8.3

Ludvig XIV och den franska barockklassicismen

I Frankrike styrde Ludvig XIV (1643–1715) kulturlivet med stadig hand via de konstnärer han valt ut inom arkitektur, bildkonst, musik, dans och opera. Dessa konstnärer påbjöds att skapa verk som hyllade konungens envälde. En av hans ministrar, Jean-Baptiste Colbert, grundade akademier för de olika konstformerna. Akademierna erbjöd högklassig och systematisk undervisning, men fungerade även som kontrollorgan. Via akademierna blev de olika konstformernas motiv och stilar underställda majestätskontroll. Ludvig XIV deltog själv aktivt i utformandet av de olika konstformerna.

Versaillespalatset utanför Paris är ett lysande och följdriktigt exempel på denna hyllning av enväldet. I detta gigantiska komplex övervakade Ludvig den gamla feodaladeln som så gott som bokstavligen dansade efter hans pipa, samtidigt som rikets angelägenheter sköttes av en nyligen av Ludvig adlad krets.

Idén till palatset fick Ludvig av sin finansminister Fouquet som hade låtit uppföra ett litet men formfulländat palats, Vaux-leVicomte (8/15). Ludvig såg palatset, blev förtjust, och lät fängsla Fouquet som ställdes inför rätta för bedrägeri. Ludvig städslade för eget bruk teamet som varit involverat i planerandet av Vaux-le-Vicomte. Till dem hörde arkitekten Louis Le Vau (1621–1670) och trädgårdsarkitekten André Le Nótre (1613–1700). Le Nótre utvecklade barockens symmetriska formträdgård, som består av ståtliga promenadgångar, springbrunnar och träd och buskar som klippts i olika geometriska former.

Tillsammans med arkitekten Jules Hardouin-Mansart (1646–1708) skapade teamet Versaillespalatset och dess väldiga trädgård. Jämfört med den italienska barocken är Ludvig XIV:s stil mer dämpad och den går i allmänhet under benämningen barockklassicism (8/16, 8/4). Man strävade efter en upphöjdhet i allt och även de minsta delar i helheten var ägnade att hylla kungen. Hovets mångahanda ceremoniella föreställningar, bl.a. hovbaletter uppförda av hovets medlemmar och nya operor, var apoteoser, lovprisningar till kungen, precis som måleriet och skulpturen i palatset. Kungen jämställdes med solen, därav benämningen ”Solkungen”, och med Apollo, båda två centrala motiv i Versailles.

Claude Lorrain (1600–1682) och det ideala landskapet

Den franska barockklassicismens officiella målare var chefen för måleriakademin, Charles Lebrun (1619–1683), vars högstämda allegoriska målningar uppfyllde helt och hållet Ludvig XIV:s krav. Lebrun hade tagit intryck av sin landsman Nicolas Poussin (1594–1665), som studerade och arbetade i huvudsak i Rom. Rom hade befäst sin plats som ett internationellt centrum för konsten, och dit kom konstnärer från olika delar av Europa för att idka studier och studera den italienska konsten.

Poussins stil är dämpat högstämd, med andra ord barockklassicistisk. Det via renässansen filtrerade antika inflytandet var förhärskande i hans produktion. En annan fransk målare som gjort sig hemmastadd i Rom var Claude Lorrain. Hans stil är till sin karaktär lik Poussins, men i flera målningar betonar Lorrain landskapet framom människogestalterna. Man anser att det är han som skapat det ”klassiska” eller ”ideala landskapet” (8/18).

Lorrain ansåg att landskapsmåleriet hörde till de förnämsta formerna av konst. Hans landskap är i sin asymmetri noggrant komponerade. Byggnader och människogestalter som oftast har en anknytning till antikens mytologi kompletterar landskapskompositionen skenbart slumpmässigt. Det klassiska landskapsmåleriet fick ett flertal efterbildare och etablerades nästan klichémässigt såväl i målarkonsten som i teaterscenografier. Lorrain var till den grad populär att det gjordes en stor mängd förfalskningar av hans verk.

Den franska hovdansen och barockoperan

Versailles fungerade även som scen för musik, dans och opera. Redan på 1500-talet hade ballet du cour, hovbaletten, utvecklats i Frankrike. Ballet du cour bestod av danssekvenser, allegoriska tablåer och apoteoser som hyllade kungen. Eftersom balettdanserna baserade sig på de rådande sällskapsdanserna i hovet kunde hovets medlemmar delta i föreställningarna. Även Ludvig XIV, som var känd som en skicklig dansör, deltog i föreställningarna, ofta i gestalt av Apollo, som han identifierades med (8/17). Frankrike kom också att bli det land i vars takt det övriga Europa dansade. Franska danslärare och franska instruktionsböcker i dans spred den franska danstekniken till hoven och societeten i det övriga Europa.

För musik och opera, precis som för andra kulturformer, var Italien en inspirationskälla i Frankrike. De italienska influenserna fick dock nästan omedelbart en fransk utformning och resultatet såväl inom musik som opera blev en lätt igenkännbar fransk stil.

Ludvig XIV:s hovkompositör var den italienskfödda Jean Baptiste Lulli (1632–1686), som förfranskade sitt efternamn till Lully. Han fick i uppgift att skapa den franska operan. Som tidigare nämndes grundade man under Ludvigs tid de franska konstakademierna genom vilka kungen noggrant kunde reglera formen och innehållet i konsten. Ludvig gav en s.k. kunglig operalicens åt Lully som sedan lystet bevakade sin monopolställning under Ludvigs så gott som hela regenttid.

Fundamentalt för den franska allvarliga operan, tragedie lyrique (även tragedie en musique), var att den respekterade det franska språkets naturliga rytm. Den undviker den italienska barockoperans virtuosa figurationer och framskrider som ett slags förädlad deklamation. Motiven (inte sällan ett moraliskt dilemma där individuella önskningar stod i konflikt med förpliktelser) härstammade för det mesta från epokens mästare inom tragedin, Pierre Corneille (1606–1684) och Jean Baptiste Racinne (1639–1699). Precis som deras tragedier eftersträvade den franska barockoperan att följa de aristoteliska enheterna gällande tid, plats och handling. Operornas många och även vidlyftiga dansscener är å sin sida sprungna ur den franska hovdanstraditionen.