5.1

Hinduismen: Shivas förgörande och skapande dans

Den religion som idag kallas för hinduism har en flertusenårig historia. Dess rötter finner vi i Veda-skrifterna, ariernas hymntradition (ca 1800−600 f.v.t.) som ursprungligen var muntlig, och även i en pre-vedisk tid, då naturfenomen, t.ex. floder och blommor, ansågs besjälade. Typiskt för hinduismen är att olika energier och naturelement gestaltas som gudar i människo- eller djurskepnad. Således manifesteras solen som guden Surya, floden Ganges som gudinnan Ganga o.s.v.

Hinduismen inbegriper hundratals olika gudomar. Ett gammalt talesätt säger att antalet gudar är lika stort som antalet hår på en ko. Några av gudarna framträder redan i ariernas forna Veda-hymner, bl.a. Indra, åskans och regnets gud, och Varuna och Agni, havets respektive eldens gud, och solguden Surya.

Med tiden införlivades i gudavärlden även ett flertal lokala gudomar och gestalter ur den mytologiska litteraturen. Varje gudom hade sin egen utvecklingshistoria och ofta förenades de olika gestalterna för att förvandlas till en ny gudom. Gudavärlden ter sig än mer kalejdoskopisk i och med att gudarna kan ha flera olika inkarnationer och därmed förekomma under olika namn.

Hinduismens “tre-enighet”

Efter vår tideräknings början kom två av gudomarna att inta en central position, d.v.s. bevararen Vishnu och den skapande och förgörande Shiva, vars ikonografier eller framställningssätt vi i det här sammanhanget främst koncentrerar oss på. Den traditionella “tre-enigheten” inom hinduismen bestod av Vishnu och Shiva och Brahma, skaparen. Idag består den av Vishnu och Shiva och Devi, d.v.s. Gudinnan.

Bevararen Vishnu har, för att bekämpa det onda, i olika gestalt uppenbarat sig på jorden. De olika uppenbarelseformerna eller avatarerna är:

1. Fisken (Matsya)
2. Sköldpaddan (Kurma)
3. Vildgalten (Varaha)
4. Lejonmänniskan (Narasimha)
5. Dvärgen (Vamana)
6. Hjälten Parasurama
7. Prins Rama, hjälten i eposet Ramayana
8. Krishna, den blå flöjtspelande herden
9. Buddha eller Balarama
10. Kalki, som uppenbarar sig på jorden i slutet av Kaliyuga, denna moraliskt förblindade tidsålder.

Gudinnorna

Kvinnliga gudomar framträder i den indiska bildkonsten redan långt före vår tideräknings början. Gudinnekulten utformades i samklang med Shivamytologins utveckling. Det uppstod en mångfacetterad gudinnemytologi i vilken Gudinnan uppenbarar sig i olika former och under olika namn, än som den milda modern, än som en skräckinjagande furie. Ofta avbildas Gudinnan som gemål eller följeslagare till en manlig gudom. Shivas gemål Parvati representerar den moderliga aspekten. Småningom utvecklades begreppet Shakti, i vilket den kvinnliga ledsagaren representerade den manliga gudomens skapande energi (5/2).

Gudinnorna transformerades även till självständiga gudomar. En av de mest kända är Kali, den vreda gudinnan, som ibland framställs som gemål till Bhairava, en vredgad uppenbarelseform av Shiva. Oftast hyllas Kali ändå som en självständig gudom (5/3). Även den hinduiska gudavärlden består av familjer, precis som antikens. I bildkonsten kan vi känna igen gudomarna på de attribut de bär i händerna eller utgående från de djur som är deras personliga transportmedel.

Symbolerna

Den mest centrala växtsymbolen inom hinduismen är den i Veda-skrifterna omnämnda lotusen (5/4). Den bär på ett flertal betydelser. Den höjer sig ur vattnet som i Asien i allmänhet ses som ett feminint element. Därför kan lotusen bl.a. stå som symbol för den skapande feminina energin. Ofta personifieras lotusen i gudinnan Sri Lakshmis gestalt. Den betraktas även som symbol för upplysning, i och med att den stiger ur bottengyttjan upp mot solen. Lotusen kan förekomma som ornament eller som ett attribut som gudomen håller i handen. Ofta avbildas hinduiska gudomar och även Buddha sittande eller stående på en lotusformad piedestal, den s.k. lotustronen.

Shivas framställs ofta i form av en lingam, en falliskt formad stenstod (5/5). De äldsta av lingamen, möjligen nyttjade i forna fruktbarhetsriter, är avlånga stenar formade av naturen. För drygt tvåtusen år sedan började man skulptera dem och småningom uppstod olika typer av lingam. Vissa är mer falloslika, i andra mer stiliserade varianter har man mejslat in Shivas fyra ansikten.

Ofta reser sig lingamen från ett fyrkantigt eller ovalt underrede som är en stiliserad form av yoni, d.v.s. det feminina könet. Lingamsymboliken är mångfacetterad. Lingamen representerar världens mittaxel. Den reser sig ur djupen, genom ett vulva- fundament, symboliserande Shivas skapande energi. Ursprungligen restes dessa lingam utomhus, men senare placerades de i Shivatemplens innersta och allra heligaste rum, i ett kapell som även det symboliserade det kvinnliga skötet.

Shivabildens utveckling

Shiva började gestaltas som människa under det första århundradet av vår tideräkning. Han manifesterades i ett flertal former, som sträng asket, som djurens herre, som musikens gud trakterande ett instrument, ibland var han androgyn och emellanåt uppträdde han som familjefar flankerad av sina barn och hustrun Parvati.

De i skulptur och målningar avbildade gudarnas poser och gester, d.v.s. ikonografin, samt de fastslagna proportionerna dem emellan, d.v.s. ikonometrin, nedtecknades under den klassiska perioden och även senare i specifika instruktionsböcker. I och med dessa böcker har de olika stilarna och konventionerna inom konsten bevarats ända fram till våra dagar.

Skulpterad avbildas Shiva ofta som ”dansens herre”, Shiva Nataraja (5/7). Att Shiva framställdes med ett flertal armar fick många tidiga västerländska Indienbesökare att tro att indierna föreställde sig sina gudar som flerarmade deformerade varelser. De multipla armarnas funktion är dock bara att i en och samma framställning beskriva gudomens olika aspekter och egenskaper.

Skulpturer och reliefer som föreställer den dansande Shiva känner vi till fr.o.m. 400- talet, men i de heliga texterna nämns Shivas dans redan tidigare. En av texterna återger en myt där Shiva beger sig iväg för att kuva irrläriga heliga män som sänder ut olika odjur för att förgöra Shiva. När Shiva besegrar odjuren skickar de heliga männen en atletisk dvärg på Shiva. Med lätthet får Shiva dvärgen på rygg, varefter han dansar sin kosmiska dans ovanpå dvärgen, vilket övertygar de irrläriga om Shivas gudomlighet.

Shiva Nataraja-skulpturerna och deras mångfacetterade symbolik finslipades under århundradenas lopp på vitt skilda håll i Indien. Sin mest utkristalliserade form fick de på 1000-talet i den sydindiska Chola-dynastins konst. Bronsgjutningstekniken hade under denna dynasti nått sin höjdpunkt och bronsskulpturerna återgav till fullo de sydindiska dansposerna och de symboliska gesterna som förekommit i den buddhistiska konsten redan fr.o.m. 300-talet.

Betydelsenivåerna

Med att kombinera olika poser och gester föreskrivna av den indiska teaterteorin med bl.a. givna attribut och symboler skapade sydindiska konstnärer en typ av skulpturer som förtätat inrymmer hela den mångbottnade mytologin kring Shiva. Skulpturerna visar Shiva som den kosmiska dansaren som med sin dans förgör och återföder världsalltet.

Shiva Nataraja är laddad med symbolik: den omslutande cirkeln av lågor står för det lågande kosmos, den timglasformade trumman i en av Shivas fyra händer representerar livets eviga puls och lågan i en av de andra händerna dess motsats, den obönhörliga utplåningen. Handen med den öppna handflatan bjuder skydd, handen riktad mot den upplyfta foten visar den troende vägen till befrielse.

Det långa håret, i vilket gudinnan Ganga finns avbildad, symboliserar Gangesfloden som från himlen med kraft forsar ner över jorden, och demonen som trampas ned representerar okunskapen som Shiva utplånar med det cykliska skapandet och förgörandet. Dansen inbegriper såväl det förflutna som det kommande; den försiggår samtidigt i alltets medelpunkt och i medvetandet hos den som uppnått befrielse.