2.1

Mesopotamien

Den äldsta av högkulturerna, den mesopotamiska, utvecklades i de låglänta områdena längs Eufrat och Tigris. Mesopotamien saknade naturliga gränser och erövrades därför ofta av olika grannfolk. Detta inverkade avgörande på hur kulturen i riket utvecklades. Ca 4000 f.v.t. började de tidiga neolitiska jordbrukssamhällena i det s.k. Tvåflodslandet visa upp kännetecken på högkultur och fr.o.m. denna tid blomstrade här ett flertal riken. Flera av dem var samtida, och vissa hade erövrare lagt grunden till. I huvuddrag var rikena följande:

• Sumer (ca 4000–2500 f.v.t.)
• Det akkadiska riket (ca 2500–2200 f.v.t.)
• Babylonien (ca 1800–1600 f.v.t.)
• Assyrien (ca 1300–600 f.v.t.)
• Det persiska väldet (ca 550–460 f.v.t.)

Prästerskapets konst: trapporna till himlen

Den sumeriska kulturen var teokratisk, d.v.s. lydde under ett prästvälde. Man betraktade guden som stadens eller stadsstatens herre och ägare, medan prästerskapet utgjorde guds ombud på jorden. Bland bevarade föremål finns skulpturer och kärl, samt cylindersigill med vars hjälp man skapade ett slags bildband eller signeringar när de rullades över ännu fuktiga lertavlor.

I det tidiga Mesopotamien var zigguraten, d.v.s. trappstegspyramiden, det vanligaste religiösa byggnadsverket. Zigguraten utvecklades ur enkla parallellogramformade sakrala byggnader av lertegel. Med tiden växte dessa ”urtempel” i omfång och man placerade dem på varandra. Den mest imponerade zigguraten var den i Ur, uppförd ca 2100 f.v.t. (2/1). Basen utgjordes av en väldig rektangulär konstruktion vars hörn pekade ut mot huvudväderstrecken.

Ovanför basen fanns två terrassliknande plan, och i mitten på det översta planet stod det egentliga templet. Till detta tempel kom man via monumentala portaler belägna på den sida som var vänd mot nordost.

Ziggurater byggdes under hela det mesopotamiska rikets storhetstid. I vår kristna mytologi (vars rötter kan spåras till Mesopotamien) finns begreppet ”Babels torn”, som direkt hänvisar till zigguraten i Babylon.

I allmänhet har man ansett att zigguraten är en symbolisk framställning av ett berg som prästerna besteg för att befinna sig närmare gudarna. Bergssymboliken förekommer inte enbart i Mellanöstern, vi finner den bl.a. i Bibeln, och även i den tidiga arkitekturen i Asien och Central- och Sydamerika. Byggnadsformen understryker värdehierarkier på ett enkelt och samtidigt verkningsfullt vis. I
byggnaden är härskaren (den andliga ledaren eller den jordiska) placerad avsevärt högre upp än alla andra.

Religiös extas

Flera äldre mesopotamiska skulpturer utstrålar en stark religiös känsla, något som kunde liknas vid extas. Runt de viktigaste kultbilderna placerade man s.k. bedjarskulpturer. Dessa bedjare står med händerna knäppta under brösthöjd och stirrar nästintill extatiskt framför sig (2/2). Bedjarna framställdes oftast i en symmetrisk position och de individuella dragen framhävdes inte. Den stirrande blicken åstadkom man med att använda kulörta stenar som ögon.

Man undvek medvetet att ge gestalterna individuella drag, och de förstorade ögonen framhävde den andliga extasen. Detta i samklang med de strängt symmetriska positionerna är återkommande fenomen i den religiösa konsten även i ett senare Europa. Ett religiöst verk upplevdes inte enbart som en bild eller avbildning, verket förkroppsligade den ifrågavarande gudomen, ett fenomen som återkommer i de flesta religioner.

Berättandets former

När man framställde reliefer, oavsett om de ingraverades i kärl och minnesplaketter eller utfördes på väggar, avskärmades bildfältet i tydliga, ofta ovanpå varandra liggande sektorer. Gestalterna står eller rör sig på en linje som representerar markplanet. Denna bildstruktur har troligen uppstått samtidigt som den mesopotamiska kilskriften, d.v.s. det första skriftsystemet i mänsklighetens historia. Betydande litteratur, bl.a. Gilgamesh, världens första epos, skapades av sumererna.

Människogestalterna som framställs i en bildsektor är ofta olika stora. Detta beror inte på ett centralperspektiv i vilket de närmaste gestalterna är större än de längre bort belägna. Orsaken till skillnaderna i storlek finner vi i ett s.k. rangordningsperspektiv som påbjöd att de viktigaste människorna framställdes i större format. I ett strängt hierarkiskt samhälle som Mesopotamien var det härskaren, prästerna och överhuvudtaget de som hade höga positioner i samhället som avbildades i resligare gestalt.

Framställningen av människokroppen följde ofta ett visst mönster, åtminstone när det gällde högt uppsatta personer. Fötterna framställdes i profil och överkroppen var vänd mot betraktaren. Personer av lägre rang kunde framställas mindre begreppsmässigt, i friare poser. Detta framställningssätt förblev allmänt rådande i Mellanöstern, Egypten och områdena kring Medelhavet ända fram till den grekiska konstens blomstringstid.

Två betydande stelar, d.v.s. minnesmärken i form av vertikala stenhällar, finns kvar från den mesopotamiska konstens allra tidigaste period. Den äldre av dem, ett minnesmärke över konung Naram Sins seger (2300–2200 f.v.t.), visar härskaren när han bestiger ett krön (2/3). Han är avbildad dubbelt större än de övriga gestalterna. På sin väg uppför berget trampar han de besegrade fienderna under sina fötter (ett universellt sätt att framställa segrare och förlorare). Stelen anses även vara världens äldsta landskapsbeskrivning. Samtidigt glorifierar den konungens hjältedåd, d.v.s. hyllar dådet. De realistiska detaljerna och idealiseringen samsas i framställningen, och även gudomarna, i form av stjärnsymboler, deltar i idealiseringen av härskarens bragd.

En annan betydande stele är från Babyloniens storhetstid (ca 1760 f.v.t.) I stelens övre del ser vi konung Hammurabi som emottar en lagtext från solguden som sitter uppe på ett berg (2/4). Även detta är ett universellt sätt att återge och legitimera härskarens makt. Denna framställning påstår att en gudom i människohamn har valt just Hammurabi att sprida den gudomliga lagen, som i textform finns inhuggen i övriga delar av stelen, därav namnet Hammurabis lagstele. Detta är den äldsta kända lagtexten i världen.

Maktens inkarnationer

Från den akkadiska tiden (2000 f.v.t.) till Assyriens storhetstid (ca 1300–600 f.v.t.) präglades den mesopotamiska kulturen av att militärväldet allt mer framhävdes, något som också återspeglades i konsten. Till en början bibehöll prästerskapet sina positioner, men an efter fick krigsherrarna större makt. Ett exempel på den mästerliga metallgjutningstekniken från början av 2000-talet f.v.t. är ett bronshuvud som föreställer en härskare (2/5). Ursprungligen var ädelstenar infällda i ögonsocklarna i det i naturlig storlek utförda porträttet. Det lockiga skägget och det flätade håret är i detalj återgivna och anletsdragen återspeglar en väldig styrka och auktoritet.

Konsten i krigets tjänst

Assyrierna befann sig så gott som oavbrutet i krig och konsten kom att bli ren krigspropaganda. Palatsen som omslöts av befästningsverk blev allt större, i början var grundplanen axial, men under assyrierna etablerades bruket att diagonalt sammanfoga byggnader och utrymmen med varandra. I de ceremoniella gångarna stod lamassu-gestalter vakt. Dessa var ett slags fabeldjur som bar drag av människa, oxe och fågel (2/6). Väktare, i människogestalt eller i hybridform som lamassu, förekommer ofta såväl i Asien som i Europa, men sällan har de inkarnerat makten på ett lika skrämmande sätt som i Assyrien.

Längs väggarna löpte rader med reliefer. Framställningen av berättande och realistiskt utförda reliefserier nådde sin kulmen under perioden 800–600 f.v.t. (2/7). Motiven är förknippade med krig, oftast till rituell slakt eller olika segerceremonier. Reliefserierna är tidiga exempel på berättande konst som i detalj beskriver hur en händelse utvecklas. Man kunde nästan tala om episk konst, eftersom de ofta är förtätade krigsskildringar i vilka ingår allt från förberedelserna till segerfesten.

Relieferna kan ses som krigskrönikor, förevigade i sten, givetvis förmedlande den segrande partens synvinkel. Våldet idealiserades intill sadism, och olika sätt att dräpa såväl människor som djur är naturalistiskt avbildat, som om man njutit av de blodiga detaljerna. Bildberättandets ramar vidgades an efter. Vissa detaljer påminner nästan om ett filmatiskt berättande. Det finns något serieteckningsmässigt i t.ex. de scener som återger frigivandet och dödandet av ett lejon, först ser man lejonet i buren, sedan när det rusar ut, och till slut när det störtar mot sina banemäns vapen.

De ceremoniella palatsen

Mesopotamien var ett av keramikteknologins mer dynamiska centra. Den glaserade keramiken utvecklades där redan på 1500-talet f.v.t. Redan då använde man den som fasadmaterial. Till en början imiterade de lysande gröna och blå kaklen kanske värdefulla stenar. Det mest monumentala exemplet på fajansfasader i denna region är Ishtarporten i Babylon (2/9). Tillverkningen och användningen av formade och glaserade kakel fortsatte under den persiska eran och traditionen levde vidare även under islam.

Perserkonungen Dareios I lät uppföra ett väldigt ceremoniellt centrum, Persepolis, ca 500 f.v.t. De ceremoniella byggnaderna och de dramatiska trapporna följer till en del grundplanen för ett militärläger. Dimensionerna var enorma. Enbart mottagningshallens areal var 5700 kvadratmeter och höjden 18 meter. Längs väggarna var led efter led av soldater avbildade, utmejslade i sten eller utförda i färgat tegel (2/10). Det centrala motivet är det kungliga vaktgardet och ett återkommande tema är ett lejon som dödar en oxe. I ruinerna av palatset finner man mesopotamiska teman från 3000 års tid, men även motiv från regioner som perserna erövrat, t.ex. Egypten.