för skådespel var ”kuvaisto” på finska. Gnistan som tände intresset var det stora engagemanget för opera bland ståndspersoner som var intresserade av musik.

Det var först efter Krimkriget 1854–1855 som ett teaterhus i sten vid Skillnaden stod klart år 1860. Landets nu största och mest välutrustade teaters betydelse som inspirationskälla var stor. Tanken på en helt inhemsk teater under tidigt 1860-tal och ivern över att ha kunnat förverkliga den drömmen var så stor att den eldsvåda som sedan år 1863 drabbade teaterhuset inte gjorde helsingforsarna totalt modfällda. Finansieringen av en ersättande och motsvarande byggnad i sten stod stadens svenskspråkiga borgerskap och kejsaren för. År 1866 stod så kallade Nya Teatern färdig, som i själva verket är dagens Svenska Teatern, trots att den nog på 1930-talet har byggts till och också under åren 2010–2012 senast har varit med om en rätt grundlig ombyggnad.

Teaterns uppdrag och framför allt scenspråket blev ett hett debattämne. På initiativ av bland andra J. V. Snellman hade man drivit frågan om finskans officiella status i jämbredd med svenskan, som sedan fastslogs på lantdagen 1863.

Äganderätten till teaterhuset vid Skillnaden och anställningspolitiken förblev i det svenskspråkiga borgerskapets händer. De unga fennomanerna, som försökt ”inta” huset fick inleda teaterverksamheten på finska utan permanent spellokal, varför den till en början drevs med ambulerande krafter.