8

Strukturomvandling, splittring i leden och etik 1992—2015

Redan i det föregående avsnittet behandlades recessionens inverkan på teatrarnas finansieringsunderlag under tidigt 1990-tal. För en stor del av teaterhusen resulterade det i ett större beroende av biljettintäkter och åskådarsiffror. Repertoarerna lättades också upp, vilket i sig är rätt svårt att påvisa rent konkret. Teaterpersonalen påverkades såtillvida att nya inte anställdes när äldre gick i pension, åtminstone blev fastanställningarna mer sällsynta. Samtidigt engagerades färre gästartister. Fasta regissörsvakanser lämnades också obesatta varför gästregissörerna var eftersökta. För ensembletänkandet var det förödande: för att skapa och utveckla kreativt starka teatergrupper behövdes personer som villigt åtog sig det konstnärliga ansvaret.

Förutom av recessionen påverkades den allmänna atmosfären i Finland också på ett avgörande sätt av Sovjetunionens sönderfall år 1991. Det förde med ett nytt slags mental rörlighet, och satte också fart på en begynnande breddning av multikulturaliteten. När både ryssar och ester i allt större skaror sökte arbete i Finland, genomgick de finländska teatrarnas publikunderlag en stegvis förändring. Skillnaden i levnadsstandard var plötsligt väldigt uppenbar, och en av de bjärtaste i världen. Förutom vietnameserna hade nu också andra invandrargrupper som somalier och araber blivit en del av det finländska samhället. Det mångkulturella Finland var ett faktum. Spänningar uppstod på grund av starka rasistiska reaktioner från skinheads och andra finländska ynglingar, som såg sig hotade av utslagning.

Den 1 januari 1995 trädde Finlands medlemskap i Europeiska unionen i kraft, vilket visade sig vara en god lösning eftersom läget i Ryssland fortfarande var instabilt. I Finland, liksom även på annat håll i världen, förekom extremt nationalistiska och kulturellt sett inåtvända reaktioner som var förknippade med populistisk retorik. I Finland syntes det i ett ökat stöd för Sannfinländarna i riksdagsvalen åren 2011 och 2015. Sannfinländarna verkade närmast profilera sig som ett högerorienterat arbetarparti.

De europeiska kulturnätverken stod för nya möjligheter, en utveckling som gick hand i hand med den internationellt sett allt större synligheten för finländsk konst. Inom vissa konstarter, som till exempel dans och film, hade man i Finland dock sedan länge både mentalt och rent konkret sökt sig ut i världen. Lyskraftiga namn inom dans var Jorma Uotinen och Tero Saarinen, samt Aki Kaurismäki inom film. Gemensamt för dem var att de hade slagit igenom på 1980-talet.

Den Finlandsbild konstnärerna förmedlade, som till exempel Aki Kaurismäkis internationellt uppskattade filmproduktion, hade siktat in sig på lyfta fram de ensamma, utslagna och rotlösa, de som ännu sökte sin identitet. En gemenskap av inbördes omsorg kunde sedan uppstå dem emellan. Film kan stå för ett slags utopi förknippad med antingen det förgångna eller framtiden. På universell nivå har vi kunnat se att film kan stärka den i glesbygd bosatta lilla mänskans värdighet. Den unga generationen kunde lära sig något om kärleken till nästan. Kaurismäkis ställningstaganden till de stora årskullarnas ekonomiska snikenhet och skrytsamhet kan ses som ett värdefullt debattinlägg. Samtidigt fungerade hans filmer som draghjälp för finländsk filmproduktion, som tack vare den yngre generationen kom att bli en tid av konstnärlig och ekonomisk uppgång. Ett bevis för det kan vi se i uppsvinget för finländsk film, även om filmkonst som yrke har lyckats klara såväl publikmässiga som kommersiella utmaningar. Generationen som arbetar med film ser dock inte längre något negativt i stora tittarskaror per se.

Från och med 1990-talet hade ny inhemsk dramatik än en gång medvind (bland andra Reko Lundán och Sirkku Peltola) och framgångarna kunde spåras i spridningen från Helsingfors till övriga delar av landet. Pjäser av till exempel Juha Jokela och Mika Myllyaho slog igenom även utomlands. Kristian Smeds och Mikko Roiha var två gränsöverskridande regissörer, som tidvis också var bosatta utomlands. Därtill blev Sofi Oksanens pjäs Puhdistus(Utrensning) – förlagan till romanen med samma namn – en överraskande stor framgång.

Nya teatergrupper grundades också i början av 1990-talet. Det var den så kallade tredje vågen, vars öde det var att förbli ”laglösa” eftersom de inte omfattades av statsandelslagstiftningen och budgetautomatiken. Det tärde på förhållandena inom branschen eftersom statsandelsteatrar, som producerade ”halvyllekonst” och ”underhållningssåpa”, ofta hade tryggade resurser.

Den fjärde vågens teatergrupper bildades på 2000-talet när genregränserna och approachen var betydligt flexiblare än tidigare. De internationella festivalerna och nätverken hade förändrat [scen]konstnärernas identitet – man kunde rentav tala om ett slags nomadisk identitet (festivalvagabonder), där konstnärsgemenskapen består av andra konstnärer, dialogen konstarterna emellan och grupperingarna inom det egna fältet.

Enligt Hanna-Leena Helavuori kunde någon del av den i Finland bosatta publiken rentav uppleva att de befann sig i förskingringen. Med det avses känslan av ett såväl mentalt som kulturellt främlingskap i eget land, ett slags längtan eller upplevelse av att befinna sig på fel plats i världen.

Telekombolaget Nokia lyckades på 1990-talet ge den finländska ekonomin ett lyft och Finland fick namn om sig att vara ett högteknologiland med utbildning på toppnivå. Uppgången fortsatte ännu under tidigt 2000-tal tills problemen inom företagskulturen och en stelbent hierarki kom att påverka förmågan till förnyelse på den globala marknaden. I september 2013 meddelade Nokia att Microsoft köper bolagets mobildivision. Nokiamiraklet falnade, innovationerna och den ekonomiska tillväxten krävde nya tag. Strukturomvandlingen resulterade i att de stora årskullarna gick i pension, framför oss hade vi ett ekonomiskt underskott och en rekordartat ökande statsskuld. I Finland var stämningarna i nedan år 2015. I tider av förändring får teater ofta stor betydelse för debatten om i vilken riktning förändringarna bör gå.