7

Scenisk mångfald och år av stark ekonomisk tillväxt 1978—1992

De unga akademikernas nyorientering var ett tecken på att ”sjuttiotalet” var på väg mot ”åttiotalet”. Perioden kännetecknades å ena sidan av ett avståndstagande från den sovjettrogna kommunismen och å den andra av den fortsatta industriella tillväxtens ideologi. De första tecknen på att en ny tid var på kommande syntes i intresset för miljöskydd och ett visst ekologiskt tänkande: sent omsider och på stort allvar togs frågor om att minska utsläppen och naturens mångfald upp på agendan. Den av centern och socialdemokraterna cementerade representativa parlamentarismen utmanades nu av ”civil olydnad” och spontana aktioner. År 1981 insjuknade president Kekkonen och en era gick mot sitt slut. I sinom tid kunde också centern ersättas med samlingspartiet i regeringen. Trots det växande understödet hade de i mer än tjugo år fått finna sig i att förpassas i opposition.

Våren 1979 tog sig en grupp ungdomar till Koijärvi för att rent konkret försöka förhindra utdikningen av fågelsjön. Aktivisterna anlade en fördämning och kedjade fast sig vid grävskoporna. Den gröna rörelsen var till en början en gräsrotsrörelse, som i politiska val företräddes av politiskt obundna kandidater. En del centrala aktörer oroade sig för att de ”hemlösa” och frustrerade taistoiterna ”en masse” skulle ansluta sig till miljörörelsen och ta över den. Därför bildade De Gröna i Finland enskilda, separata och självständiga föreningar. Redan i ett tidigt skede fattade miljöaktivisterna ett viktigt principbeslut: de enskilda individerna behövde inte underordna sig ett hierarkiskt partimaskineri eller gruppbeslut. Ingen kunde därför kapa eller ta över rörelsen permanent för någon längre tid. Aktivister som Osmo Soininvaara, Pekka Haavisto och Heidi Hautala representerade en på 1950-talet född generation som ”ville tänka själva” och förlitade sig på den enskilda individens omdömesförmåga. Den gröna rörelsen blev en faktor att räkna med i politiken och stod för nya attityder och ett nytt politiskt klimat. Miljöministeriet grundades år 1983 varefter miljöfrågorna infördes på den politiska agendan.

På tröskeln till 1980-talet hade luften redan gått ur vänsterns politiska ”sångrörelse”, men på olika håll i landet grundades musikklubbar som till exempel föreningen för levande musik ELMU i Helsingfors. I Helsingfors ockuperade ungdomar så kallade Lepakko, ett natthärbärge för bostadslösa alkoholister, som tidigare hade varit företaget Finska Färgs färglager. Motsvarande spontant tillkomna rörelser uppstod också på andra orter. Med stor iver och idealism grundade ungdomarna bland annat självständiga radiostationer, där man framhöll vikten av frihet framom kravet på standardisering och statsmonopol. Även om initiativtagarna sedan snart ställdes inför hårda ekonomiska realiteter, så påverkades det andliga klimatet och uppslagen fick stor betydelse som manifesteringar för en ökad pluralism.

Urho Kekkonens långa presidentperiod tog en dramatisk vändning när han insjuknade. När Mauno Koivistos första period inleddes år 1982, innebar det snarare ett förändrat andligt klimat än en historisk vändpunkt. Eftersom Kekkonens sjukdom hemlighölls under hans sista år som president, hårdnade kampen om maktpositionerna samtidigt som trycket på en mer transparent politisk kultur ökade. Inom teatern blev krisen inom ”kulturvänstern” allt mer uppenbar. En hel generation av marxistiskt leninistiska nickedockor och beundrare av sovjetisk konst kunde i ett slag avpolletteras med en gnutta ironisk humor.

Det andliga klimatet i Finland påverkades också av att Mauno Koivisto, som själv hade varit infanterist under fortsättningskriget, inte längre fann det nödvändigt att ringakta krigsveteranernas uppoffringar och insats. Man behövde inte längre tala om vinter- och fortsättningskriget med skam. En mångårig kutym för att Sovjetunionen inte skulle ta så illa upp. Även karelarna började nu ventilera sin historia mera högljutt i offentligheten. Ungdomar som inledde universitetsstudier på 1980-talet bedömde fosterlandets historia ur ett traditionellt perspektiv utan att betrakta det i ett ”för sovjet förmildrande ljus”. Krigsgenerationens kraftansträngningar och deras värdighet, men också lidande, pliktkänsla och styrka kunde lyftas fram och diskuteras i offentligheten, utan att det stämplades som vare sig sovjetfientligt eller kritiskt mot Kekkonen. Michail Gorbatjovs glasnost (öppenhet) och perestrojka (nydaning) ledde från och med år 1985 till ett mer avslappnat debattklimat, inte minst gällande anfallet som var upptakten till vinterkriget. Nu kunde man lämna fyra decennier av snedvriden historiesyn bakom sig.

Samlingspartiet blev regeringsparti 1987 tillsammans med socialdemokraterna, landsbygdspartiet FLP och Svenska folkpartiet. Därmed var perioden till ända för Centerpartiet som enda stora borgerliga regeringsparti. Vid det laget hade väljarna tröttnat på rödmylleregeringarnas armbrytningar och kvällsmjölkningar. Med termen kvällsmjölkning (från finskans iltalypsy) avses diverse förhandlingar i slutskedet om utkrävande av sådana fördelar som man redan tidigare hade kommit överens om.

Individens andliga frihet i frågor gällande livsstil, sexualitet och kläder ersatte värden som till exempel grupptillhörighet (klassförankring). Företagaranda, individuell talang, ärelystnad och ambition samt egenart var egenskaper som nu värdesattes och accepterades. Alternativa livsstilar kunde också locka till att vända sig mot allt som var kommersiellt. Här erbjöd starka högerregeringar i USA och Storbritannien även Finland ett visst flankstöd.

Nittonhundraåttiotalets teaterlandskap kunde beskrivas med ord som pluralism och experiment. För det första var den publik – det vill säga ”folket” som teatern skulle betjäna – inte endast ett, utan flera. Den synliga förändringen inom teatern kunde resultera i att det faktiska folket blev en besvikelse för konstnären: det kanske inte lät sig begeistras av sina konstnärer. Den stora publiken, och speciellt den äldre generationen, hade älskat de gamla skildringarna av livet på landet. De föredrog alltjämt underhållning. Inget gycklande, agiterande eller tarvliga föreställningar, utan välmusicerad och välsjungen musikteater med smakfulla scenografier, eller vanliga högklassiga dramer med skådespelare i epokdräkter.

Socialismen som en bättre samhällsordning upphörde att övertyga: sedan 15 år tillbaka hade man bekvämt och billigt kunnat resa i både Sovjetunionen och Östeuropa. Varken egna iakttagelser eller övrig information gav vid handen att socialismen i Warszawapaktsländerna skulle fungera bättre än det kapitalistiska Finland, där man sedan länge hade byggt upp ett fungerande socialskydd. För konstnärer som trott på socialismen blev skrällen, i kombination med en 30-årskris, en psykologisk djupdykning.

Historien bjuder på parallella fenomen eftersom de intellektuella, i sin strävan efter att bli ledare för sina folk, har behövt ett lämpligt folk att leda. Så var det även i Finland från och med 1862 när fennomanerna inom eliten ledde finskhetsrörelsen eller när deras ättlingar överklassocialisterna (katedersocialisterna) blev ledare för arbetarrörelsen år 1905.

På 1980-talet ägde å ena sidan en viss ekonomisk frigörelse rum inom teatern som å andra sidan handlade om alternativa estetiska lösningar. Att finna ett individuellt konstnärligt uttryck och respekten för det blev ett värde i sig. Konstnärsidentiteten handlade framför allt om att utveckla ett eget uttryck. Det experimentella upplevdes som en central del av det förnyade artistiska språket.

Från och med 1980-talet gick det inte längre an att män definierade kvinnoperspektivet, utan kvinnoupplevelsen och sättet att ge uttryck för den blev en självskriven del av repertoaren och scenestetiken.

Homosexualitet som tema och incitament i teaterföreställningar kom på ett bestående sätt att påverka såväl kvinno- som mansbilden. En ökad tolerans och en större andlig frihet påverkade samhället över lag på ett avgörande sätt. Det var endast inom den finskspråkiga teaterutbildningen som mycket ålderdomliga värderingar för en tid framöver kom att prägla undervisningen.