10.3

Romantiken

Den konstnärliga riktning som var rådande från slutet av 1700-talet fram till ca 1830 går under benämningen ”romantiken”, även om termen ofta också används då man talar om konsten under hela 1800-talet. De första som tog termen i bruk var konstnärer och intellektuella i Tyskland. Termen hänvisar till de s.k. ”romanserna”, bl.a. till medeltida äventyrskrönikor och legenderna om Kung Arhur och Den Heliga Graal, som redan under det föregående seklet hade rönt stor popularitet.

Romantiken satte sin prägel speciellt på litteraturen, musiken och måleriet. Inom arkitekturen och skulpturen var klassicismen ännu långt rådande. Romantiken kan ses som en reaktion på upplysningstidens dyrkan av förnuftet. Romantiken lyfte fram de starka känslorna och de intensiva upplevelserna, samt ett nytt sätt att uppleva naturen.

Man trodde att konstnären med sin fantasi nådde upp till en universalitet. Konstnärskapet fick en ny, näst intill övermänsklig strålglans. Denna ”romantiska konstnärsbild” som upphöjde konstnären till en undantagsvarelse lever seglivat kvar i den västerländska kulturen.

Uppfattningen har sina paralleller i Schopenhauers (1788–1860) filosofi. Enligt honom styrs människan av en strävan mot eller längtan efter ett mål. Hans påstående att ”världen är min föreställning” komprimerar någonting essentiellt i romantikernas extraordinärt subjektiva världsbild. Sitt mest extrema uttryck fick denna tankeinriktning i slutet av 1800-talet hos Friedrich Nietzsche (1844–1900), i ”läran om övermänniskan”, som senare fick sina konsekvenser då den blev en idé-filosofisk grogrund för nazismen.

Inom litteraturen var romantiken en guldålder för romankonsten och poesin. Ett tidigt normgivande verk är Goethes (1749–1832) Faust. Andra författare verksamma under romantiken var den likaså tyska Friedrich Schiller (1759–1805), engelsmannen Sir Walter Scott (1772–1832) och fransmannen Victor Hugo (1802–1885). Populära var också s.k. ”gotiska” skräckromaner, som ofta utspelade sig på månbelysta gravgårdar och i gotiska ruiner.

Romantiken tog ytterst olika uttryck i olika länder. Emellanåt fick den tjäna nationalitetstanken, även om romantikerna upplevde att den individuella friheten var viktigare än nationen. Även inom målarkonsten vände man sig ifrån antika teman och fann inspiration i den lokala litteraturen och i folksägner och mytologi. Man kämpade medvetet mot den akademiska stilen, främst den nyklassiska.

Medvetandets landskap

I sin tro var romantikerna inriktade på ”naturen”. Denna tro hade sina rötter i Rousseaus tankar om att människan bör söka sig ”tillbaka till naturen”. Enligt honom stod ”naturligheten” för den rätta och ursprungliga existensformen. För romantikerna var naturen dock någonting ännu större och man upplevde att konstnären ”kommunicerade med naturen”.

I de områden där den tyska kulturen var förhärskande såg man Alperna som det ultimata uttrycket för natur och i landskapsmåleriet var de ett återkommande motiv. Carl Rottmanns (1797–1850) Vy över Eibsee (10/8b) är en av många i denna kategori av målningar som i sina stämningar ofta bar på ett heroiskt uttryck. Rottmann accentuerade effekten i denna målning, s.a.s. ”förbättrade” naturen, med att placera in det på annat håll belägna Mont Blanc i landskapet. Naturens mäktighet framhävs av att människorna på målningen ter sig ytterst små.

Caspar David Friedrich (1774–1840) var den mest betydande av de tyska romantiska målarna. Den av tidsandan omhuldade ”kommunikationen med naturen” komprimeras i hans målning Vandraren över dimhavet (10/2). I detta verk ser vi en man som stödd på sin vandringsstav begrundar alplandskapet som höjer sig ur dimman.

Målningen har nästan blivit en logotyp, en emblematisk bild för romantiken. Den komprimerar romantikens längtan till heroiska höjder och dess dragning till allt som är fjärran. Landskapet förvandlas till betraktarens inre landskap eller snarare till en sinnesstämning. Alpvandringen fick inom musiken sin motsvarighet år 1914 i Richard Strauss (1864–1945) symfoniska dikt Eine Alpensinfonie.

Den tyska romantiken var långt en lokal företeelse. Förutom av Goethe och arvet efter honom var romantiken inspirerad av den nymornade nationalkänslan och idén om nationen formulerad av filosofen Gottfried Herder (1744–1803). Den tyska romantiken uppblandades med biedermeier, en främst i Tyskland bland borgerskapet florerande variant av nyklassicism. Biedermeierstilen gav sin dämpat romantiska prägel åt diktningen, lied-sången och kammarmusiken som komponerats för att framföras i hemmen.

I England utvecklades romantiken långt ur de lokala traditionerna. Grogrunden finner vi bl.a. i Shakespeares produktion och Miltons diktning, och också i den gotiska arkitekturen som i England uppfattades representera en nationell stil.

I England hade landskapet haft en central position i bildkonsten redan under 1700- talet, Gainsboroughs tidigare presenterade målning är ett gott exempel på detta. Den fria, ”naturliga” trädgården fick i England sitt specifika uttryck på 1700-talet och präglade långt naturuppfattningen på 1800-talet såväl i England som på andra håll i Europa.

Det engelska romantiska landskapsmåleriets mästare anses i allmänhet vara John Constable (1776–1837). Constables målningar bär stämningar av domestik karaktär och skiljer sig radikalt från det tyska kulturområdets heroiskt stämda bergsvyer. Han målade nästan uteslutande landsortsvyer där människan starkt satt sin prägel, ofta sina barndomslandskap. På så vis blir verken ett slags minnesbilder av ett bekant och tryggt förgånget (10/11).

Landskapen tog sig helt annorlunda uttryck i engelsmannen William Turners (1775–1851) målningar. I början av sin karriär målade han tämligen konventionella och pedantiskt utförda landskap, men senare frigjorde han sig från den hävdvunna tekniken och hans landskap förvandlades till näst intill abstrakta studier i flyktiga ljusfenomen. I sin rikt yppiga kolorism tillämpade han Goethes färglära. För Turner var måleriet ett självändamål och i stället för att återge hav och landskap var det egentligen själva atmosfären som var motivet (10/12).

Det stiligt utförda lidandet

Romantikerna blundade definitivt inte för orättvisorna i samhället. T.ex. Turner målade sitt berömda verk Slavskeppet för att påminna om det monstruösa då en kapten lämpade överbord skeppets last, d.v.s. slavarna han fraktade.

I Frankrike finner vi det romantiska måleriets rötter i revolutionstidens heroiska stämningar. Eugene Delacroix och hans revolutionsmålningar har tidigare nämnts. De flesta konstnärer ville dock frigöra sig från revolutionens anda. I stället för att uppmärksamma det hjältemodiga intresserade man sig för lidandet, dock i dess heroiska varianter.

Precis som Turners Slavskeppet baserar sig fransmannen Théodore Géricaults (1791– 1824) målning Medusas flotte (10/7) på en verklig och skakande händelse. Fregatten Medusé, ägd av franska staten, led år 1816 skeppsbrott, och manskapet avlägsnade sig i livbåtar från det sjunkande skeppet, lämnande passagerarna i havets våld. De som överlevde skeppsbrottet överlevde enbart för att de åt sina medpassagerare.

Målningen väckte stor uppståndelse, och den höjdes även i en vidare bemärkelse till en politisk allegori, som i själva verket ansågs återge det franska folket och samhället indragna i våldsamma omvälvningar. Människan i naturens våld, katastrofer och undantagstillstånd, kom att utgöra centrala teman under romantiken, även inom scenkonsten.

Spanjoren Francisco De Goya (1746–1828) kom att bli den som skapade den revolutionsrelaterade målning som hör till de mest kända idag. Hans målning Den 3 maj 1808 är ingen hyllning till den revolutionära glöden, den vänder i stället betraktarens blick mot det blinda våldet som revolutionen föder. Goya blev den första konstnären som explicit motsatte sig krig (10/6).

Målningen återger en scen från tiden för den franska ockupationen av Spanien. Franska soldater arkebuserar en grupp tillfångatagna upprorsmän. I fokus står försvarslösa civila som helt kallt avrättas av en rad soldater. Målningen som är medvetet avskalat utförd förebådar realismen och det är som om den mot betraktaren slungade ut ropet ”Orättvist!”. Goya gjorde förutom samhällskritiska serier med etsningar även en mångfald med etsningar i vilka krig starkt fördömdes.

Drömmar och visioner

Konsten under romantiken fokuserade långt på extrema känslolägen, på det hysteriska förutom på det undermedvetna. Fenomenet kan ses förebåda det steg som Sigmund Freud (1856–1939), psykoanalysens grundare, tog då han kring sekelskiftet 1900 publicerade sina studier i hysteri, samt verk som behandlade sexualitet och drömtydning.

Den schweiziska konstnären Henry Fuseli (1741–1825) specialiserade sig uttryckligen på ångestladdade mardrömssyner. Hans kanske mest kända verk är Mardrömmen, som han t.o.m. målade olika versioner av (10/6b).

På målningen ser vi en av maror anfäktad kvinna, avporträtterad i en stil som påminner om nyklassicismen. Själva mardrömssynerna, ett demoniskt missfoster och en blind häst, ser vi uppenbarade som om i bakgrunden och samtidigt ovanom henne. Hästen etablerades snabbt i det romantiska bildgalleriet, antingen som en ståtlig ridhäst eller som ett komplement i mardrömmar. Fuseli kan ses förebåda 1900-talets surrealister, som uttryckligen fördjupade sig i det undermedvetna och drömmarnas värld.

även den engelska mystikern, poeten och bildkonstnären William Blake (1757–1827) öste ur sitt undermedvetna. Han skapade ett helt eget tankesystem, på sitt sätt en helt egen religiös inriktning. Frimurarna hade redan på 1700-talet frigjort sig från kyrkan och skapat sina egna ritualer utgående från en egen världsförklaring. Också andra mystiker hade påverkat det andliga klimatet i Europa, bl.a. svensken Emanuel Swedenborg (1653–1735). Fr.o.m. slutet av 1800-talet kanaliserades denna längtan efter en ny sorts andlighet långt till den teosofiska rörelsen.

Bilderna Blake skapade bestod främst av handkolorerade etsningar som organiskt hörde ihop med hans diktning. Stilmässigt tar dessa bilder avstamp i nyklassicismen där lineära konturer betonas (10/6c). I sin motivsfär kombinerade han, följande sin egen logik, antik mytologi, den bibliska världen och historiska stormän han beundrade. Han var en äkta och ren visionär som ansåg att fantasin var en guds gåva.

Längtan till det förflutna

Industrialiseringen och många nydaningar i dess kölvatten behagade inte alla. På olika håll i Europa längtade konstnärerna tillbaka till det förflutna, till perioder som man ansåg vara mer äkta och mer förandligade.

I England grundade William Morris (1834–1896) en reformrörelse, Arts and Crafts Movement, som strävade att återge hantverket dess värde. Man upplevde att industrialiseringen hade mekaniserat formgivningen och föremålsproduktionen. Rörelsen fick många efterföljare runt om i Europa och i USA, och även i Finland, och den påverkade också arkitekturen (10/28).

En grupp engelska bildkonstnärer grundade år 1845 det s.k. prerafaelitiska brödraskapet som strävade att återgå till den rena andlighet som de upplevde att fanns manifesterat i det italienska måleriet före Rafaels tid. I sina målningar föredrog de att använda en lineär, konturframhävande teknik, som ett motdrag mot det färgmättade och fritt måleriska i romantikens konst.

Motivvärlden kunde återspegla bibliska teman eller scener ur Shakespeare eller vara hämtad ur folksagor eller t.o.m. skandinavisk mytologi. Konstnärerna återspeglade även i sin livsstil den historiska period de beundrade, de kunde klä sig i t.ex. medeltida kåpor. Dante Gabriel Rossettis målning Beata Beatrix (10/20) är målad för att hedra en ung kvinna som var ett slags musa för gruppen och som dog i en överdos opium.

Idealiseringen av medeltiden nådde i Tyskland sin kulmen i en krets av konstnärer som döpte sitt romersk-katolska ”brödraskap” till Den Heliga Lukas brödraskap. De var verksamma främst i Italien, landet där även de fann källan till sin inspiration. Där började man kalla dem för nazarener, en benämning som etablerades och fortfarande idag används om gruppen. Nazarenernas lineära stil baserade sig långt på den italienska ungrenässansen och på Rafael. De återgav förutom kristna teman även germanska, tysknationella motiv (10/20b).