Under det tidiga 1990-talet präglades den ekonomiska situationen och samhällsklimatet i Finland av den allt djupnande recessionen under åren 1991–1992. Högkonjunkturen och avregleringen av de internationella penningmarknaderna under de vilda åren på åttiotalet hade lett till skuldsättning, överhettning och börsspekulationer. Efter djupdykningen hösten 1991 stod den offentliga ekonomin inför en sparkur och tvingades prioritera det svårprioriterbara. Bankerna blev tvungna att förlita sig på statligt stöd. I den offentliga debatten hävdades även det motsatta. Det sades att de välbärgade hade klarat sig, medan fattiga och de som hade bostadslån brände fingrarna. Blåögda ekonomiamatörer såg sig om efter syndabockar, varför tolkningarna kom att debatteras långt om länge.
Välståndet ökade när de stora årskullarna antingen växte upp i medelklasshem eller blev klassresenärer. Härav följde en viss koncentration av egendom och kapital. Stora finländska företag var av hävd inställda på att driva internationell handel, vilket också gällde deras aktieägare. Utredningar om recessionens inverkan på den finländska ekonomin ger vid handen att polariseringen i samhället skulle ha ökat. De som var sämst utbildade och icke yrkeskunniga ungdomar löpte risk att bli utslagna. Trots tecken på återflyttning fortsatte flyttningsrörelsen söderut ännu på 1990-talet.
För nätverket av finländska stadsteatrar fick recessionen besvärliga konsekvenser. Trots allt medförde det också någonting gott. De blev tvungna att se till kärnverksamheten och gallra bort allt onödigt. Den sedan länge beredda teater- och orkesterlagen trädde i kraft från och med ingången av år 1993. För kulturinstitutionerna innebar det att statsandelarna blev förutsebara och att måttenheten var årsverken.
För såväl staten som kommunerna innebar recessionen att man var tvungen att skära ner, vilket resulterade i att det monetära värdet på årsverket blev lågt och bidragen minskade. För institutioner med fastanställd personal blev nu intäkterna från biljettförsäljningen allt viktigare.
Teatrarna såg sig därför tvungna att delvis återgå till gamla tider och sätta upp fler komedier, farser och musikaler. Det betydde samtidigt att avstå från mer intressanta eller riskfyllda, för aktörerna konstnärligt mer utmanande projekt – pjäser som eventuellt på de stora scenerna kunde vara alltför krävande för publiken.
Under goda år hade de fasta scenerna överlag utökat antalet gästspel för att antingen sätta sprutt på föreställningarna eller utnyttja stjärnnamn. Ibland i sådan omfattning att den fasta ensemblen rentav blev undersysselsatt. När recessionen slog till avtog gästspelen och det blev en helomvändning, eftersom man föredrog att spela med säkra kort. Men inom teater är inget så givet som osäkerheten. Det i teorin och med erfarenhet välplanerade kunde bli en grundstötning av helt oförutsebara och överraskande orsaker.
Den ojämlikhet som hade uppstått vid teatrarna under årens lopp blev ett viktigt debattämne under det tidiga 1990-talet. Det fanns en hel del skådespelare som hade så kallade livstidskontrakt, men vars professionella utveckling regissörerna ibland fann obefintlig. Orsakerna kunde vara många – till exempel åldersrelaterade eller ett ytligt förhållningssätt. Gästregissörer var ibland benägna att vilja engagera egna favoritaktörer. Detta trots att teaterhusen förfogade över personal som åtminstone till det yttre fyllde måttet. Det var främst de kvinnliga skådespelarna som drabbades av undersysselsättning.
Det finns också exempel på det motsatta: den goda teaterchefen beaktade ensemblen som helhet i sin planering eller en ung regissörs fräscha grepp: hela gruppen kunde plötsligt ”slå ut i blom” och nå oanade höjder. På senare tider hade man inom de medelstora teaterhusen insett vikten av variation. Å andra sidan insåg man att produktionsvisa anställningar var en omöjlighet, åtminstone utanför huvudstadsregionen. Teatrarna behövde också ha en samspelt grundensemble.
Frilansskådespelarnas situation försämrades i början av 1990-talet och Finlands skådespelarförbund såg sig tvungna att rucka på sin inställning och äntligen uppmärksamma även deras behov visavi kontraktspolitiken. Utbildningsbehovet och andra åtgärder för upprätthållandet av yrkeskunnigheten blev allt viktigare. Gränsen mellan arbetslöshet och frilansarbete var också svårt att påvisa. De nyutexaminerade ungdomarnas benägenhet att söka sig till regionteatrarna har alltid varierat. På 1990-talet var de villiga att söka sig till scener där man hade gott om jobb. Den ökande teve- och filmproduktionen lockade alltjämt många att stanna i huvudstadsregionen eller att söka sig till Tammerfors för att antingen invänta den stora chansen och rollen – eller för att medverka i ”såpor” för teveserier. Smarta skådespelare kunde använda sig av olika offentliga metoder för goda ändamål.