2.2
Egypten

2.2
Egypten

I motsats till Mesopotamien var Egypten avskärmat av naturliga gränser. Därför kunde den egyptiska kulturen utvecklas relativt ostörd av fiendeanfall eller påverkan utifrån. Egypten var inte heller likt Mesopotamien uppdelat i stadsstater som bekrigade varandra, i faraonernas Egypten rådde centralstyre. Faraonerna betraktades som gudar, de var inte som i Mesopotamien enbart gudarnas representanter.

Det ovannämnda förklarar för sin del den osedvanliga stilistiska enhetligheten i den egyptiska konsttraditionen och dess långvarighet, och även det konservativa, det att man höll sig till traditionen. Frånsett några invasioner och perioder av splittring visar Egyptens historia upp en kontinuitet från dynasti till dynasti, något som även gav en uniformitet åt konsten. Först på 1100-talet f.v.t. upphörde byggandet av väldiga monument. Och ett och ett halvt sekel senare invaderas Egypten av assyrierna och senare av perserna och av Alexander den Store.

Huvudepokerna i det forna Egypten är:

  • Gamla riket (ca 2700–2300 f.v.t.)
  • Mellersta riket (ca 2000–1570 f.v.t.)
  • Nya riket (ca 1570–1085 f.v.t.)
  • Restaurationstiden (ca 1100–330 f.v.t.)

Pyramiderna

Den mest specifika arkitektoniska konstruktionen i det tidiga Egypten var pyramiden. Pyramiden är ett gravmonument med kvadratisk bas och triangulära uppåt avsmalnande sidor. Precis som zigguraterna i Mesopotamien utvecklades pyramiderna sannolikt från en parallellogramformad liten byggnad (mastaba). Dessa byggnader började man sedan placera ovanpå varandra och på detta vis utvecklades de s.k. trappstegspyramiderna som föregick de egentliga pyramiderna. Den mest kända trappstegspyramiden är konung Zosers 66 meter höga pyramid (ca 2700 f.v.t.) (2/11). Pyramiden tillskrivs översteprästen Imhotep. Han hör till de få arkitekter man känner till från den tidiga historien och han dyrkades t.o.m. som gud.

Den bäst bevarade av de klassiska pyramiderna med släta sidor är Kheops pyramid som är 137 meter hög och vars sidor består av liksidiga trianglar (2/12). Pyramidens hörn är riktade mot huvudväderstrecken. Den täcker en yta på 5,25 hektar. Enligt en grekisk historiker tog det tjugo år att bygga pyramiden.

De största pyramiderna var faraonernas och deras släktingars gravar. Mumierna förvarades i en kammare under pyramiden. Gravmonumenten ansågs trygga den avlidne evigt liv och samhället välgång. Tidigare trodde man att pyramiderna restes enbart med slavarbete, men den höga kvaliteten på stenhuggningen och stenbearbetningen, speciellt när det gäller det idag långt förstörda ytskiktet, vittnar om ansenlig yrkesskicklighet.

Byggandet av pyramider upphörde kort efter att Nya riket etablerats, ca 1500 f.v.t. Pyramiderna har stått i stort sett intakta fram till våra dagar. Gravplundrare har dock för länge sedan tömt gravkamrarna, de svårframkomliga och labyrintiska gångarna har inte utgjort något hinder. Graven härbärgerade den avlidnes mumie, en minnesstaty och gravföremål, t.ex. möbler som man hoppades skulle trygga den avlidne ett bekvämt och värdigt hinsides liv. Graven ansågs vara människans slutgiltiga hem, det jordiska hemmet var bara en tillfällig boning.

Dödskulten

Den enda kulturen som gett livet efter döden en lika central ställning som den egyptiska är den kinesiska. I båda dessa kulturer präglades konstens och hela samhällets utveckling långt av detta hinsidesperspektiv. I Egypten förklaras detta perspektiv delvis av hur man uppfattade människans själ. Man trodde att själen bestod av tre parallella uppenbarelseformer, Ba, Ah och Ka. Ba var lik en ”vålnad” som kunde frigöra sig från kroppen och återvända till den. Ah var människans personlighet som efter döden förflyttade sig till himlen. Ka å sin sida representerade människan under hennes levnad och samtidigt den kosmiska energin som först efter döden manifesterades i sin fulla styrka.

Gravkonsten skapades främst för att erbjuda en plats och en omgivning där Ka för evigt kunde vistas. Därför var pyramidernas och för det mesta gravarnas viktigaste föremål en staty som föreställde den avlidne och i vilken den avlidnes Ka tog sin boning (2/13). De övriga föremålens, reliefernas och målningarnas syfte var att föreviga den avlidnes jordiska framgångar och samtidigt garantera den avlidne alla de bekvämligheter, fritidssysslor etc., som han eller hon njutit av under sitt liv.

Gravmålningarna från Nya rikets tid dokumenterar vardagsscener på ett ytterst levande sätt. Vi får till livs jaktscener, vintillredning, naturmotiv o.s.v. (2/14). Målningarna i den egentliga gravkammaren visar å sin sida vad den avlidne fick genomgå efter dödsögonblicket. Ett vanligt motiv är vägandet av själen. Bilderna var ofta försedda med förklarande hieroglyfer. För att den avlidne skulle klara de olika vändpunkterna efter döden hade man placerat bl.a. besvärjelser och böner, skrivna på papyrus eller läder, i svepningen eller sarkofagen. På 1800-talet gav arkeologerna dessa texter samlingsnamnet De dödas bok. Texterna kan betraktas som ett slags manual för livet efter döden.

Kroppen som begrepp

Föremålen i gravarna var inte skapade för de levandes ögon, gravarna tjänade enbart det som var hinsides. För att uppfylla detta krav fanns vissa givna kriterier som måste följas. Denna begravningskult var från första början förbehållen den härskande klassen. Därför tillverkades regentstatyerna av hårda stenarter, de som befann sig lägre i hierarkin fick sina avporträtteringar gjorda i kalksten och trä. Alla statyer var målade. Mannens hudfärg var rödbrun, kvinnans ljus (2/15).

Regenterna avbildades antingen sittande eller stående i frontalposition med vänstra foten aningen framsträckt. Den strama formen kan bero på att bildhuggaren ritade upp konturerna på de olika sidorna av ett rektangulärt stenblock. Statyn skulle uppfylla vissa kriterier för att Ka kunde ta sin boning i den. Ett kanon eller ett offentligt regelsystem utvecklades för att statyerna skulle tillverkas på rätt sätt, d.v.s. följa rätt ikonografi, och få de rätta proportionerna, d.v.s. den rätta ikonometrin, som utgick från människokroppens dimensioner (2/16).

På reliefer och i målningar avbildades människor av högre rang i positioner som redan använts i framställningar i Mesopotamien. Detta framställningssätt som allmänt kallas för ”den egyptiska positionen” påbjuder att fötterna (i själva verket två identiska höger- eller vänsterfötter) avbildas i profil, att överkroppen är rakt vänd mot betraktaren och att ansiktet är vänt i profil. Detta stramt begreppsliga framställningssätt som inte baserar sig på sinnesintryck torde vara en följd av att bilden för att ”fungera” skulle uppfylla vissa rituella villkor. De symbolbaserade hieroglyferna kan även ha inverkat på utformningen av dessa bilder. Såväl reliefer som målningar kompletteras ofta med hieroglyfer.

Bildberättandets lagar

Den egyptiska bildkonstens konventioner har sina rötter i tiden innan Gamla riket och dessa konventioner bibehölls i stort sett oföränderliga ända fram till det egyptiska väldets slut. Konung Narmers votiv– eller offergåva, i form av en sminkpalett utförd i sten, visar i komprimat grunderna för denna form av berättande där det symboliska planet är invävt i det narrativa (2/17).

På palettens framsida, mellan de två monstrens böjda halsar, finns en fördjupning för smink som användes för att kolorera ögonen på kultbilder. Samtliga gestalter står på linjer som symboliserar marken. Bildytan är uppdelad i horisontala sektorer. I den övre sektorn ser vi konung Narmer, som bär Nedre Egyptens krona, granska avrättade fiendesoldater. Rangordningen stipulerar storleken på de avbildade gestalterna, och konungen är betydligt större än de övriga. I den nedersta sektorn avbildas konungens seger i symbolisk form. Tjuren som trampar ner fienden och raserar fiendefästningen representerar konungen.

På palettens andra sida ser vi en monumental segerscen som man kan tolka som ett apoteos, en förgudning eller ett förhärligande. Konungen, som bär det besegrade övre Egyptens krona, fyller nästan hela bildytan och han står i ovan nämnda ”egyptiska position”, med armen höjd som ett tecken på sin seger. Höken Horus välsignar skeendet, och de mindre gestalterna representerar de besegrade fienderna. Betjänten som bär konungens sandaler är även avbildad i mindre format.

Den s.k. marklinjen, den ”egyptiska hållningen” och det hierarkiska perspektivet åtföljer bildberättandet under Egyptens hela storhetstid. Stramheten var något modifierad när man återgav folket till vardags, vilket bl.a. Nya rikets gravmålningar visar.

Templen, ceremoniernas kartor

De största tempelkomplexen i Egypten byggdes under Nya rikets tid (2/18). Det mest massiva templet, templet i Karnak nära Luxor, var i tiderna tillägnad den lokala guden Amon, som förknippades med solguden Ra och som sedan kom att ge upphov till Egyptens riksgud Amon-Ra. Templet byggdes ut an efter och omfattade till slut en areal på 25 000 hektar (?>). Templet var 370 meter långt och 100 meter brett, ägde närmare 90 000 slavar och sysselsatte en väldig mängd präster.

De egyptiska templens bottenplan är axial. Ceremoniella gångar förenar olika delar av byggnaden. Man kom in i templet genom en s.k. pylon, ett uppåt avsmalnande dubbeltorn. Rader av pelare som föreställde väldiga papyrusknippen kantade vägen in till det allra heligaste, dit enbart översteprästerna och farao ägde inträde.

Hela templet är som om det vore byggt för ceremoniella processioner och ritualer. Dramatiska rumslösningar rytmiserar olika etapper i ceremonierna och understryker rummens olika grad av helighet. Dessa slutna och massiva tempelenheter omslutna av karga murverk är ofta uppförda strikt enligt astronomiska kriterier. Prästerskapets och faraos makt sanktionerades i imponerande ritualer som nyttjade olika astronomiska fenomen.

En tillfällig brytning

Under Nya rikets tid, under konung Ametofis III:s regering (1379–1362 f.v.t.), inträdde en tillfällig brytning i den egyptiska konsttraditionen. Orsaken var konungens omvändelse till en ny tro, vars huvudgud var Athon, d.v.s. Solskivan. Samtidigt ändrade han sitt namn till Ekhnathon som betyder Den som Solen finner behag i. Den officiella religionen i Egypten var polyteistisk, d.v.s. en religion med många gudar, medan den nya religionen hade monoteistiska drag, d.v.s. var i princip en en-guda- religion. Sitt litterära komprimat fick denna nya religion i Hymn till Athon, den välkända lovsången till gudomlig kärlek.

Eventuellt var propagerandet av den nya religionen även ett angrepp mot den makt och rikedom det officiella prästerskapet och de stora templen innehade. Ceremonierna där Athon hyllades försiggick i utomhushelgedomar, inte i de labyrintiska templen. På bilder framställs Athon som en solskiva som sänder ut sina strålar, likt utsträckta armar, mot sina tillbedjare.

Under denna korta period, som varade i enbart 17 år, fick den traditionella och av konventioner strikt reglerade egyptiska konsten naturalistiska drag. Häpnadsväckande verk skapades, t.ex. en kolossalstaty som gestaltar regenten utstrålande en intensiv andlighet samtidigt som denne påminner om en något könlös rymdvarelse (2/19). Även i andra porträttframställningar av konungen framträder de egendomliga dragen, vilket kunde finna sin förklaring i att han led av någon sjukdom. Porträttbysten av hans gemål Nefertiti hör till konsthistoriens mest kända verk (2/20). Återgivningen är mycket realistisk och detta gäller även ett flertal andra porträtt från denna period. I de kungliga familjeporträtten finns dessutom en intimitet som i övrigt är sällsynt i egyptisk konst.

Tuthankhamons grav och den slutgiltiga förstelningen

Efter Ekhnathons död återtog prästerskapet snabbt makten och den gamla polyteistiska religionen installerades på nytt. Den enda intakta konungagraven man funnit i Egypten är Tuthankhamons grav (2/21). Tuthankhamon var Ekhnathons svärson och besteg tronen år 1361 f.v.t. Sarkofagmaskerna som är utformade i guld och emalj, och smyckena och möblerna som är tillverkade av dyrbara material, vittnar om den härskande klassens överdådiga liv och om det dåtida hantverkets höga kvalitet.

Tronens ryggstöd uppvisar reminiscenser av solkulten under Ekhnathons regeringstid, men i övrigt återspeglar föremålen en återgång till de tidigare trosföreställningarna. Denna återgång präglar även det egyptiska väldets sista period, under Ramses- faraonernas välde. Templet i Abu Simbel (ca 1257 f.v.t.) är det mest imponerande exemplet på skaparkraft under denna slutfas. Formspråket och konventionerna får här proportioner som är megalomana, och detta under en period då Egyptens politiska makt redan är i dalande.