1.2

Medeltidens okända teater

I Satakunta [Satakunda], Tavastland och Egentliga Finland fanns det redan under järnåldern blomstrande samhällen där man idkade åkerbruk, och som redan från och med 500-talet hade påverkats av västlig kristendom. Utgående från gravfynd kan man dra slutsatsen att den nya religionens landvinningar var resultatet av en lång process.

Den västliga kyrkans missionsverksamhet utsträckte sig på 830-talet till handelsstaden Birka på Björkö i Mälaren i Svealand. Eftersom Skandinavien redan länge hade ingått i de tyska biskoparnas intressesfär försökte påvestolen – i sin tvist med de tyska kejsarna som representerade den världsliga makten – stärka sin politiska ställning genom att grunda ett biskopssäte i Uppsala på 1060-talet.

Från Kumoälvdal, via vattenvägen till Birkaland och hjärtat av Tavastland, hade man nära förbindelser med Uppland och Svealand. Vid den här tiden separerade skogarna kulturområden från varandra medan vattenvägarna och havet var en förenande faktor.

Samhällena på Åland och i Åbolands skärgård har helt tydligt haft mer kontakter söderut, i riktning mot Estland och Baltikum. Det föranledde Matti Klinge (1983) att presentera antagandet om två sjövälden under vår forntid. Gemensamma intressen förenade bosättningarna i Uppland och Satakunta eftersom de tävlade med sjöväldet i söder. Området i söder kunde till exempel ha sträckt sig från det Åboländska kustområdet till Estland i riktning mot Ösel och Dagö, och därmed fått tillgång till tyska handelskontakter och handelsrättigheter.

Teorin kunde ge belägg för sjöstrider som beskrivs i Kalevala, men också ge en förklaring till begreppet vendernas land som förekommer i många källskrifter, men som verkar vara lite diffust och svårt att avgränsa. Den fullständiga svenska kungatiteln löd från och med Gustav Vasas dagar till år 1973: Sveriges, Götes och Vendes konung.

Tidig kristen influens hade kommit till Finland och Karelen även i dess östliga form, vilket också syns i vokabulär med slaviskt ursprung som införlivats i det finska språket. I väst har den ortodoxa influensen sträckt sig ända till Nastola, vars namn har förknippats med Anastasios eller den heliga gravens kyrka i Jerusalem.

Grunden till spänningarna mellan öst och väst i Finland och ödet som slagfält mellan olika intressesfärer lades redan under tidig medeltid.

Traditioner som var ett arv från hednisk eller naturreligionernas tid bevarades dock inom teater och de performativa konstarterna. De fick en mer undanskymd ställning, men i västra Finland där man idkade åkerbruk skedde en sammanblandning, eftersom den romerskkatolska kyrkan gick in för att snarare omvandla och inlemma religiösa traditioner än att rensa ut dem direkt. Det medeltida sceniska arvet är den västliga kyrkans ”förtjänst”, eftersom den östliga eller ortodoxa kyrkan inte bidragit med några egentliga teaterformer.

Det teatrala ingick likväl i de kristna kyrkornas gudstjänstliv genom att man levandegjorde och förkroppsligade händelser. Efter den slutliga delningen av den kristna kyrkan på 1000-talet möttes invånarna i såväl öst (i Fornkarelen) som väst (i Egentliga Finland) av iscensättningen av gudstjänstens liturgiska riter och symbolerna för helgonens liv och handlingar. Inom båda riktningarna är bildvärlden en central del av andaktsutövningen och undervisningen i trosfrågor, det vill säga de ortodoxa ikonerna och väggmålningarna i de romerskkatolska kyrkorummen.

Den västeuropeiska [medeltids]teatern växte fram ur den romerskkatolska kyrkans gudstjänstordning. I det följande avsnittet granskas Finland som en del av den västliga kristenheten.

Påskmorgonens kyrkoopera och andra kyrkliga skådespel

I vår teaterhistoria ingår det till katolskt gudstjänstliv kopplade liturgiska dramat eller kyrkooperan som redan på 950-talet utvecklades på den europeiska kontinenten och i England. Den centrala delen består av en växelsång baserad på påskdagens evangelium: ”Quem quaeritis?” [kvem kveritis]. ”Vem söker ni?” är den fråga ängeln vid Jesu grav ställer kvinnorna som kommit för att ta hand om smörjelsen av kroppen. Växelsången i scenisk form blev allmänt accepterad och utvecklades vidare för att sedan sprida sig till andra delar av Europa.

De senaste källfynden och ny handskriftsforskning visar att också vi här i Finland bör kunna förvänta oss att hitta ett stort antal varianter av noter till liturgisk växelsång baserad på påskmorgonens evangelium. Inom medeltidsforskningen anser man det numera vara självklart att sydvästra Finland var en del av det [geografiska] område som har påverkats av den europeiska enhetskulturen.

Kontakterna mellan England och Skandinavien var livliga – tidvis var de krigiska, men däremellan också fredliga. Den danska kungen Knut den store var också kung i England under åren 1016 till 1035 med dåvarande huvudstaden Winchester som administrativt centrum. I Winchester uppfördes bland annat påskteater eller passionsspel. Ur växelsången som ingick i den katolska mässan gestaltade prästerskapet tablåer ur bibeln som övertogs av passionsspelen.

Från och med 1150-talet uppfördes dramatiseringarna av bibliska teman i huvudsak utomhus och i synnerhet från och med slutet av 1300-talet utvecklades de till spektakulära gestaltningar i storstäderna inom ramen för Corpus Christi, det vill säga blev huvudprogram för Helga lekamens högtid där också städernas hantverkarskrån deltog i förberedelserna.

Man känner också till motsvarande föreställningar från samma tid i såväl Skandinavien som Baltikum. I Sverige är antagandena baserade på handskrifter från speciellt Östergötland, Vadstena och Linköping. Man vet också att ett så kallat Profetskådespel har uppförts i dåvarande storstaden Riga år 1204. När Tyska Orden hade tagit Estland och Tallinn i besittning spred sig skådespel som var kända i stora delar av Europa också dit i missionssyfte.

Läs mer Medeltida teater i Skandinavien

Förutom noterna vittnar också en del föremålsfynd i kyrkor på Åland och på det finländska fastlandet om dramatiseringar med kopplingar till påskmässan. De kan bestå av ett slags ”väggskrubbar”, det vill säga symboliska gravplatser. Man har också hittat kistor i trä där en liggande Kristusgestalt har placerats. Uppståndelsen kunde gestaltas genom att figuren byttes ut mot en annan med segerkorset i handen och hostian eller en oblat på bröstet. – Kanske hade de blivit mer allmänt förekommande från och med 1420-talet när byggboomen för gråstenskyrkorna på fastlandet i Finland inleddes.

I Heliga korsets kyrka i Hattula – en av vårt lands viktigaste vallfartskyrkor – har man funnit figurer i trä som har ingått i Korsvägen, det vill säga Via Crucis som beskriver Kristi lidandes väg till korset på långfredagen. Figurerna eller träskulpturerna bars eventuellt ut för stilla begrundan utanför kyrkan eller så har de ingått i korsvägsandaktens fjorton stationer.

Andra liturgiska dramer som till exempel Ordo stellae eller Stjärnspelet uppfördes på trettondagen eller Heliga tre konungars dag. I mysteriespelets procession runt kyrkan vandrade de tre vise männen efter stjärnan som bars på en stång varvid man berättade om julens händelser. Sedan de tre konungarna efter vandringen genom kyrksalen nått koret fann de här bakom ett skynke Jesusbarnet, Maria och Josef. I dramat ingick också ett möte med Herodes och senare hänvisades även till barnamorden i Betlehem. Stjärngossarna ingick också tidigare i trettondagens mysteriespel, men har senare kopplats till Luciafirandet i Svenskfinland och Sverige.

Biskop Henrik blir nationalhelgon

Modern forskning förlitar sig inte längre enbart på traditionen om de tre medeltida korstågen till Finland. Enligt den tidigare uppfattningen skulle målet och tidpunkten för härtågen ha varit Satakunta och Egentliga Finland år 1150, Tavastland cirka 1250 och Viborg år 1297. Om man utgår från att de verkligen har ägt rum kan man inte längre se omvändelse som det primära syftet, eftersom kristendomen hade nått Finland långt tidigare. Sannolikt var det fråga om att befästa den kyrkliga ordningen och organisationen samt den världsliga maktens behov av att låta uppföra borgar. I medeltida urkunder klagas det ofta på att finnarna sökte sin tillflykt till kyrkan endast när fiender eller fara hotade, men övergav den lika snabbt när faran var över. Det var ett problem som inte enbart gällde Finland.

Om man utgår från att biskop Henrik var en historisk person, var syftet med hans resa uttryckligen att befästa den kyrkliga ordningen och att ansvara för prästerna och beskattningen inom sitt stift. Härigenom kom legenden om Henriks död i Kjulo cirka 1155 och gravplatsen vid Nousis kyrka samt senare muntlig tradering kring hans person att lokaliseras till specifika orter i Finland. Kyrkan började använda sig av Henriks öde för att skapa ett slags tidig finländsk identitet.

Henrik blev Finlands skyddshelgon och de två minnesdagarna, dödsdagen i januari och födelsedagen i juni, firades stort under senmedeltiden. Tidsmässigt sammanföll kultbildningen med utbyggnaden av den nuvarande domkyrkan i Åbo cirka år 1300. Eftersom Sverige samtidigt fann det opportunt att anfalla i riktning mot Nevan och stärka sitt rike, gavs order om att fira S:t Henriksmässor överallt i Finland.

Rent allmänt kan man anse flyttningen cirka 1320 av biskop Henriks kvarlevor från Nousis till den antingen då nybyggda eller utbyggda Åbo domkyrka vara en vändpunkt som stärkte kyrkans makt. Då överfördes centrum för både den andliga och världsliga makten till Aura ås mynning, och Åbo (osäker betydelse på svenska, Turku på finska som betyder torg) blev Finlands viktigaste stad, en knutpunkt för handel och kultur vid Östersjöns norra del.

Freden i Nöteborg som slöts år 1312 ”på evig tid” förebådade lugnare tider. Östgränsen reglerades nu genom att först följa Systerbäck å och därefter skära Karelen vertikalt mitt i tu för att sedan löpa snett genom Savolax upp mot Bottniska viken. Viborg förblev svenskt, medan Kexholm blev en stödjepunkt för östkyrkan och Novgorod. På en ö i sjön Ladoga hade Valamo kloster grundats på 1100-talet och blivit det mest betydelsefulla klostret i Karelen.

Vid sekelskiftet 1300–1400 tog byggandet av gråstenkyrkor i västra Finland fart. Vid den här tiden stärktes också det medeltida frälsets position, men också självständigheten i förhållande till rikets kung. Under en lång tid fanns högsta regenten nämligen i Danmark. Kalmarunionen mellan Danmark, Norge och Sverige varade i 12 decennier från 1397–1523. Gustav Vasas nationalistiska politik och uppror mot unionskungen Kristian II innebar att greppet om Finland blev fastare och reformationen fick ett snabbt genombrott.

Eftersom den skulle kräva en närmare utredning är det, med tanke på finländsk teaterhistoria, problematiskt att frågan om huruvida ett skådespel om Sankt Henrik har uppförts i Åbo i samband med landets viktigaste kyrkliga högtidsdag är öppen. Genom att granska varianter av kyrkans latinska S:t Henrikslegend och kvädet Biskop Henriks bane, kunde man dra vissa slutsatser om innehållet i en föreställning av ett skådespel om Sankt Henrik på folkspråket.

Läs mer Källor till en pjäs om biskop Henrik

Vintertid firades festdagen den 19 januari som var den helgonförklarade biskopens dödsdag och därmed hans himmelska födelsedag. I juni föregicks festdagen av minnesfesten för Åbo domkyrkas invigning den 17 juni. Henriks translationsfest, det vill säga förflyttningen av en del av relikerna från Nousis till Åbo, firades den 18 juni. Det mest omfattande musikaliska verket i Finland från medeltiden är en mässa tillägnad Sankt Henrik och som pågick i flera timmar. Ur den latinska Sankt Henrikslegenden lästes mellan mässans olika delar miracula-textavsnitt, som handlade om underverk.

Man får anta att det under festdagarna förekom även sådant som var känt från andra delar av Europa, och där ett lokalt skyddshelgon firades genom tablåer eller teater på folkspråket. När man från och med år 1350 hade börjat återhämta sig efter pandemin svarta döden, blev det ett uppsving för scenkonsten i Europas städer. Också i Finland innebar 1400-talet uppgångstid för handel och kulturaktiviteter.

Ofta ordnades marknader i samband med kyrkliga högtider. I programmet för Vinter-Henrik hade en pjäs om blodsdådet på vinterisen kunnat passa bra. Med tanke på väder och utomhusföreställningar hade minnesdagen Sommar-Henrik suttit bra för en påminnelse om festdagens tema. Tidpunkten i juni kunde därtill med fördel kombineras med hur högtiden Corpus Christi (Kristi lekamen och blod) firades överallt mellan pingst och midsommar: perioden när jordbrukarna hade vårsådden bakom sig var en utmärkt tid i Nordeuropa för omfattande kyrkospel, även för eventuella skådespel om biskop Henrik.

Mycket källmaterial om Finlands historia skattade åt förgängelsen när Kustö biskopsborg först brändes ner år 1318 och därefter även i flera andra krig – för att nu inte tala om vad som hände vid Åbo brand år 1827, 500 år senare. Efter reformationen användes pergamentblad ur upplösta handskriftsband som bland annat pärmar för fogderäkenskaper. Här finns ännu mycket outforskat material som har tagits fram först under de senaste åren.

Gycklare och andra aktörer

Det medeltida teaterlandskapet befolkades av joculatores och histriones som förflyttade sig från en plats till en annan i Europa. På svenska har man talat om kringvandrande lekare och skådespelare. I texter från den här tiden förekommer också termen pipare som ”från medeltiden var en benämning på den som spelar blåsinstrument, senare på musikant i allmänhet” (Nationalencyklopedin, översättarens anm.). Termen joculator från latinet för tankarna till narr, gycklare och jonglör. Histrio däremot är en skådespelare och har anknytning till mimus och mimare.

Läs mer om Lekare

I Magnus Erikssons landslag från 1350-talet finns det en paragraf som gäller lekarena där tillåtelse ges att vid behov få straffa dem rätt hårt, vilket tyder på att de var så gott som rättslösa. Å andra sidan ger samtida källor också vid handen att de i donation kunde få fina och färggranna kläder av det slag som endast adeln hade rätt att bära. Av detta kan man dra slutsatsen att plaggen uttryckligen skulle användas som teaterkostymer på samma sätt som vi fortfarande gör hundratals år senare.

Man kan också föreställa sig att de rörde sig i grupp och att målsättningen var ta till skämt eller ställa till bråk. Gycklarna eller ”lekarena” kunde också bli ofredade, eller om de var alltför fräcka kunde byborna skrida till motåtgärder. I Finland har man också stött på termen larvator som betyder att personen bär förklädnad eller mask, till exempel en varelse med horn. Det kunde också vara fråga om en karneval eller gamla tiders djurlekar förlagda till vintern, eller som ger associationer till djävulen. I Ingmar Bergmans film Det sjunde inseglet (1956) är en av huvudpersonerna en kringvandrande gycklare och hans familj.

Biskop Hemming (1290–1366) var en av våra mest betydande biskopar, lärd och handlingskraftig. Han valdes till biskop för Åbo stift år 1338 och var bland annat initiativtagare till återuppbyggnaden av domkyrkan efter branden 1318. Han donerade också flera betydelsefulla föremål till kyrkan samt över 40 band ur sitt mångsidiga bibliotek. Han gjorde upp anvisningar och regler för prästerskapet i sitt stift. Vid festligheterna efter återuppbyggnaden använde man sig veterligen av pyrotekniska effekter och möjligen ordnades också solenn kyrklig bal.

Biskop Hemming hade studerat vid universitetet i Paris och gjorde också en resa till Avignon för att överlämna Birgitta Birgersdotters (heliga Birgitta, helgonförklarad 1391) uppenbarelser till påven Clemens VI. Det är en välgrundad gissning att han i tiden också uppmuntrat prästerskapet att initiera teaterföreställningar. Jussi Nuorteva som forskat (1997/99) i finländares studier utomlands före år 1640 fann att 142 studerande vid europeiska universitet under medeltiden hade utgått från Åbo stift. Deras återkomst till hemlandet hade utan tvekan inneburit att influenser från det övriga Europa nådde vårt land.

Helena Edgren (1993) har forskat i takmålningar i Hattula kyrka som har daterats till åren 1508–1516, vilket är förhållandevis sent. Bildmässigt ingår de i en serie om Jungfru Marias mirakel. Till exempel i Frankrike har jungfru Marias mirakulösa ingripanden skildrats i en serie mirakelspel (Miracles de Notre Dame). I sakristian i Hattula kyrka finns målningen Jungfru Maria och jonglören. Den är baserad på en legend om en gycklare som tagit sig in i ett kloster, men inte kunde tjäna Gud på något annat sätt än genom egna färdigheter, det vill säga att dansa framför ett Mariaaltare.

Helgahögtid i Ritvala

Kartan över teater i det medeltida Finland kan ytterligare kompletteras.

Gamla sedvänjor och traditioner lever uppenbarligen vidare rätt länge, vilket också gäller lokala högtider och ritualer. Det kanske intressantaste exemplet kommer från Sääksmäki socken och gäller helgahögtiden i byn Ritvala. Högtiden firades i samband med pingsten, en kyrklig helg med gamla anor i Sääksmäki socken. Firandet har rötter långt tillbaka i tiden, och en av dem var jungfruvandringen med kopplingar till våren och en fruktbarhetsrit – i sig en rätt vanlig bakgrund med tanke på en högtid som infaller på våren. Samtidigt visade de unga flickorna upp sig för byns pojkar.

I Ritvala utgick processionen från byns bro varefter flickorna tågade längs vägarna mellan byns åkrar och välsignade fälten. Här kan vi se även den kyrkliga aspekten. Antalet runosånger som ingick i traditionen var sex. Förtruppen inledde och de som gick bakom upprepade, eventuellt en tredje gång som ett slags omkväde. Slutligen vandrade ungdomarna upp på berget Helka, där dansen tråddes runt den brasa som pojkarna ansvarade för. Man antar att Helgahögtiden (Helkajuhla på finska) antog den här formen under perioden mellan 1300- och 1500-talet, och upprätthölls ändra till år 1867. Efter ett avbrott återupplivades nämligen seden under andra hälften av 1800-talet som ett led föreningarnas nationella medvetenhet.

Ursprungligen ingick sånger som Mataleenas, Inkeris och Annikainens kväden, vilka senare infördes i Kanteletar. [Kväden om Magdalena, Ingeborg och Annikki ingår i Visor och Ballader ur Kanteletar (1989) i översättning till svenska av Thomas Warburton.] Här beskrivs öden, faror och möjligheter i kvinnans liv: den fallna kvinnan, den troget väntande jungfrun samt den lättrogna och svikna unga kvinnan. I begynnelse- och slutkvädet kan man uppleva en synbart mer kristen underton. Timo Tiusanen antar att katolska kyrkan ordnade sådana folkliga processionsspel med varierande teman. Staffansvisan är ett exempel på en medeltida balladlegend som i olika varianter framfördes på ett liknande sätt, så kallad staffansgång. Sångarna, vanligen unga män, vandrade sjungande från gård till gård.

Helga och hela är besläktade med ord av germanskt ursprung som till exempel svenskans helig, helgon, hälsinge. Finskans ord pyhä är besläktat med piha, det vill säga ingärdat, avskilt område. Eino Leinos lysande diktsamlingar Helkavirret 1 & 2 (1903 & 1916) avspeglar hans storslagna föreställningar om det fornfinska folket, så fulla av kraft och livskänsla.

Elins bane – en melodramatisk ballad

Elins bane är en känd folkdikt på runometer som ingår i Elias Lönnrots Kanteletar. Temamässigt kunde balladen snarare dateras till sent 1400-tal eftersom stormannen Klas Kurck, som tar den unga Elin till sin hustru, förekommer här. Men den försmådda tidigare hushållerskan eller frillan Kersti väcker hans svartsjuka, vilket leder till att Kurck i vredesmod tänder eld på byggnaden där den oskyldiga Elina har träffat ungdomsvännen Olof.

Elins bane är ett äktenskapsdrama med tydliga samhälleliga markörer: för en storman är annat viktigare i äktenskapet än kärlek, varför det lätt uppstår konflikter. Samtidigt handlar dikten också om avund och svartsjuka, spänningar kvinnor emellan, den försmådda kvinnans kval, mannen av lägre börd och hans samhällsställning, stormannens ära etc.

Kvädet består nästan i sin helhet av dialoger i tydliga avsnitt, som ett slags tablåer. I följande gamla handskriftsversion är talarna dessutom försedda med initialer. Detta rent dramatiska grepp, med dess slående dialogiska form, har lockat många att anta att kvädet Elins bane också skulle ha framförts eller att dikten kunde vara en relikt från en ursprungligen dramatiserad version.

Ätten Kurcks forna herrgård Laukko ligger i Vesilax söder om Tammerfors. Det kan därför handla om ett svartsjukemord som ägt rum i en finländsk adelsfamilj i det medeltida Tavastland. Teater har i alla tider satt fingret på moraliska frågor man inom enskilda samhällen ansett nödvändiga att uttala sig om. Man kan därför föreställa sig att en liknande tragedi som Elins bane väl hade kunnat utspela sig inom adeln eller det tidiga frälset i Finland. Tematiskt är Elins bane mer besläktad med tidens balladtradition. Inom europeisk tradition känner man inte till några motsvarande lika realistiskt gestaltade och dramatiska pjästexter från den här tiden. Man kan tänka sig att en senmedeltida pjäs som Elins bane skulle ha realiserats först i slutet av 1500-talet i och med renässansens nya människosyn och att det blivit tillåtet att i offentligheten skildra individuella liv och även känslor som ledde till ondska.

Det är rena spekulationer, men helt omöjlig är inte tanken på att en sådan pjäs kunde ha skrivits som underhållning för hertig Johans hov (1556–1563), eller att man i en mer lantlig miljö hade velat imitera adlig prakt. Visst var den försmådda frillan eller älskarinnan ett problem som adelsmän ofta ställdes inför, och ett både tänkbart och ofta förekommande öde för kvinnor inom olika samhällsklasser – fascinerande gissningar.

Det hade till och med kunnat vara motiverat att lyfta fram ett så upprörande ämne som en mordbrand i en pjäs i en autentisk miljö. Den unga Kaarlo (Karl) Bergbom använde sig av temat i planerna för ett libretto för en första opera på finska, som aldrig förverkligades. Gustaf von Numers tog senare upp problematiken i pjäsen Klas Kurck och liten Elin (1892) som i hela 50 år förblev en hörnsten när det gäller relationsmelodramer på teaterrepertoaren i vårt land ända tills Hella Wuolijokis Niskavuoriserie från och med 1930-talet undanträngde den. Maria Jotuni skapade också en egen version (Klaus, Louhikon herra, 1943).