6

Generationsutmaningar och scenkonstens nya uppdrag 1959—1978

Det här avsnittet täcker åren 1959 till 1978, en period på nästan två årtionden som för Finlands del innebar stora samhälleliga förändringar, bland annat en viss politisk och kulturell turbulens. Vid samma tid pågick en dynamisk förnyelse inom scenkonsten som bjöd på alla tiders mest intressanta föreställningar. Det polemiserades en hel del om teater, och de nya aktörerna blev tvungna att redogöra för sitt förhållningssätt. Det innebar att teater som begrepp och själva uppdraget gavs en bredare definition. En period när efterkrigstidens stora årskullar var unga vuxna.

Riksdagsvalet i mars 1966 har ansetts vara en viktig vändpunkt och samma dag uruppfördes även Arvo Salos Lappoopera. Vare sig uppsättningen sådan den var då eller det eftermäle den senare fick kan förbigås. Det var de stora årskullarnas entré ”en masse” på teaterscenen. En innovativ uppsättning som upplevdes som den nya vänsterns revolutionära och pacifistiska frigörelse efter en lång period av ett högerorienterat attitydklimat och bördan av ett patriotiskt arv. Bakgrunden till den uppsättning som så starkt påverkade de stora årskullarnas eget legendbygge, är långt mer komplicerad än så. Händelsen hotar överskugga många andra infallsvinklar.

Med tanke på det finländska teaterfältet som helhet kan året 1959 av många orsaker anses vara en startpunkt för det nya årtiondet. Kulmen för det efterkrigstida målmedvetna behovet av att internationalisera teaterlivet blev den internationella världsteaterkonferensen (ITI World Congress), som det året ordnades i Helsingfors. Flaggskepp var nationalteatern Kansallisteatteri.

I statens konstbudget avsattes från och med år 1959 medel som gjorde det möjligt att efter behovsprövning låta renovera teaterlokaler som var i dåligt skick, men också att initiera nybyggen. Allt sedan krigsåren hade resurserna varit mycket begränsade.

Den tävlingsanda som rådde mellan Tampereen Teatteri och arbetarteatern Tampereen Työväen Teatteri (TTT) gav upphov till dynamiska år inom teaterlivet i Tammerfors under sent 1950-tal: den unga Sakari Puurunen utmanade den redan till åren komna Eino Salmelainen. Samtidigt förekom också samarbetsprojekt som till exempel Pyynikki sommarteater – en satsning som resulterade i en dramastudio som stod för utbildning. Dessutom ordnades en pjästävling för att sålla fram nya inhemska teaterstycken. År 1959 anställdes Puurunen på en chefspost i Helsingfors. Förnyelse ägde rum även på TTT när Salmelainen så småningom avstod från ledarskapet.

Utbildningsprojekten fick luft under vingarna också i Helsingfors år 1959 när studentteatern Ylioppilasteatteri var inne i ett kreativt skede och körde med en egen studioscen för nydanande föreställningar.

Vid den här tiden sköt också publiksiffrorna i höjden. Bättre trafikförbindelser, inflyttning till städerna och mer fritid innebar ett ansenligt lyft för antalet teaterkonsumenter i Finland, därtill bestående av samtliga åldersgrupper. Publiksiffrorna pekade stadigt uppåt ända fram till året 1975 när de passerade häpnadsväckande 2,5 miljonersstrecket sålda teaterbiljetter på årsnivå. Trots små svackor har situationen sedan dess varit mer eller mindre stabil.

År 1978 kan anses vara den bakre gränsen för de dynamiska 1960- och 1970-talen. Det var då följande ”generationsmanifest” uppfördes, nämligen Pete Q. Då var också Kalle Holmbergs och Ralf Långbackas era på Stadsteatern i Åbo (1971–1977) till ända. Den dogmatiska vänstern – de som kallades taistoiter (efter Taisto Sinisalo, politikern och riksdagsledamoten som ledde den åsidosatta, konservativa stalinistiska oppositionen inom Finlands Kommunistiska Parti; obs. det gamla finska ordet för kamp är ”taisto”) – upplöstes så småningom och den unga teatergenerationen fick nya konstnärliga förebilder. Jouko Turkkas konstnärliga bana var som mest intressant.

Efter några år av intensiv verksamhet blev de år 1971 nygrundade teatergrupperna under sent sjuttiotal tvungna att utvärdera sin verksamhet och hitta fasta spellokaler. Landsbygdsteatrarna hade funnit sin identitet genom att hålla sig till en lokal repertoar, men också de stod inför nya utmaningar.