7.4

Alternativ och nya öppningar

Den unga generationen teaterproffs hade i början av 1980-talet även börjat söka sig till små teatrar som kunde erbjuda arbetstillfällen. Förnyelsen var synbar också inom ledarskapet.

Stadsteatern i Villmanstrand hade redan under perioden 1975–1980 haft en repertoarmässigt intressant chef i Markku Savolainen med Maaria Koskiluoma som dramaturg. Situationen förbättrades ytterligare under Kari Paukkunens tid åren 1980–1985. I särklass var år 1984 uppförda Huojuva talo (Ett vajande hus). Maria Jotunis roman från 1930-talet, som behandlar familjevåld på ett finkänsligt, formrent och vackert sätt, blev år 1984 en smärtsamt berörande teaterupplevelse. Samarbetet mellan regissören Eija-Elina Bergholm, konstnären Maaria Wirkkala och dramaturgen Maaria Koskiluoma renderade föreställningen ett pris i samband med Tammerfors Teaterdagar, vilket väckte positiv förundran i Villmanstrand. Sedermera gjordes en imponerande teveserie med en annan ensemble där Sara Paavolainen och Kari Heiskanen hade huvudrollerna.

Ett team bestående av dramaturgen Vesa-Tapio Valo, regissören Kimmo Kahra och scenografen Pekka Korpiniitty arbetade åren 1983–1987 vid Vasa stadsteater tills de under det tidiga 1990-talet fann sig tillrätta vid Helsingfors stadsteater. Deras uppsättningar var visuellt imponerande och textmaterialet bestod av intressanta fynd. För det mesta använde de sig av Turkkas simultana och associativa berättarteknik. I föreställningarna förekom ofta ett verbalt outtalat, men sinnligt sätt att beskriva kärleken mellan män eller möjligheten därtill. I sina regiarbeten hade Kahra en speciell förmåga att mjuka upp den tidigare så grovt tillyxade mansbilden på den finländska teaterscenen. En av dem var dramatiseringen av Paavo Rintalas roman Pojat (Pojkarna): en övergripande känslig skildring av stämningarna i det krigstida Uleåborg och dess väv av tyska uniformer och grammofonmusik.

Nystarten för teater med tyngdpunkten på det visuella och performancekonst inföll under tidigt 1980-tal. Det var då unga regissörer och bildkonstnärer grundade performance- och andra närbesläktade grupper: visavi form, färg, tankar och tidsanpassning utarbetade Homo$ och Jack Helen Brut välplanerade performanceföreställningar eller scenkonstnärliga verk som var baserade på gestalternas utseende och icke-psykologiska aktiviteter. De uppfördes sedan i olika offentliga rum, närmast gallerier och stundom till och med i konstmuseet Ateneum.

I Finland hade den varianten av performancekonst, liksom även föregångaren happening, sina rötter i det tidiga 1960-talet Street Piece Helsinki med bland annat Studentteatern och Otto Donner som primus motor. Med sin föreställning Kevätsadetta från 1967 kom Markku Lahtela och Titta Karakorpi att bli de sista företrädarna för den sköra happeningkonsten. I Finland låg genren sedan nere under det vänsterdominerade årtiondet och synen på konst dominerades av folklighet, klarspråk och politiska budskap.

Inom performance- och musikgrupperna Homo$ och Jack Helen Brut hyllades den experimentella konstens pionjärer genom att åren 1988–1989 rekonstruera operor av kända ryska futurister, Michail Matiusjins Segern över solen (Voitto auringosta) och Daniil Charms Elizabeth Bam (ursprungligen från åren 1913 och 1923). Det lekfulla, intelligenta och ironiska greppet, men även ”idéernas karneval” präglade de löst sammanfogade grupperna. Föreställningarna krävde omsorgsfulla, ja rentav pedantiska förberedelser. Så småningom avtog verksamheten eftersom 1980-talets urbana orientering kom att stå för ett betydligt friare konstklimat, vilket även gällde den enskilda individen.

Satu Kiljunen, Ismo-Pekka Heikinheimo, Cris af Enehjelm, Annette Arlander, Pieta Koskenniemi och Kimmo Takala lyckades alla finna sin egen nisch inom teater, dans, performance eller bildkonst.

Annette Arlander blev Teaterhögskolans första doktor i teaterkonst och sedermera professor i performancekonst och teori.

Sedermera sökte Pieta Koskenniemi liksom också Marja Louhija lärartjänster som utbildare av dramainstruktörer vid nystartade yrkeshögskolor i Åbo och Helsingfors.

Uppgång för kvinnoteatern

Kvinnoledd scenkonst blev ett av 1980-talets teman. Inom vänsterkretsar hade 1970-tals kvinnorna tilldelats mycket traditionella roller. Den officiella bilden var stridskamraten med ett brinnande patos, men i praktiken kaffekokerskan som skötte hemmet, lydde mannens minsta vink eller var älskarinna. Under tidigt 1980-tal var det många som hade behov av att röja ny mark, en av dem var Kaisa Korhonen (1941–). Hon debuterade som regissör redan 1965. Efter att ha verkat som lektor vid finskspråkiga Suomen Teatterikoulu åren 1972–1977 regisserade Kaisa Korhonen flera uppskattade pjäser, bland annat Tre systrar för KOM-scenen och Kvinnorna på Niskavuori vid Svenska Teatern.

Hagar Olssons på sin tid (1939) tyskkritiska eldfängda pjäs Snöbollskriget handlar om ”några krisdygn vid randen av ett krig” (Warburton, 1984, sidan 206) och uppfördes på Lillan år 1981. När Lumisota, som ursprungligen var skriven på finska, skulle uppföras första gången måste repetitionerna avbrytas på grund av den politiska situationen. Bland andra prisade uppsättningar från Korhonens tid vid Lilla Teatern (1981–1984) ingick också Tjechovs Körsbärsträdgården. Under åren 1984–1989 ansvarade hon sedan för undervisningen i skådespelarkonst vid Tammerfors universitet. Kaisa Korhonen ville medvetet skapa en motvikt till det som Jouko Turkka stod för i Helsingfors. Det vill säga verka för en mer positiv människobild och därtill värna om centrala yrkesfärdigheter.

Besvikelser som kvinnor upplevde i yrkeslivet och drömmen om en egen röst på scenen var ett känsligt kapitel som 1960-talsgenerationen ställdes inför i den tidiga medelåldern. Också i andra kvinnliga regissörers, som till exempel Eija-Elina Bergholms och delvis även i Laura Jänttis regiarbeten kunde man börja skönja trevanden efter ett konstnärligt språk som kunde uppfattas som kvinnligt. De byggde upp en emotionell och sinnlig kommunikation (diskurs), en upplevelse av känslighet och egenmakt för scenen och föreställningar. Från och med nu sågs också exempel på sönderfall och fragmentering på scenen, men även bitterhet riktad mot män, tidvis oförsonlig vrede samt förhoppningar om en ny mansbild. För den manliga publiken kunde det tidvis vara svårt att identifiera sig med den.

Sommaren 1988 sammankallade Ritva Siikala (1941–) ett antal kvinnliga skådespelare från olika finländska teatrar för att arbeta med ett projekt som handlade om William Shakespeare och hans verk. Det blev upptakten till teatergruppen Raivoisat Ruusut (Rasande Rosor). Samarbetet resulterade i en från år till år i storlek varierande sammansättning. Utgångspunkten var kvinnliga skådespelares delade erfarenheter av att endast få ett begränsat antal roller, som dessutom var smala. Kvinnoteaterprojektet inleddes med En krönika om makt: En anpassad dramatisering av Shakespeares kungapjäser under namnet Ruusujen sota (1988, Rosornas krig) med kvinnor även i samtliga mansroller.

År 1991 uppfördes Aischylos Orestien (Oresteia) i en maskinverkstad på Skatudden i Helsingfors, som kom att bli en mycket välfungerande helhet. År 1994 arrangerade ”rosorna” en internationell teaterfestival med bland annat Bibeln (Raamattu) som en av deras allra största uppsättningar. En del av tiden arbetade de också med betydligt mindre produktioner som uppfördes på den egna scenen vid Fredrikstorget. Teatern var i hög grad präglad av sin ledare Ritva Siikala, vilket tidvis också ledde till kontroverser gällande ledarskap och en atmosfär av ”konstant harm”.

I takt med att feministdebatten framskred och den unga generationen kvinnliga konstnärer blev mer insatta i internationell feministisk forskningsteori kom uppmärksamheten att riktas på hur av män definierade diskurser till exempel syntes i kroppen. Kvinnoteater som endast var inställd på att överta makten resulterade lätt i att man bibehöll det maskulina förhållningssättet till makt i stället för att rasera det och åstadkomma någonting som var annorlunda. Följande generation ”teaterkvinnor” ville uttryckligen ”ha förändring”, ”göra annorlunda”, ”nobba makten” och ”avstå från att dominera”.