6.2

Den romanska konsten: Europa ”höljs i kyrkornas vita skrud”

Kring år 1000 blev den centraleuropeiska kristna kulturen allt mer enhetlig. Trots sina tragikomiska förvecklingar kom Korstågen på 1000–1200-talen − med syftet att befria Jerusalem från det muslimska väldet − att till en del förena kristenheten. Feodalväldet satte sin prägel på perioden, och inte minst på klosterväsendet som etablerade sig och expanderade.

Pilgrimsstråken sammanband viktiga städer och centra och utvecklades till ett vägnät som kom att gagna handelns utveckling. På centrala ställen, där stråken korsade varandra, byggdes kyrkor, katedraler och kloster. Byggmaterialet utgjordes av sten och tekniken som utnyttjades var i stort densamma som i det gamla Rom, bl.a. använde man sig av rundbågar och valv. Stilen kom först senare, på 1800-talet, att kallas för den ”romanska”, som i själva verket till en början var en ironiserande term som stod för något som inte var äkta eller ursprungligt romerskt. Den romanska konstens blomstringstid inföll under 1000−1200-talen.

Romansk kyrkoarkitektur: ett majestätiskt ljusdunkel

Den romanska stilen utvecklades till en början, under de första decennierna av 1000- talet, inom det franska klosterväsendet. Klosterkyrkan i Cluny (6/4) hör till de första monumentala byggnaderna som utförts i denna stil. I den kan man se, liksom i den något senare byggda Saint-Sernin-basilikan, ett uppenbart arkitektoniskt nytänkande. Kyrkorummen som är indelade i fem skepp har valvtak av sten, tekniken man använde sig av inbegrep såväl gördelbågar som tunnvalv.

Den halvrunda absiden eller utbyggnaden där altaret är beläget utökades med mindre absider i vilka prästerna dagligen höll mässor, och så småningom utvecklades altarrummet till det vi idag känner till som koret. I korkapellen förvarades även reliker. Under medeltiden var dessa reliker attraktioner som lockade till sig pilgrimer från när och fjärran.

De dagliga mässorna och den ständigt större strömmen av pilgrimer krävde rymligare kyrkobyggnader. Därför utökades kyrkornas mittskepp med sidoskepp vilket gjorde att kyrkornas bottenplan allt mer började likna ett kors.

I den romanska arkitekturen utnyttjade man således relativt klumpiga valvkonstruktioner. De tunga tunnvalven av sten vilade ofta på tjocka stenväggar. Eftersom väggarna skulle bära upp en väldig tyngd kunde de inte förses med stora fönsteröppningar. De romanska kyrkorna ger ett majestätiskt intryck, samtidigt som det inne i dem råder ett ljusdunkel (6/5).

Den romanska kyrkoarkitekturen utvecklades till en början i Frankrike, men när den vann terräng i andra europeiska länder, främst Tyskland och England, kom det arkitektoniska utförandet att variera.

Bildkonsten: en andlig expressionism

Krucifixet − den korsfäste, lidande Kristus − befästes fr.o.m. början av 1000-talet till den mest centrala kultbilden i den västliga kristendomen (6/6). Uttrycket avviker radikalt från de bysantinska ikonernas fridpräglade sätt att avbilda den korsfäste. Krucifixen återger Kristi lidande och nöd på ett djupt berörande, ofta skakande sätt.

även reliefer och bokillustrationer genomgick en förnyelse. Småningom avstod man från förebilder med ursprung i hellenismen. I den bysantinska konsten tjänade ikonerna och mosaikerna liturgiska ändamål och jämställdes med de heliga texterna. Därför skulle de förbli oföränderliga. I väst blev bildkonstens uppgift delvis att försköna omgivningen, delvis att påminna om olika viktiga skeden och händelser i såväl frälsarens som helgonens liv. Konsten fick en didaktisk, d.v.s. undervisande funktion.

Ett nytt kristet bildspråk uppstod. Det var känslomättat och använde sig av dramatiska element. Skeenden avgränsades i klara, lätt igenkännbara scener. Gester och minspel utgick inte längre från antikens retoriska profileringar och följde inte heller den strikt preciserade ikonografin i Bysans. I stället kom starkt återgivna känslor samt teatrala gester och kompositioner att användas för att understryka innehållet i scenerna (6/7).

Till det finaste inom den romanska skulpturkonsten i Frankrike hör de stora reliefkompositioner som utvändigt smyckade ett otal kyrkoportaler (6/8). Huvuddelen av dessa utgjordes av ett halvcirkelformat s.k. tympanon-fält i vars mitt man ofta kan se en sträng Kristusgestalt. Utöver fältet var även dörrkarmarna dekorerade. Motiven var mångahanda, allt från profeter och änglar till människor dömda till evig fördömelse. Inga stilistiska likheter med antiken förekom längre och gestalterna var ofta sammanställda i fantastiska, nästintill surrealistiska helheter (6/9).

Kyrkan manifesterade allt mer den kollektiva tron. Anonyma byggmästare stod för reliefernas och skulpturernas formgivning och arbetet utfördes av likaså anonyma hantverksmästare. Kyrkobyggnaderna utgjorde manifestationer för en kollektiv världsbild och detaljerna och de dekorativa elementen speglade olika teologiska tidsfenomen. Kyrkorna var även sin tids ”kollektiva konstverk”, i vilka olika konstformer jämbördigt tjänade ett gemensamt ändamål.