10.6
Öst och väst

10.6
Öst och väst

Romantikens längtan efter det fjärran varande och det främmande kulminerade under 1800-talet i orientalismen. ”östern” eller ”Orienten” som något diffust inbegrep Nordafrika, Mellanöstern och Asien, uppfattades som ett lockande och gäckande ”Det Andra”. I detta ”Orienten” som det västerländska sinnet skapat för att tillfredsställa sina egna behov projicerades en hel del av det som den egna kulturen inte representerade eller tillät, bl.a. en stark sinnlighet, tyranners sadistiska grymheter och en annorlunda sexualitet.

Fransmannen Eugene Delacroix, som omnämnts redan tidigare, skapade en egen ymnigt koloristisk stil som präglas av en friare penselföring och ibland kunde han även applicera färgen med ett slags stänkteknik på duken. Hans målning Sarnapals död (10/18) är en orientalistisk fantasi som baserar sig på en legend anknuten till Mellanösterns historia.

Ninives konung Sarnapal beordrade, enligt en legend, att hela hans hov skulle dö innan han själv föll offer för fienden. Denna myt om ”den österländska despotens” grymhet bäddade för det orgiastiska i framställningen. Människorna som på ett våldsamt vis uppvisas som om böjda, de muskulösa manliga kropparna och de underdånigt hukande nakna kvinnorna befinner sig i ett veritabelt blodbad. Ett flertal konstnärer reste till Nordafrika eller Mellanöstern där de skissade eller målade. De dokumenterade gatuscener eller skapade egna fantasier ur allt det de upplevt, ofta erotiskt kryddade (10/19).

Bibelns berättelse om tonårsprinsessan Salome, som efter att hon för sin styvfar dansat De sju slöjornas dans fick Johannes Döparens avhuggna huvud som hon åstundat, lyftes fram av många konstnärer och Salome och hennes dans etablerades till ett av senromantikens mest populära motiv (10/22). Den erbjöd ett sensationellt tillfälle att avbilda en kvinna som ända intill vansinnet var ”villig”. Motivet var till den grad fantasieggande att ett av de första tryckta fotografialbumen med dansmotiv var helt och hållet vigt för olika versioner av Salomes dans.

Europeiska konstnärer hade på 1700-talet intresserat sig för Kina. Intresset skiftade nu mot det islamska kulturområdet och i England specifikt mot Indien. De här valen reglerades givetvis av den rådande koloniala politiken. Det engelska väldet hade etablerats i Indien som nu var en del av det brittiska imperiet. Drottning Victoria blev i England t.o.m. krönt till Indiens kejsarinna.

Det mest hisnande exemplet på Indien-vurmen i England torde vara Kungliga paviljongen (10/5) i Brighton. Stilen kallades för ”indisk gotik”. Till en viss utsträckning följer paviljongen arkitekturen i det mogul-tida Indien och speciellt har den lånat drag av det tidigare nämnda mästerliga Taj Mahal. I likhet med annan orientalistisk konst är den ändå i grunden en skapelse sprungen ur de västerländska fantasibilderna om fjärran kulturer.

Världsutställningarna

Stormakterna i Europa härskade under 1800-talet över största delen av jordens yta. I mitten på århundradet etablerades kutymen att anordna stora Världsutställningar där man uppvisade produkter och innovationer inom industri och kultur från såväl de industrialiserade länderna som kolonierna.

Liknande men mer anspråkslösa utställningar hade funnits redan på 1700-talet, men Londonutställningen år 1851, The Great Exhibition of works of industry of All Nations, var startskottet för de storskaliga världsutställningarna. De anordnades sedan årligen på olika håll i världen.

På dem förevisades uttryckligen nya teknologiska innovationer, men även landvinningar inom konsthantverk och arkitektur. Kolonierna var emellanåt närvarande i form av ghettoliknande ”byar” befolkade med riktiga ”infödingar” från olika delar av världen.

Speciellt betydelsefulla blev de stora världsutställningar i Paris år 1889 och år 1900. För 1889 års utställning förvandlade man stora delar av centrala Paris till utställningsområde, där man bl.a. reste samtidens högsta byggnad, Eiffeltornet (10/24). Den stora paviljongbyggnaden, döpt till Törnrosas palats, lystes upp med en ny uppfinning, det elektriska ljuset (10/25).

även om världsutställningarna i själva sin gestaltning återspeglade ett av förtryck präglat förhållningssätt gentemot kolonierna så kunde man de facto i samband med utställningarna för första gången i Europa se olika utomeuropeiska konstformer, bl.a. arabisk och indisk dans. Speciellt betydelsefulla kom de indonesiska danserna som framfördes till gamelan-musik att bli. De inspirerade kompositörer som Ravel och Debussy till en s.k. musikens impressionism.

Världsutställningen i Paris år 1900 kom att bli viktig också för Finland. Bland alla de nog så fantastiska och i historiserande stil uppförda byggnaderna längs Seines stränder fanns även Finlands nationalromantiska paviljong där de konstindustriella produkterna och konstverken var formgivna eller skapade av de mest renommerade inom finländsk konst. Paviljongen fick mycken uppmärksamhet, vilket även inverkade positivt på finländarnas nationalkänsla och självförtroende.