Den förhistoriska tiden utgörs av tidsperioderna innan skriftspråken utvecklades, d.v.s. det finns ingen ”historisk” eller skriftlig dokumentation från denna tid. Vår kunskap om denna era, som varade i hundratusentals år, baserar sig främst på arkeologi och forskningen inom konsthistoria. Under 1800-talet etablerades ett klassificeringssystem för den förhistoriska konsten i Europa. Klassificeringen utgick från kronologi, material och teknologi.
Enligt detta system indelas den förhistoriska tiden i:
Stenåldern indelas å sin sida i
Dessa schematiska klassificeringar har man med varierande framgång även försökt tillämpa globalt. Problemet har varit att historien för det mesta inte framskrider som en kronologisk utvecklingsberättelse. På olika håll kan perioderna variera i längd eller helt eller delvis tidsmässigt sammanfalla och ibland är det t.o.m. svårt att identifiera en viss period. Fenomen anknutna till klimat och miljö (t.ex. tillgången på råvaror) varierade avsevärt i olika kulturer och motsvarade inte alltid förhållandena i Europa, därifrån klassificeringskriterierna utgått.
Klassificeringssystemet används även ofta när man hänvisar till ett s.k. ”utvecklingsskede”. Man kan t.ex. säga att en viss stam eller folkgrupp lever i ”den neolitiska stenåldern”, d.v.s. att dessa människors vardag, teknologi och föremål påminner om fenomen som man vanligtvis förknippar med den neolitiska stenåldern. Vi kan därför lätt göra oss skyldiga till ett Europa-centrerat synsätt (”eurocentrism”), d.v.s. att vi bedömer andra kulturer utgående från vår egen kultur.
Därtill är den förhistorisk konsten helt enkelt svår att tidsbestämma. Människan har tillverkat verktyg under hundratusentals år och skapat det vi idag klassificerar som ”konstverk” i ca 30 000 år. Dateringen av dessa verk har varit ytterst problematisk. I olika konsthistoriska och arkeologiska källtexter har dateringarna varierat stort. Idag möjliggör nya metoder, bl.a. kol-14-dateringen, i vissa fall en större precision, men fortfarande är en del viktiga föremål daterade enbart på några tusen år när.
Den totala avsaknaden av skriftligt källmaterial och de nästan ofattbara tidsperspektiven gör det besvärligt att uttyda den förhistoriska konsten. Vi har ingen klar inblick i de religiösa föreställningar och trossystem som dessa tidiga föremål och bilder återspeglar. Det här har lett till att den förhistoriska konsten tolkats ur sinsemellan mycket olika perspektiv. Ju mindre vi vet om någon tidsperiod, desto lättare är det för oss att projicera våra egna trosföreställningar och uppfattningar på perioden.
Å andra sidan, om vi inte är ute efter vetenskapligt bevisbara sanningar och erkänner att historieforskningen, och speciellt forskningen i konsthistoria, i sista hand handlar om nytolkningar, bjuder den förhistoriska konsten det mänskliga sinnet på stimulerande material. Den förhistoriska konsten, såväl dess bildvärld som forna ritualer och andra urformer för dans och teater, har intresserat ett otal 1900-talskonstnärer. Konstnärerna har genom studier av denna urtida konst, eller via inlevelse, strävat efter att nå något av det evigt och urminnes mänskliga, inte minst människans tidiga relation till naturen.
Ett sätt att nalkas den förhistoriska konsten är att göra en jämförande studie utgående från dagens ”primitiva” naturfolk och kulturformer som ännu bär spår av sten-, brons- och järnåldern. Slutledningarna kan dock enbart vara riktgivande, för de ”primitiva” kulturerna kan i själva verket vara ytterst rikt utformade och differentierade. Även om man kan finna snarlika uttryck i dessa kulturers arkitektur, föremål och framställningsformer, är skillnaderna ofta mer markanta än likheterna.