2.2

Topelius som kritiker, författare och dramatiker

Den som på ett betydande sätt stakade ut långsiktiga riktlinjer för teaterlivet i Finland var Zachris Topelius (1818–1898), riktlinjer som man sedan följde under de drygt hundra påföljande åren.

Tidsmässigt faller det sig naturligt att välja 1830- och 1840-talen för den som vill beskriva Topelius i relation till teater. På 1830-talet hade han flyttat till Helsingfors för att studera och låtit sig trollbindas av stadens teaterliv för att endast ett årtionde senare anställas av bokhandlaren G.O. Wasenius som redaktör för Helsingfors Tidningar. Tidningen utkom två gånger i veckan och som dess redaktör kom han också att profilera sig som en av stadens första teaterkritiker. Hans texter var också programförklaringar där han redogjorde för hur viktig en teater som vänder sig till folket kan vara för landets utveckling. Redan före utnämningen 1854 till extraordinarie professor i historia hade Topelius blivit känd som dramatiker och librettist. Det fanns helt tydligt en beställning på inhemsk dramatik för teaterscenen där handlingen förankrades i den egna miljön.

Under åren 1860–1870 följde man åtminstone delvis den programplan som han hade skissat upp, men de som sedan skulle stå för en tydligare konstnärlig uppbyggnad var de unga fennomanerna under ledning av Karl Bergbom. Sedan Topelius blivit rektor för universitetet (1875–1878) var hans insats närmast att verka som bakgrundskraft. Tack vare sin fördomsfria och moderna syn på barn och lekens betydelse kom han att bli en föregångare inom teater för barn.

Topelius förhållande till teater kan kanske bäst beskrivas genom skildringen av olika skeden i hans liv. Svenska litteratursällskapet i Finland står för en pågående historisk-kritisk utgåva av Zacharias Topelius Skrifter bestående av både en bokutgåva och en digital textkritisk och kommenterad utgåva. Arbetet påbörjades 2005. Topelius representerade en epok och en människotyp som dagligen tillbringade åtskilliga timmar med pennan i handen, än nedtecknande nyheter från utlandet eller spörsmål som gällde hemlandet, än snickrande följetongsromaner för en dagstidning och kompletterande detta med dagboksanteckningar och tillfällighetsdiktning.

Zacharias Topelius är också ett exempel på resultatet av en tolerant uppväxtmiljö där man förhåller sig positivt till barns nyfikenhet, deras lekar, skönhet och godhet. Hans far, läkaren Zacharias Topelius den äldre drabbades av dubbelsidig benförlamning redan år 1820, men upprätthöll sin läkarpraktik i familjens hem Kuddnäs i Nykarleby. Bakom huset ligger trädgården och utanför den rinner Nykarleby älv. På grund av sin sjukdom fick fadern också tid att ägna sig åt insamling av folkdiktning på finska. Han inspirerades bland annat av karelska gårdfarihandlare och upptecknade en samling runosånger utgivna under åren 1822 till 1831, som Elias Lönnrot senare kunde använda sig av. För sonen var faderns mottagningsrum en mötesplats för många olika besökare och där aktning för medmänniskorna och tolerans var centrala värden.

Barndomen präglades av småpojkslekar, fantasiberättelser, namngivna pappersdockor bestående av fältherrar och soldater i sina uniformer och informatorn som undervisade i vindskammaren på Kuddnäs. Betydande sten-, insekt- och växtsamlingar i Linnés anda vittnar förutom om ett stort naturintresse också om en aldrig sinande nyfikenhet och förbluffande arbetskapacitet. För en livlig bokslukare som Topelius verkade den tillgängliga litteraturen och berättelserna aldrig riktigt räcka till.

Åren i trivialskolan i Uleåborg kring decennieskiftet från 1829- till 1830-tal gav vidgade vyer och i fastrarnas lånebibliotek hade han tillgång till ”romaner och historiska arbeten i mängder.” Ett gästande teatersällskap under den unga Carl Westerlunds ledning erbjöds logi i farbroderns hem, vilket för Zachris betydde att han, förutom att få ta del av aktuella scenverk, även fick en inblick i artisternas vardag.

Hösten 1832 sände modern Sophia honom till Helsingfors för att hos familjen J.L. Runeberg i Kronohagen förbereda sig för studentexamen. Här kom den unga Zacharias att delta i Lördagssällskapets intellektuellt inspirerande möten. Efter avlagd studentexamen i juni 1833 skrev Topelius in sig vid universitetet.

Den unga Zacharias besökte Esplanadteatern så ofta tillfälle gavs, och gjorde den 15 november 1833 följande anteckningar i sin dagbok om en föreställning av operan Friskytten i en uppsättning med Johan Arnold Schultz och hans trupp, som tydligen hade gjort ett visst intryck på honom:

Erhöll billet till Friskytten på stående parterr. – – Första acten af Friskytten var lustig, då bönderna skrattade, uti den andra som var något pjåkig, syntes die hellenklare mond och firmamentet med sina stjernor. Tredje acten var bäst och rysligast: då Casper, den elake jägaren, stöpte frikulorna, flaxade en stor skara pipande nattfåglar omkring,.och ugglor och djäfvulsansigten grinande deromkring. Musiken var fullkomligt dertill lämpad och stämde in med stormens och afgrundsandarnas tjut. Mot slutet förenade sig dermed förskräckliga djäfvulsgestalter på horizonten, dansande eldar, vildsvin och förbiskyndande benreangel,till dess då den 7:de frikulan stöptes,Samiel,det är satan, visade sig i eld, då allt brakade till,träden störtade och rideaun föll.I sista acten sköt Max Friskytten, och kulan studsade tillbaka i hjertat på Casper, som lurat i ett träd. Vid hans död visade sig Samiel, osynlig för de andre,och satte foten på hans nacke. (Z.Topelius dagbok 15.11.1833, citat ur von Frenckell 1952, sid. 213).

Sommaren 1836 såg han Westerlunds spela än en gång och berömde då speciellt Maria Silfvan i rollen som Sappho, men hade inte mycket till övers för de övriga. På sensommaren lät sig den blott artonåriga ynglingen charmeras av stjärnan Emilie Högqvist från Stockholm och följde henne överallt för att få se en skymt av henne:

”Den damen var verkligen skön och gentile som en drottning. Skada att hon är aktris i grunden!” (citat ur Hirn 1998, 102).

Skådespelarnas och speciellt skådespelerskornas samhälleliga status var en av de frågor som behandlades i den offentliga debatten på 1800-talet.

Vid 22 års ålder promoverades Topelius till magister år 1840 vid universitetets 200-årsjubileum. Redan följande år blev han erbjuden arbete som redaktör för Helsingfors Tidningar. Uppdraget var att ge ut en dagstidning två gånger i veckan, om onsdagar och lördagar. Av redaktören förväntades att han skulle referera nyhetsstoff som behandlades i utländsk press, vilket Topelius mycket snabbt tillägnade sig. När det gällde utlandsrapporteringen krävdes en viss försiktighet eftersom till exempel antydningar om revolutionär verksamhet var teman man i storfurstendömet Finland undvek att ventilera i offentligheten under kejsaren Nikolaj I:s tid.

I sina ställningstaganden kunde Topelius på ett kåserande och lättsamt sätt ta sig an också allvarliga frågor som bostadssituationen i huvudstaden och andra sociala orättvisor. I de så kallade Leopoldinerbreven vände sig Topelius med rapporter från hemstaden Helsingfors till löjtnanten Leopold, en fiktiv finländsk officer som tjänstgör i Bessarabien. Också i dem kunde han bidra med översikter över den gångna teatersäsongen. Leopoldinerbreven kom sedan att bli ett begrepp inom finländsk presshistoria.

Teaterkritikern Topelius och den inhemska teaterns idé

På teaterkritikens område var Topelius en sann föregångare i Finland. På finska hade redaktören och författaren Pietari Hannikainen sporadiskt skrivit om föreställningar i Viborg för tidningen Kanawa. Allt Topelius företog sig genomsyrades av en pedagogisk, välvillig och förståelsefull attityd, men i sina recensioner kunde han vid behov lägga in beska kommentarer eller rentav kritik. I egenskap av erfaren teaterbesökare irriterade han sig på oseriösa, slarviga pjäsuppsättningar, men också på grovt, oengagerat och oäkta eller konstlat skådespeleri.

Även när det gällde pjäskvaliteten misströstade han ibland och använde sig av uttrycket fransk dussinvara. Allt tydligare började Topelius också inse att teater i vårt land som konstform borde stå på egen grund för att de teman som behandlades skulle engagera publiken och tangera deras livssituation på ett helt annat sätt.

På samma sätt som Topelius i tiden hade förhållit sig speciellt välvillig till den Westerlundska truppen, kände han sig befryndad med bröderna Delands scenkonst i 1840-talets Helsingfors. Det svenska brödraparet Fredrik och Pierre Deland gjorde lite olika vägval, men speciellt Pierre Deland blev en återkommande gästartist i Helsingfors.

Tanken på nödvändigheten av en inhemsk teater snuddar Topelius vid i slutorden i en recension från år 1843 som gäller ett tyskt teatersällskap: ”Varför har vi ingen nationell teater, ej ens en enda scenisk talang, vilken vi kunde kalla vår?” Den sedan länge rådande uppfattningen var att den finska trögheten gör det omöjligt att underhålla en teatertrupp ”i vårt fattiga land”.

Än viktigare ter sig endast arton år gamla Agathon Meurmans insändare där han på ett sakligt sätt bedömer verksamhetsförutsättningarna för ett inhemskt teatersällskap:

… men erfarenheten bevisar att en medelmåttig trupp kan stå sig även hos oss. …För övrigt kunde man förebygga publikens trötthet, genom att låta den inhemska truppen endast en del av året spela i Helsingfors, en annan del i Åbo, och någon gång däremellan besöka de mindre städerna… Och ägde vi en nationell teater, så skulle väl även våra författare mer än hittills lockas att skriva för scenen, och vi, eller våra efterkommande, skulle i en framtid få se ett nationalstycke uppfört av finska skådespelare. (Hirn,Yrjö 1949,104; Helsinfors Tidningar 9.3.1844)

Tidningens redaktör kommenterade saken genom att konstatera att det förblev öppet ”huruwida han [insändaren] önskar en theater med svenskt tungomål och finska sujetter, eller en fullt nationell, med finskt språk. Den sednare står fullkomligt ’in nebelgraner Ferne’, men skulle möjligen kunna förberedas genom den förra, mera utförbara.” – År 1847 skrev Topelius mer utförligt om ämnet (”Om teaterns framtid i Finland”) och var fortsättningsvis av den åsikten att man borde få en inhemsk [svenskspråkig] teater i Finland, och att verksamheten på finska i framtiden småningom kunde ta avstamp ur den. Han framförde därtill ekonomiska argument genom att poängtera att det var fråga om ansenliga summor som de utländska gästartisterna förde med sig när de lämnade landet. Fördelen med en inhemsk teater vore dessutom att den skulle sysselsätta inhemska förmågor.

Det vore ett etappmål om någon av de mer högklassiga trupperna kunde övertalas att spela i Helsingfors året runt. Det lyckades man nå redan på 1850-talet.

Snart ställdes man också inför den rent praktiska frågan om utbildning för skådespelare, men också inför behovet av ursprungliga, helst inhemska, pjäser på svenska. Samtidens hopp sattes nu till Topelius själv och Runeberg, men också till den från Sverige inflyttade tidningsmannen och författaren Fredrik Berndtsson. I Åbo var Nils H. Pinello en kulturell mångsysslare som också var verksam inom det lokala teaterlivet. I samma kretsar rörde sig dessutom tonsättarna Conrad Greve och Axel Gabriel Ingelius.

Den kalla teatersalongen hade seglat upp som det primära problemet för teatern i Helsingfors. I uppvärmbara lokaler i stenhus med tidsenlig scenutrustning hade man spelat teater i Viborg sedan 1834 och i Åbo sedan 1839. Teaterhus-Aktiebolaget i Helsingfors hade ekonomiska problem och det fanns också ett visst motstånd mot förnyelse, så ingreppen i byggnaden gjordes endast stegvis. I Anders Ramsays memoarer finns en beskrivning av salongen från år 1840.

Femton år efter att teaterbyggnaden hade färdigställts (1827) installerades ugnar äntligen i Engels teatersalong år 1842, men effekten av dem var midvintertid rätt begränsad. När teatern redan hunnit fira tjugoårsjubileum gjordes en större renovering och byggnaden förstorades. Vid det här laget krävde kritikerna att man borde låta bygga ett nytt hus och då skrev man redan 1849. Men även här höll Topelius en försonlig ton och ansåg det vara bättre att vidta åtgärder som man hade råd med. Samtidigt var det teaterhusbolaget som drabbades om sällskapen som hyrde huset inte lyckades locka publik, vilket faktiskt hände rätt ofta. Topelius beskrev förändringarna så här:

…Huset har blifwit tillbygdt på westra gafweln och sidoflyglarna, hwarigenom man wunnit större utrymme på alla håll. Klädlogerna och bufetten i nedra wåningen hafwa utwidgats,rum anskaffats för teaterns effekter. Scenen har derigenom dragits längre inåt och ökats i alla dimensioner, hwaribland 3 ½ alnar i bredd och 6 i längd. (Numera är längden 21 alnar; bredden framtill 17 och baktill 9 alnar). Så att man nu har 5 kulisser i rad, istället för 3,som förr war wanligt. Äfwen höjden har ökats genom att sänka golfwet. Salongen, som för twå år sedan icke rymde flera än 433 personer, stående platser inberäknade, har widgats framåt i samma mån som scenen skjutits inåt och derigenom erhållit 4 nya loger i hwardera raden, utom en mängd andra nya platser, hwarföre den nu innehåller:… sammanlagt 556 platser, hwartill vid behof kunna läggas:…[ytterligare stolar, så att man når antalet] 611… därav synes, att fullt hus ger S:r Rub.261:30 och wid wissa tillfällen kan drifwas ända till 286:10 brutto. Derifrån afgå likwäl 12 à 16 friplatser, samt kostnaderna för lokal, ecklärering [=belysning], musik, betjening m.m., hwilket allt kan beräknas till ett afdrag af omkring 60 Rub.; hwarföre utan synnerligt misstag kan beräknas, att ett fullt hus ger 200 Rub.S:r netto reveny, som någon gång kan ökas litet derutöfwer.

För åskådarnes beqwämlighet är sörjdt genom karmar och stoppade sitser i logerna;i tre fondloger finnas numrerade stolar, och samma inrättning kommer äfwen att vidtagas på parterren. Salongen är inwändigt nymålad och nytapetserad, guldlister och ornamenter anbragta på logeraderna (äfwen ljusarmar för galaspektakel eller andra högtidliga tillfällen), draperier anskaffade till avantscenerna m.m.som bidrar till ett prydligare utseende. Tablåridå finnes äfwen. Dekorationerna ha alla blifwit ökta i höjd och bredd samt till någon del ommålade. En af Hr Kjellströms arbetare, Hansen, en lofwande talent i denna genre, är fortfarande sysselsatt med dekorationsmålning [=kulissmålning] för theaterns behof; möjligen kommer äfwen ridån att renoweras i wår. Machineriet är förenkladt och tillökt; 4 à 5 man äro tillräckliga att werkställa hwilken scenförändring som helst. …  (Helsingfors Tidningar/1.12.1849, digitaliserade tidningar 1849, digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti)

I sitt arbete följde Topelius aktivt med allmäneuropeiska strömningar och det politiska livet, vilket gav honom goda insikter. Tack vare den snabbare informationsgången var alla inför studenternas majfest 1848 medvetna om februarirevolutionen i Paris tidigare samma år. Under ledning av historiedocenten Fredrik Cygnaeus och med stöd av Topelius utvecklades det som kunde ha övergått i protester och revolutionära yttringar till en fosterländskt romantisk Floradag på Gumtäkts ängar den 13 maj. Man får anta att även punschen och körsången bidrog till utgången.

Runebergs Fänrik Ståls sägner med inledningsdikten Vårt land stod för speciella byggstenar när det gällde det finsknationella landskapet och fosterlandsbegreppet. Uppfattningen om och bilden av fosterlandet skulle Topelius också framdeles visualisera på många sätt genom att beskriva betydelsefulla platser, men också olika landsändor och folklynnen. I allt detta lyckades han se ett anspråkslöst men älskat land och ”Guds ledning och ingripande i världen”.

Det gick inte att undgå 1850 års censurförordning, varför den något hätska statsfilosofen J. V. Snellman blev utnämnd till rektor för skolan i Kuopio och därmed befann sig tillräckligt långt från huvudstaden. Förordningen tillät tryckning på finska endast av strängt avgränsad religiös och ekonomisk litteratur. I Finland fanns ett visst motstånd mot den åldrande kejsaren Nikolaj I:s reformer, varför intelligentsian satte sitt hopp till den unga tronföljaren Alexander, som firades på ett lämpligt sätt när han år 1842 besökte universitetet i egenskap av dess formella kansler. I samband med Alexanders besök fattade den unga Topelius tycke för den blivande regenten (Alexander II) och förblev sin lojalistiska politik trogen.

I ljuset av den rådande politiska situationen kan man förstå Topelius beundran för upplysta monarker, vilket också framgår av såväl librettot Kung Carls Jagt som skådespelet Regina von Emmeritz, båda med ett historiskt tema och kopplingar till hans följetongsroman Fältskärns berättelser, som publicerades i Helsingfors Tidningar under åren 1851–1866. I bokform blev berättelserna populära i hela Norden och kom sedermera också i översättning till finska av Juhani Aho att spela en viktig roll för nationens historiska identitet och självförståelse. I generationer förblev den en uppskattad ungdomsroman och meriterade även Topelius för den extraordinarie professuren i Finlands historia vid universitetet i Helsingfors.

Redan Topelius samtid fann hans produktion rätt ojämn eftersom han var en mycket flitig skribent, vars texter onekligen hade vunnit på en större dos självkritik. Det gäller såväl hans lyrik som historiska berättelser och verk för teaterscenen.

Topelius tre stora scenverk

Den första pjäs Topelius skrev för talscen var Efter femtio år. Motivet tog han ur sin novell Gamla Baron på Rautakylä. För pjäsen skrev han en prolog som utspelar sig på en maskeradbal på Haga slott år 1788. Här förekommer två bröder Gustaf och Magnus Drakenhjelm som är varandras motsatser, den ena pliktmedveten och den andra arrogant. Efter prologen förflyttas man till Rautakylä säteri vid Näsijärvi år 1838 där den åldrande Magnus Drakenhjelm lever med hushållerskan Lisette, som planerar ta över gården tillsammans med den utomäktenskapliga sonen Sebastian. En vinterdag söker svägerskan Ebba med sin dotterdotter Lotten skydd på godset undan en snöstorm. Efter vissa förvecklingar går Lisettes planer om intet, Ebba förlåter Magnus gamla oförrätter och Magnus dör. Ungdomarna Lotten och Sebastian får representera framtiden, godheten och det nya Finland. Topelius tog alltså ställning för en anständig, from och anspråkslös livsstil och avstånd från själviskhet, sexuell frihet och girighet. Samtidigt är det en uppgörelse med Topelius bild av 1700-talet.

Novellen väckte skådespelaren Pierre Delands intresse och han uppmanade Topelius att dramatisera den. Med Deland i den tacksamma huvudrollen uruppfördes Efter femtio år på Esplanadteatern 14.3.1851. Förfärad insåg Topelius att pjäsen var alltför lång, det vill säga nästan 4 timmar, och gick in för att förkorta den. Inom kort hade den blivit mäkta populär, och det kanske mest intressanta var att Deland också tog den till Stockholm. Föreställningen ägde rum på Djurgårdsteatern, där den trotsade alla förväntningar. Sammanlagt uppförde familjen Deland den 130 gånger under 10 år.

I skådespelet Efter femtio år tog Topelius ställning till centrala etisk-moraliska frågor såsom förhållningssättet till tjänstefolk inom ståndssamhället. Topelius hade ett ambivalent förhållande till 1700-talet och kunde i pjäsen fördöma det han upplevde som upplysningens ytlighet och lättsinne i kombination med aristokratins hjärtlöshet och moraliska förfall. I och med att han lever ogift i ett förhållande med sin hushållerska får rollpersonen Magnus representera detta. Han får också stå till svars för hur han tidigare har behandlat sin svägerska Ebba och den bitterhet han sått på grund av sin själviskhet. Kännetecknande för brodern Gustaf Drakenhjelms levnad är däremot fromhet, återhållsamhet, trohet, flit och barmhärtighet i en anda som förknippas med 1800-talet och kristna värderingar. Sensmoralen ligger i att inte enbart förlita sig på självisk förnuftsdyrkan utan också värdesätta ett varmt hjärta.

I ett senare skede tog Pierre Deland än en gång upp pjäsen på sin repertoar i Helsingfors. Sedermera lät också Kaarlo Bergholm uppföra den på Suomalainen Teatteri (Finska Teatern) där också andra verk av Topelius spelades.

Den 24 mars 1852 uruppfördes operan Kung Carls Jagt av amatörkrafter och med libretto av Zacharias Topelius, som blev hans andra större verk för scenen. Efter flytten från Sverige till Finland år 1835 satte den tyskfödda tonsättaren Fredrik Pacius (1809–1891) fart på musiklivet i Helsingfors genom att grunda körer (till exempel Akademiska sångföreningen 1838) och en orkester som verkade inom ramen för Musikaliska sällskapet i Helsingfors. Han hade också lyckats sätta upp ett par operaproduktioner med unga borgerliga amatörförmågor; Barberaren i Sevilla (1849) och Kärleksdrycken (1850). Därför föll det sig naturligt att redan i ett tidigt skede beställa ett operalibretto av Topelius.

Topelius sammanställde ett sångspel på vers ur en episod som i en lite annan form ingick i Fältskärns berättelser. Handlingen tar avstamp i en älgjakt på Åland år 1671, som den endast sexton år gamla Karl XI ska ha deltagit i medan riket ännu styrdes av en förmyndarregering. De dramatiska elementen består dels av en grupp adelsmäns komplott mot kungen och dels av ett brott som en ung säljägare begår. Komplotten avslöjas av fiskardottern Leonora och som gengåva ber hon kungen benåda tjuvskytten, som är hennes käresta Jonathan. I slutscenen tar den unga Karl farväl till ackompanjemang av körfinalen ”Och vi ila bort från Finlands strand”. Sångnumret Hymn till Finland förekom i många år vid fosterländska fester medan jaktfanfaren har fortlevt som paussignal på Finlands Nationalopera.

Pacius ambitioner som seriös tonsättare förklarar varför han ville utveckla Topelius lätta sångspel till en storslagen opera i tyskromantisk stil. Den innehåller krävande ensemblepartier, arior, kupletter och duetter som bland annat Leonoras ballader och cavatinor, men också en dryckesvisa, en sjömansvisa, konspiratörernas ränksmideri och den långa finalen där Leonora vädjar om hjälp från marknadsfolket för att avstyra komplotten mot kungen.

I de sceniskt och musikaliskt livfulla marknadsscenerna i tredje akten förekommer bland annat två judar med sitt gyckelskåp som käbblar på bruten svenska ”Jach bin Schwede” och ”Jach bin Finne”. På marknaden hör man också en krämares visa och en kantelesångerska. Vid närmare granskning påminner nog miljöskildringen mer om Helsingfors anno 1850 än Åland på 1670-talet. Över librettot svävar Topelius allmänhumana känsla för humor, som också kan omskrivas som ”mycket väsen för ingenting”. Det centrala är verkets politiska budskap: lojalitet och det finska folkets högaktning för den unga monarken (i överförd bemärkelse även Alexander II).

Antalet medverkande i detta ”amatörspektakel” uppgick till totalt 120 personer varav 80 solister jämte kören samt 40 musiker i orkestern. I huvudsak hade de rekryterats bland stadens ”bildade ungdom”. Man hade också satsat stort på dräkterna och övningarna hade pågått i månatal. Operan drog fulla hus på den förstorade Esplanadteatern under nio föreställningar. Ett gästspel ägde också rum i Stockholm år 1856. Den ryska ambassadören lär ha förundrat sig över det sätt på vilket den svenska kungen hyllades, vilket visade att han kanske inte lyckades tolka det politiska budskapet.

Det har berättats att Topelius själv styrde månen i kulisserna och att han sannolikt var minst lika nervös inför premiären som Pacius, som blek om kinden lyfte sin taktpinne eftersom det mesta hade gått fel under generalrepetitionen. Under efterfesten på Societetshuset (nuvarande stadshuset) initierades planerna på att låta bygga ett teaterhus i sten i Helsingfors varvid också de första aktierna tecknades. Under kvällens lopp hölls många entusiastiska tal och det hela avslutades med att man unisont sjöng Vårt land.

Topelius tredje historiska skådespel uruppfördes i Helsingfors av Edvard Stjernströms teatersällskap i april 1853. Pjäsens huvudperson Regina von Emmeritz förekommer också i novellen i den första cykeln i Fältskärns berättelser. Handlingen utspelar sig på slottet Emmeritz i Franken år 1631 under trettioåriga kriget (1618–1648), som Topelius var väl förtrogen med. Men givetvis hade han också låtit fantasin flöda. Rollpersonen, furstedottern Regina är systerdotter till en katolsk biskop och hennes biktfar jesuiten Hieronymus – Topelius och finländskt teaterlivs mesta skurkgestalt – övertalar henne att lönnmörda den svenska kungen Gustav II Adolf. Kungens trupper belägrar slottet Emmeritz. Gestalten ”Snökonungen” är en av Topelius främsta idealiseringar i hans negativa syn på katolicismen. Topelius hade eventuellt sett någon tidigare pjäs med ett liknande tema.

Regina ställs inför en svår inre konflikt när det går upp för henne att kungen hon övertalats att lönnmörda är en god, vis och blid man, en ”kättersk” regent som hon blir förälskad i. Mordplanen avslöjas och Hieronymus får sitt straff medan kungen benådar Regina. I pjäsen ingår också andra från följetongsromanen kända personer såsom den finländska kaptenen Bertel och hans svenska officerskamrat Larsson samt Reginas kammartärna Kätchen.

Pjäsen som är skriven på rimmad vers belastas dramaturgiskt av de krävande scenförändringarna, stämningslägen i belägringsscenerna och soldaternas sånger. Konflikten kommer därför att synliggöras endast som ett inre dilemma för Regina, varför hennes rollperson blir den enda dramatiskt intressanta. [Giftet som var ämnat för kungen blir till slut Reginas självvalda död]. Gustav II Adolf representerar den så kallade ”ädle fadern”, père noble och majestätet. I slutet av 1870-talet omarbetade författaren Topelius själv pjäsen för att lägga fokus på de religiösa frågorna framom kampen mellan kärlek och hat. Senare ville man gärna av förståeliga skäl förkorta pjäsen. Zacharias Topelius berömde Kaarlo Bergbom och Ida Aalberg för deras historiskt vältolkade version (1882). Det gällde såväl Bergboms regi som Aalbergs intensiva tolkning. Pjäsen blev en av de mest spelade och ett paradnummer, men efter andra världskriget var den ohjälpligt föråldrad.

På sin tid tolkades Regina också som ett exempel på lojalitet mot regenten: det var kanske ändå möjligt att älska en ”irrlärig” kung.

Skådespelen visar att Topelius främsta styrka som författare inte var som dramatiker. För det var han alltför konventionellt försonlig och världsåskådningsmässigt bunden. Med tanke på den då rådande politiska situationen och den stränga censuren kan man förstå att han inte ville ge sig in i uppslitande konflikter eller historiska strider. Han saknade den inre glöd som hade krävts för att bli en intensiv dramatiker. Huruvida han hade kvaliteter för komedier kan man få ett hum om genom att granska pjäserna han skrev för barn och unga.

Topelius övriga teaterproduktion

Vid invigningen av Nya Theatern i Helsingfors 1860 uruppfördes ett beställningsverk av Zacharias Topelius och Fredrik Pacius. Sångspelet Prinsessan af Cypern är fortfarande intressant ur ett idéhistoriskt perspektiv. För den svenskspråkiga bildade klassen var motivkretsen i Kalevala fängslande och erbjöd framför allt konsten ett landskap för manifestering av finskheten.

Fredrik Cygnaeus, som var professor i estetik och litteratur, hade ofta framhållit de dramatiska elementen i Kalevala. Ett av Topelius återkommande teman är motsättningen mellan nord och syd, och hur plikten att älska vårt nordliga fosterland påverkas av längtan till södern.

Å andra sidan är det allt skäl att placera Kalevalas hjältar i en europeisk kulturtradition. Den sjungande Väinämöinen var lik Orfeus, som allt levande lyssnade till. I Lemminkäinens Saaris bygder kunde man även se Afrodites ö Cypern. Trots att Lemminkäinen sjunger ihop ett slott till henne, kunde Kyllikki (Chryseis) väl ha varit den söderns mö som inte trivdes i det nordliga Pohja.

Topelius avslutar sin text med en hyllning till moderskärleken. Före det har publiken fått se flera imponerande tablåer, bland annat den första Kalevalatablån, den ordlösa med ”Lemminkäinens moder (Helka) vid Tuonelas älv”. Från den här tiden härstammar också Robert Wilhelm Ekmans målning med samma tema, varför man får anta att Nya Theatern har haft tillgång till en motsvarande tablå med antikiserade detaljer som kroppsdelar och ett klart ljus som ovanifrån silar ner över den underjordiska älvfåran. Att närmare utreda Ekmans eventuella andel i tablåmotiven låter sig inte göras. I Pacius musik fanns flera dramatiska nummer, bäst känt är kanske ”O barn av Hellas, byt ej bort din sköna fosterjord!”

Ur ett teaterhistoriskt perspektiv är det både roligt, men också viktigt att konstatera att den då endast 17 år gamla senatorssonen Karl (Kaarlo) Bergbom i första akten spelade den komiska munskänken Megapontos på invigningsfesten. – Prinsessan af Cypern uppfattades också med allt skäl som en rätt kontroversiell upplevelse. Elias Lönnrot var en av dem som inte godkände tanken på en kombination av den kalevaiska världen och en modern prålig teatersalong. Han fann Topelius tolkning fullständigt omöjlig, och hade inte heller helt fel. De tekniska problemen under invigningsföreställningen satte nog också publikens uppskattning på prov.

Topelius många kortpjäser blev ett slags standardnummer på nationella festdagar. Politiskt viktigast var kanske enaktaren Veteranens jul som bygger på Runebergs Fänrik Stål, där veteranerna från 1808–1809 års krig hedras. Det fanns gott om veteraner i vårt land som levde under knappa förhållanden, som hade förlorat sitt tidigare fosterland och var den nya regentens tidigare fiender. Det nationella projektet gick därför delvis ut på att bemöta veteranerna med samma respekt som Runeberg visade dem i sina sägner. Runebergs dikter visualiserades ofta i tablåsammanställningar, som med fördel kunde kombineras med Topelius skådespel om veteranen som erbjuds ett hem till jul.

Bland Topelius övriga vuxendramatik finner vi till exempel skådespelen Ett skärgårdsäfventyr, Brita Skrifvar och Hangös öga.

Topelius ställning är också omtvistad. Han beskylldes för att ställa sig in hos kejsaren. Utan att ha de vetenskapliga kvalifikationerna utnämndes Topelius till extra ordinarie professor i Finlands historia. Senare blev han ordinarie professor i allmän historia. Vad föreläsningarna beträffar torde han nog ha klarat av uppdraget ”med den äran”, speciellt som han under sin tid som tidningsredaktör kontinuerligt hade följt med den politiska utvecklingen i Europa. Under sin tid som universitetsprofessor och den korta tiden som rektor åren 1876–1878 kunde Topelius inte ägna sig lika helhjärtat åt sitt teaterintresse. När det gäller Kaarlo Bergboms Suomalainen Teatteri (Finska Teatern) gav han ändå projektet sitt fulla stöd, även om han aldrig själv publicerade någonting på finska. Fortfarande uppskattas Topelius för sina progressiva och moderna idéer, inte minst i frågor som utbildning för flickor, djur- och miljöskydd och fattigvård. På många olika plan ställde sig Topelius bakom tanken på den finländska välfärdsstaten. Han hade ett socialt samvete som också inbegrep tanken på ett gemensamt ansvar. Om man dessutom tar hans inflytande i Sverige i beaktande, kunde man kanske i det här sammanhanget hänvisa till den svenska och nordiska folkhemstanken.

Ur ett teaterhistoriskt perspektiv är det viktigt att kunna se också avigsidorna: med tiden blev Topelius teatersyn mer konservativ på gränsen till trångsynthet och han anammade en sedlighetssyn som alltmer betonade det kristliga. Han hade ingen som helst förståelse för den del av borgerskapet som uppskattade lustspel, än mindre för dem som gillade operetter, en ny form av musikteater som hade utvecklats ur franska opéra comique. På 1880-talet försökte han övertala sin förläggare Albert Bonnier att inte ge ut August Strindbergs onekligen rätt omtvistade verk. När Tjänstekvinnans son utkom 1886 och blev ”censurförbjuden” i Finland, ryktades det att Topelius låg bakom det, vilket inte har kunnat verifieras.

Topelius negativa syn på underhållning går så att säga ”i arv” till Bergbom och fennomanerna, en ideologi som sedan kom att genomsyra den finländska medborgarrörelsens sedlighetssyn. Den moraliserande synen på underhållningsteater är en del av arvet efter Topelius som fortfarande lever kvar i dagens Finland.

En föregångare inom teater och utbildning för barn

Topelius engagemang för folkskolorna och läroverk för flickor är också viktigt att notera. För detta ändamål – och delvis också med tanke på sina egna barn, av vilka tre dog tidigt – skrev han barnpjäser som ofta kallades lekar. De var utformade så att de lätt kunde uppföras av barnen helt på egen hand, men redan före sekelskiftet 1900 togs hans barnpjäser upp på de professionella teatrarnas spellistor i såväl Finland som Sverige. Topelius blev därmed en föregångare inom teater som både uppfördes för och spelades av barn. Han skrev en serie sagospel för skolorna, som kom att ingå i den tidiga basrepertoaren, delvis ännu långt in på 1950-talet.

Tidiga sagospel för barn spelades i Annegatans svenska folkskola i en byggnad ritad av arkitekten Gustaf Nyström och som stod färdig år 1886. Sedan år 1987 verkar konstcentret Annegården för barn och unga i byggnaden. Bland de många skådespel som Topelius skrev är följande speciellt värda att nämnas: Prinsessan Törnrosa, Fågel Blå, Snurran, Askungen, Sanningens pärla, Skyddsängeln, Var god mot de fattiga samt teaterhistoriskt intressanta Rinaldo Rinaldini eller Rövarbandet.

I dem hade skribenten Topelius på ett frigjort sätt funnit sitt inre barn och kunnat koppla loss. I sin fantasi har han sökt sig tillbaka till de tidiga åren på Kuddnäs, till sagor av bröderna Grimm och Charles Perraults Gåsmors sagor, men också till kända melodier och annat arvegods från sin egen skoltid.

I Prinsessan Törnrosa har tjänstefolkets hackordning utnyttjats på ett fyndigt sätt, eftersom sympatierna koncentreras till mästerkockpojken Sam. Prinsessan fick representera dygder som Topelius uppskattade; hon är kavat, rättfram, vänlig och kärleksfull i förhållande till tjänstefolk och fattiga. I den sista akten ordas om vad som hänt under 100 år och om ett föråldrat mode. Uppvaknandet sker på minuten –harmoniserad tid är tidens melodi eftersom man 1884 enats om 0-meridianen: Duellen mellan Ljusöga och Mörköga under de sista minuterna innan prinsessan vaknar är så andlöst spännande att Disneys manusförfattare ligger långt efter.

Fungerande sceneffekter förekommer också i andra pjäser som exempelvis ansikten svärtade av lögner i Sanningens pärla efter att de medverkande en i taget kommer upp ur en avslöjande brunn. Högfärdiga, snorkiga och vulgära korvätande prinsessor eller trilskande flickor sätts på plats genom att begåvas med en make av samma skrot och korn. Trots det uppfattas rollerna som positivt populära. I Fågel Blå besegrar den goda trollkarlen drottningens elaka häxa och den sköne Amundus befrias ur sin fågelhamn. I pjäsen Skyddsängeln förekommer en förväxling som är ett för tiden typiskt modefenomen. I Snurran ser vi en självständig flicka i konflikt med sin omgivning – man kan ställa sig frågan om Astrid Lindgrens Pippi Långstrump eventuellt har ärvt några drag av Topelius Snurra prinsessan Munviga.

I Rinaldo Rinaldini beslutar pojkarna i trots mot magister Bas dra till skogs och leva som hjälten Rinaldo Rinaldini i Christian August roman Vulpius, medan flickorna i fröken Strengs klass drömmer om zigenarprinsessan Preciosa. Topelius tar ställning för friluftsliv och den lärdom livet ger, men i länsmansrollen också för fördelen med att respektera lagar.

När Topelius efter avgången från universitetet flyttade till Björkudden i Sibbo tog studenterna farväl av honom vid Norra kajen genom att sjunga sluthymnen ur Kung Carls Jagt. Med läseboken Boken om vårt land påverkade Topelius Finlandsbilden i decennier framöver och den utkom i 20 upplagor på svenska fram till år 1942. Så sent som 1998, till hundraårsminnet av hans bortgång, publicerades ett faksimiltryck.

Eftersom Topelius satt i en rad styrelser och kommittéer besökte han huvudstaden då och då efter flytten till Björkudden, och bland annat också när någon av hans pjäser spelades på Finska Teatern. Sista gången var i samband med 80-årsdagen den 14 januari 1898, som firades stort på Brandkårshuset i Helsingfors. Festens huvudnummer var en kavalkad av gestalter ur hans sagor och berättelser. De påfrestande festligheterna, som varade i flera dagar, och hemresan till Björkudden tärde på krafterna. Den 12 mars avled han stilla i sitt hem på Björkudden.

Hela staden samlades till hans begravning. Gravminnesmärket Ängel av Walter Runeberg avtäcktes 1905. Som den enda av våra stormän har Zacharias Topelius dessutom begåvats med två statyer i Helsingfors, Gunnar Finnes Saga och Sanning i Esplanadparken och Ville Vallgrens Topelius och barnen i skolskvären vid Bangatans och Högbergsgatans hörn. Båda avtäcktes år 1932.