6.3

Gotiken: en ljusets revolution

Den franska kungliga klosterkyrkan Saint Denis, i utkanterna av dagens Paris, stod färdig år 1144, och är det äldsta exemplet på den arkitektur som kom att kallas gotisk. Valvkonstruktionstekniken hade förnyats för att kunna förse väggarna med stora fönster. Interiören kom således att bli mycket ljusare än i de romanska kyrkorna (6/10).

Kyrkobyggnaden var beställd av dåvarande abboten i benediktinerklostret i Saint Denis. Abboten, vid namn Suger, hade även utvecklat en ”ljusets teologi”. I denna teologi kombineras och korsas tankar och idéer av skolastiker från olika perioder. Dess främsta tes är att Gud är det övernaturliga ljuset som strålar harmoni över jorden. Han trodde bl.a. att ljuset förvandlade materian till något immateriellt.

Exakt vilken roll Suger innehade i byggprojektet är inte känt. Faktum är i alla fall att klosterkyrkans ljusa interiör med sina glasmålningar var revolutionerande. Under de två följande decennierna byggdes i regionen tre katedraler i vilka den nya teknologin och estetiken ytterligare utvecklades. Gotiken spred sig till olika delar av Europa och blev snabbt en internationell stilinriktning.

Gotikens teknologi och estetik: en strävan mot höjderna

Spetsbågarna, typiska för gotiken, hade redan använts i den romanska arkitekturen. Nu lärde man sig att fördela innertakens tyngd med ett system med ribbvalv, vilket gjorde att man kunde använda lättare byggmaterial. Ribbvalvssystemet innebar att väggarna inte längre behövde bära upp valvet och därmed blev det också möjligt att förse väggarna med fönster som flödade av ljus. De s.k. ribborna och ribbknippena som löpte upp till spetsbågarnas krön gav de gotiska kyrkorna en vertikal och mot höjderna strävande prägel (6/11).

Interiörerna i de gotiska kyrkorna tedde sig nästintill immateriella, samtidigt som exteriörerna ofta var skulpturalt ytterst intrikata. Ribbsystemet räckte dock inte till för att bära upp de allt högre och djärvare planerade kyrkobyggnaderna. För att fördela valvens tyngd försågs kyrkorna därför med externa stödkonstruktioner, stödbågar som vilade på massiva s.k. strävpelare. Då ekonomiska realiteter lade sordin på byggandet förblev de gotiska kyrkornas torn ofta ofullbordade.

Den franska höggotikens främsta mästerverk anses vara katedralerna i Chartres, Amiens (6/12) och Reims. Flera av kyrkorna är tillägnade Jungfru Maria. Mariakulten hade vunnit terräng efter att kyrkan på 400-talet upphöjt henne till ”Guds moder”. Gotikens intrikata men stilfulla och harmoniska ribbsystem har jämförts med den dåtida skolastiska teologins intellektuella elegans.

Då gotiken spred sig till olika delar av Europa, speciellt till Tyskland och England, tog den sig ett flertal lokala uttryck. Under dess slutskede var väggarna ofta av tunn utsirad sten och försedda med fönster dekorerade med glasmålningar. 1200-talskyrkan Sainte-Chapelle (6/13) i Paris är ett av de främsta exemplen på detta. Gotikens strävan mot höjderna nådde vägs ände med katedralen i Beauvais, valven hade en höjd på 48 meter. Konstruktionerna höll inte och kyrkan rasade år 1248.

Glasmålningarna: skimrande didaktik

Fönstren i de gotiska kyrkorna fick en central roll i byggnadernas symbolsystem. De försågs med glasmålningar. De äldsta kända glasmålningarna, mosaiker av färgade glasbitar, är från 300-talet, men i och med den gotiska arkitekturen fick dessa målningar en annan betydelse, utstrålande ”evangeliets nya ljus”.

Det viktigaste fönstret i en gotisk katedral är det s.k. rosettfönstret, som är beläget på kyrkans västra fasad, ovanför huvudingången. Med tiden antog rosettfönstren betydande proportioner, trotsande vindar och regn, återigen ett bevis på det våghalsigt överdådiga i den gotiska byggnadstekniken.

De bäst bevarade glasmålningarna finns i katedralen i Chartres, vars rosettfönster har en diameter på 13 meter (6/14). Målningarna på de olika fönstren bildar en helhet som strikt följer bildföreskrifterna i teologiska lärosatser. Huvudgestalten i den åt Jungfru Maria helgade katedralens rosettfönster, färdigt kring decennieskiftet 1230, är följdriktigt Maria med Jesusbarnet i sin famn, och de övriga gestalterna är alla vända mot henne.

De övriga fönstren visar scener ur olika helgons liv. Glasmålningarna har kallats ”de fattigas och icke läskunnigas Bibel”. I själva verket är deras bildspråk ytterst mångfacetterat, och deras djupaste innebörd klarnar först när man tar del av de texter de refererar till. Kanske fanns det i tiderna även ”guider” som tolkade bildernas budskap för pilgrimerna.

De gotiska katedralerna var manifestationer av tidens kunskap och kompetens. De väldiga byggprojekten förutsatte väl organiserade grupper av hantverkare, med delat ansvar för arbetet. Stenhuggare, skulptörer och glasmästare arbetade samspelt under ledning av teologer och byggmästare för att skapa arkitektoniska helheter som skulle återspegla en gemensam uppfattning om himmelrikets strålglans.

Gotiken i övriga länder: det andliga och det världsliga blandas

I de gotiska kyrkorna, precis som i de romanska, finner man merparten av de skulpterade dekorationerna på portalen runt den mot väster vända huvudingången.
Efter hand som gotiken framskred kom en själfull elegans att ersätta den romanska skulpturens kraftfulla ”primitivitet” och stränghet.

Man studerade antikens konst och vetenskaper, vilket resulterade i att den för antiken så typiska kontrapost-posen på nytt togs i bruk. Likaledes framställdes klädesplaggen med sina veck och fållar expressivt, även här är det antika arvet närvarande (6/15). Många gotiska skulpturer äger en elegans som kan påminna om vindlande lågor. Å andra sidan kan man även skönja en strävan efter naturalism.

I hoven betraktades religiösa konstverk allt mer som dyrbara prydnadsföremål. Ädelmetaller, elfenben och andra värdefulla material användes i stor utsträckning. Konstfullt utförda gobelänger täckte väggarna och gulddekorerade miniatyrer prydde böckerna.

”Tideboken”, från 1400-talets Frankrike, är ett av de finaste exemplen på gotikens s.k. ”sköna stil”. I boken presenteras månad för månad de arbeten och aktiviteter man utförde under loppet av ett år. Centralperspektivet användes inte, men illustrationerna är exakta och detaljrika och de lysande färgerna förlänar bilderna en sagostämning (6/16).