3.1

Greklands föregångare: Kreta och Mykene

De äldsta konstverken i den egeiska arkipelagen är från ca 3000 f.v.t. De flesta av dem är stiliserade människofigurer i marmor (3/1) som man funnit i gravar på ögruppen Kykladerna. Figurerna varierar i storlek, de minsta är enbart några centimeter höga, de största är nästan i s.k. naturlig storlek. Deras grundform påminner om en kägla, och kroppens olika delar, ansiktet, överkroppen, och extremiteterna, är geometriskt framställda, i form av trianglar, rektanglar och ovaler.

Formmässigt finns det likheter med afrikansk ”primitiv” skulptur som en del konstnärer i början av 1900-talet tog intryck av och nyttjade i sina kubistiska målningar och skulpturer. Den vita marmorn, som dessa egeiska skulpturer är mejslade ur, kom under hela antiken att bli det förhärskande materialet både inom skulptur och arkitektur. Skulpturerna var dock sannolikt kolorerade, såsom även senare var fallet.

Den havsomgärdade Kreta

På ön Kreta blomstrade från början av 2000-talet f.v.t., under ca ett halvt årtusende, en kultur som sedermera döptes till den minoiska, efter konung Minos, centralgestalt i en av de grekiska myterna. Kreta var en sjöfarande nation och hade förbindelser med bl.a. Egypten och Mellanöstern. I motsats till övriga tidiga högkulturer som uppstod i floddalar föddes den minoiska på en ö. Denna kultur hade därtill sin centrala hemvist i palatsen (3/2), inte i tempel som i Mesopotamien och Egypten. Sannolikt styrdes Kreta från dessa palats som även inrymde kollektiva matförråd.

Städerna och palatsen på Kreta förstördes ca 1730 f.v.t. men de byggdes snart upp på nytt. Palatsens grundplan var tämligen fri och de saknar nästan helt den axialitet och ceremoniella prägel som man finner i arkitekturen i Mesopotamien och Egypten. En stor stenlagd gård öppnade sig mot ett antal rektangulära rum i olika storlek. Fasaderna var målade i klara färger och pelarna som avsmalnade neråt var av trä. Innerväggarna var dekorerade med målningar och målade reliefer. Centrala teman var tjurar i rituell kontext, fantasidjur och framför allt havsmotiv, bl.a. delfiner och olika havsväxter.

Människorna framställdes ofta i s.k. ”egyptisk pose”, med benen i profil, överkroppen sedd framifrån och huvudet i profil. Men den kretensiska bildkonsten saknade det strängt ceremoniella som karakteriserade bildkonsten i Egypten och Mesopotamien. Signifikativt är däremot de rundade formerna, frånvaron av symmetri, och en uppenbar livsglädje. Bland väggmålningarna finns också landskapsmålningar som anses höra till de äldsta i sin genre.

Man hade ännu inte övergått till penningahushållning, även om den minoiska kulturen hade ett eget skrivsystem (linear B). Religionen känner vi inte till, men sannolikt är att templen fanns i anslutning till hemmen eller ute i naturen. Möjligen bar religionen ännu drag av animism. Bland fåtalet religiösa konstverk finns en grupp statyetter som föreställer kvinnor som frambär ormar i sina sträckta händer. De har senare fått benämningen ”ormgudinnor” (3/3).

Den krigiska kulturen på det grekiska fastlandet

Det grekiska fastlandets tidiga kultur har kallats den mykenska (idag talar man ofta om den helladiska kulturen, ett begrepp som täcker även de tidigaste perioderna). Denna kultur blomstrade i flera parallella konungadömen med gemensamt språk, det vi idag kallar klassisk grekiska. Via handel införskaffade man värdematerial från olika håll runt Medelhavet. Föremålsfynden berättar att kulturen i Mykene i många hänseenden var motsatt den kretensiska. Bland fynden finns vapen, vaser dekorerade med avbildningar av militärparader, och i regenternas gravar har man funnit värdeföremål av olika slag.

Regenternas till omfånget anspråkslösa palats utgjorde medelpunkten i konungadömena. Palatsen var oftast belägna uppe på en kulle omgärdad av fästningsmurar. Murarna var ofta konstruerade av stora stenblock. Den s.k. Lejonporten (3/4) i Mykene uppvisar grundformen för bågsättning, en s.k. oäkta båge, där de högre belägna stenblocken skjuter en bit ut över kanten på de block de vilar på tills de översta blocken möts. Djur med lejonkropp är avbildade i relief i denna bågskonstruktion, möjligen är dessa ”lejon” lokala versioner av något mesopotamiskt fantasidjur.

Valvbyggnadskonsten var känd. Konungagravarna var högklassigt utförda i form av stenvalv som invändigt sannolikt var täckta med olika värdefulla material. Den mest berömda av dessa s.k. tholos-gravar, som i allmänhet var belägna innanför palatsmurarna, är ”Atreus skattkammare”, även kallad ”Agamemnons grav” (ca 1300 f.v.t.). En lång gång leder in i själva gravvalvet. I gravarna placerades offergåvor, en av de mest kända är en gyllene härskarmask.