4.1

Bysans

Konstantin den Store, som konverterat till kristendomen, utsåg år 330 det grekiska Byzantion till sin nya huvudstad. Stadens läge var strategiskt fördelaktigt, vid vattenleden som korsas av handelsvägen mellan Europa och Asien. Det lilla Byzantion döptes till Konstantinopel och blev huvudstad i det östromerska riket och växte inom ett par århundraden till en internationell metropol. Ända fram till våra dagar kom den kristna konsten inom den östliga kristendomen att präglas av den bysantinska traditionen. Inom den västliga kristendomen gällde detta ungefär fram till 1000-talet, då den östliga och västliga kristenheten i och med den s.k. schismen fjärmades från varandra.

I Bysans var kejsaren även en kyrklig ledare, inte enbart en världslig. Kejsarkulten och kristendomen förenades såväl i politiken som i konsten. De bysantinska härskarna omgav sig med prakt och ståt och levde isolerade från folket. Strikta regler dikterade hovceremonierna. Vid audienserna hälsade folket på kejsaren med att kasta sig raklånga på marken samtidigt som en speciell mekanisk anordning hissade upp kejsaren på ett dramatiskt vis. De finaste exemplen på bysantinsk konst på den italienska sidan finner vi vid adriatiska havets kust, i Ravenna, som en kort tid tjänstgjorde som huvudstad i det västromerska riket. Stadens kyrkor med sina skimrande mosaiker representerade det allra bästa inom den s.k. första bysantinska guldåldern (ca 500–726). San Vitale-kyrkan, byggd på 540-talet och med en oktogon grundplan, är ett tidigt exempel på centralkupolarkitektur (4/10). Den ungefär samtidigt invigda Sant’Apollinare in Classe följer å sin sida modellen för en typisk romersk basilika.

Hagia Sofia: kyrkornas kyrka

År 537, kort innan kyrkorna i Ravenna stod färdiga, invigdes huvudkyrkan i Konstantinopel, Hagia Sofia, som länge kom att vara kristenhetens största helgedom (4/11). Hagia Sofia var byggnadstekniskt omvälvande, inte enbart estetiskt. Dess arkitekter, Anthemius från Tralles och Isidoros från Miletos, utnyttjade sina kunskaper i antikens matematik och geometri när de skapade en konstruktionsmässigt helt ny typ av kyrka.

Kyrkan kombinerar basilikans rektangulära grundplan med en centralkupol (4/12). Kupolen byggdes inte med den romerska betongtekniken, i stället användes en metod som varit bruklig längre österut. Fyra triangulära s.k. pendentiv fördelar kupolens tyngd på fyra massiva pelare. Väggarna bär således inte direkt upp kupolen. Det här medförde att man kunde förse väggarna med fönster som silade in ljus över interiörens guldglimmande mosaiker.

Den ”klassiska” harmonin baserad på klara proportioner mellan pelare och bjälklag fick i och med den nya tekniken ge vika för ett slags kosmisk arkitektur där rymd och ljus var de riktgivande elementen. Kapitälen på kolonnerna återspeglade ännu den antika korintiska stilen, men de var förverkligade med en perforeringsteknik som gjorde att de såg ut som spetsarbeten. Tillsammans med de glimmande mosaikerna skapar kapitälen och de dyrbara steninläggningarna i interiören en utomjordisk, nästintill skimrande rumsupplevelse.

Hagia Sofia var en kejserlig kyrka dit hovet anlände i ståtlig procession. Allmänheten hade inte tillträde till helgedomen. Den vågade byggnadstekniken ledde dessvärre till att kyrkans kupol rasade år 558. Kyrkan reparerades, men för att bära upp kupolen var man tvungen att förse ytterväggarna med massiva stödkonstruktioner. Även andra omvälvningar drabbade kyrkan. Under den stora bildstriden förstördes en stor del av de ursprungliga mosaikerna och efter att turkarna erövrat Konstantinopel år 1453 tjänstgjorde kyrkan länge som moské och försågs med minareter.

Bildtraditionen i Bysans: skimrande mosaiker, oföränderliga ikoner

I det östromerska riket, d.v.s. i den grekiskt influerade bysantinska kultursfären, utgjordes de viktigaste religiösa konstverken av mosaiker och framför allt ikoner. Mosaikerna var komponerade av skinande glasbitar, och ikonerna var på träpaneler målade helgonbilder, vilka erhöll en andlig betydelse jämförbar med de heliga texternas. I den östliga kristendomen har ikonerna ända till våra dagar innehaft en central roll i gudstjänsten och därför målades de, och målas alltjämt, enligt strikta regler. Emellanåt ansåg man sig vara tvungen att skärpa kraven, såsom i Ryssland år 1551, då ”De hundra huvudenas synod” tog ikonmålarna i upptuktelse och fordrade att de skulle måla enligt hävdvunnen typologi och inte utgå från fantasi och smak.

De egentliga förebilderna ansågs vara de övernaturligt tillkomna, ”icke av människohand skapade” bilderna, t.ex. porträttet av Jungfru Maria som påstods vara målat av aposteln Lukas. Konstnären skulle alltid utgå från en tidigare bild, ofta en som tillskrevs underverk. Därför har i den östliga kristendomen ikonografin bibehållits strikt preciserad, och reglerna för denna ikonografi nedtecknades redan under medeltiden i speciella instruktionsböcker.

Den blodiga bildstriden

Gränsen mellan bilder som tjänade meditation och bön och bilder som var objekt för dyrkan blev otydlig på 500- och 600-talen, vilket ledde till att bildfientligheten, som kyttat i århundraden, på nytt gjorde sig gällande. De som försvarade bilderna hänvisade till Nya Testamentet där det sägs att ”ordet blev kött…”, medan ikonoklasterna, d.v.s. bildförnekarna, ihärdigt höll sig till Gamla testamentets av judendomen präglade negativa syn på bilder. Ikonoklasterna förbjöd dock inte alla bildmotiv. T.ex. växt- och djurmotiv var tillåtna, vilket ledde till att bildförsvararna smädade bildstormarna med påståenden att dessa förvandlat kyrkorna till fågelburar eller stall.

De teologiska stridigheterna fick vind i seglen av tidens politiska intriger och resulterade år 726 i ett krig, den s.k. Bildstriden, som kom att vara i över hundra år och då ett otal bildförsvarare torterades, lemlästades och dödades.

Diskussionen kring bilders vara och icke vara begränsades inte enbart till den kristna världen. Bland judarna hade återigen på 600-talet uppstått ett starkt motstånd mot bilder och samtidigt motsatte sig de arabiska muslimerna bildframställningar och förstörde bl.a. målningar och mosaiker i kyrkor i de vida landområden de nyligen erövrat.

Bildstriden upphörde år 843 med bildförsvararnas seger. Mycket av den tidiga kristna konsten hade hunnit förstöras. En del har dock bevarats i kristendomens randområden, som i kyrkorna och klostren i Sinai. Där finns t.ex. två Kristusikoner som hör till de äldsta vi känner till. Deras Kristusframställning följer redan den ikonografi som senare skulle bli legio.

Den östliga och den västliga traditionen

Bildstriden resulterade i att den östliga och västliga kristendomen kom att förhålla sig på olika sätt gentemot bilder. Efter att de två kyrkorna på 1000-talet valt att gå var sin väg etablerades således två olika bildtraditioner. I den östliga kristendomen bibehölls bilderna som en del av gudstjänsten och fortfarande tillverkas bilder enligt en strikt ikonografi. Enbart tvådimensionella verk – ikonmålningar, fresker och mosaiker – tilläts, medan tredimensionella reliefer och i synnerhet skulpturer förbjöds.

Kristus Pantokrator, d.v.s. Kristus den Allsmäktige, kom att bli den centrala kultbilden (4/14) i den östliga s.k. ortodoxa traditionen. Ofta finner man denna bild i kyrkkupolerna, och även inom ikonmåleriet fick Pantokratormotivet en nyckelposition. Kristus Pantokrator framställs som en skäggprydd vuxen man som i sin ena hand håller en textrulle eller bok som en symbol för evangeliet medan den andra handen är höjd i en välsignande gest. Huvudet är omstrålat av en gloria och gestalten flankeras av de grekiska förkortningarna som står för Jesus Kristus. Helgonbilderna, såväl mosaikerna som ikonerna, i synnerhet de senare, blev heliga först när de försetts med den avbildades namn eller namnförkortning. I den västliga kristendomen införlivades bilderna aldrig som en del av liturgin och man förbjöd inte heller skulpturer i kyrkliga sammanhang.

I väst blev bildernas uppgift främst att försköna kyrkorna. Därtill var de ofta didaktiska, d.v.s. undervisande, och vissa bilder gjordes för att värna minnet av heliga personer. Allt detta gav konstnärerna större förutsättningar för ett individuellt uttryck. Det bysantinska inflytandet gjorde sig dock gällande även i väst ända fram till början av renässansen, d.v.s. fram till 1400-talet. Den centrala kultbilden i väst blev krucifixet, d.v.s. den korsfäste Kristus.

Den bysantinska maktsfären utvidgas: den andra guldåldern

Efter att bildstriden upphört inleddes den s.k. andra guldåldern i Bysans. Perioden varade från medlet av 800-talet fram till 1000-talet, då den östliga och västliga kyrkan fjärmades från varandra. Bulgarien blev ortodoxt år 864 och Ryssland år 988, och i och med detta utvidgades inflytandet från Bysans till Balkan och ända till Kiev.

Den vanligaste typen av kyrka blev en byggnad med kvadratisk grundplan. Förutom en centralkupol hade kyrkan fyra mindre sidokupoler. Ikonografin i kyrkorna följde allt mer en enhetlig linje: en majestätisk Pantokrator var oftast avbildad i centralkupolen, och i absidens halvkupol var Gudsmodern, Jungfru Maria, avbildad. Kyrkorna under den andra guldåldern var mer anspråkslösa till omfånget än Hagia Sofia.

Konstens utveckling präglades av ortodoxin, d.v.s. renlärigheten, vilket i praktiken innebar en återgång till de gamla bysantinska traditionerna. Dessa traditioner studerades, kopierades, och kanoniserades i instruktionsböcker. Trots lokala olikheter i stil har väggmålningarna, mosaikerna och ikonerna ända fram till slutet av 1800-talet följt ikonografiska regler som varit gemensamma för hela den bysantinska kultursfären. Konstnärernas individuella uttrycksfrihet var mycket mer begränsad än i den västliga traditionen.

Ryssland: Bysans blir slaviskt

Den bysantinska traditionen bröts i dess kärnområden när turkarna invaderade Konstantinopel år 1453. På Balkan och i Ryssland har traditionen fortsatt fram till våra dagar. Den äldsta ortodoxa kyrkan är den år 1000 invigda Hagia Sofia (4/15). Den har senare blivit inbyggd i ett hölje influerat av barocken, men delar av den ursprungliga bysantinska arkitekturen är fortfarande synlig.

I Ryssland fick traditionen från Bysans snabbt en lokal prägel, d.v.s. lokala element införlivades i den bysantinska byggnadstraditionen. Den ryska arkitekturens utveckling kom senare att påverkas av västeuropeisk arkitektur, i synnerhet av den italienska barocken.

Trots bildtraditionens enhetlighet florerade inom ikonmåleriet i Ryssland flera olika betydande skolor. T.ex. Novgorodskolan präglades av en arkaisk klarhet och klara färger (4/16).

I Moskva uppstod en egen skola, präglad av en förfinad återhållsamhet, efter att den grekiska ikonmålaren Theofanes greken år 1405 slog sig ned i staden. Hans främsta elev var Andrej Rubljov, vars förandligade produktion anses utgöra höjdpunkten i det ryska ikonmåleriet (4/17).

Via Ryssland avsatte den bysantinska traditionen sina spår även i Finland. Den i slutet av 1800-talet byggda Uspenskijkatedralen i Helsingfors representerar den slaviskt präglade bysantinska traditionen och i det ortodoxa museet i Kuopio finns konstskatter från denna tradition.