1.3

Skol- och Universitetsteater på 1600-talet

Katedralskolan i Åbo grundades under 1200-talets sista årtionde. Katedralskolans uppgift var att förbereda eleverna, som kallades djäknar, för universitetsstudier. Djäknarna levde i en kommunitet och målet för deras studier var att ta sig vidare i livet och kunna sälla sig till eliten. Tyngdpunkten i studierna låg på teologi och latin, men innefattade också ämnen recitation och retorik. I skolsalen kunde växelläsning också framföras som repliker i ett skådespel.

Om man beaktar att katedralskolans lärare huvudsakligen hade studerat utomlands, till en början i antingen Paris eller Prag, men senare också vid tyska universitet, kan man ställa sig frågan om de alls vid återkomsten hade kunnat undgå att bära med sig kunskap om teater och intresse för scenkonst. Det förekom både små och stora uppsättningar med såväl sakligt som spefullt innehåll. Det var en konstform – om än säsongsbetonad – som var starkt närvarande i stadskulturernas Europa.

I och med reformationen på 1500-talet fick skoldramerna med sitt kristet pedagogiska innehåll stor spridning. Ofta var de baserade på bibliska händelser med ett pedagogiskt budskap, vanligen i en såväl komisk som realistisk förpackning. Philip Melanchton, som var en nära medarbetare till Luther, rekommenderade skolkomedierna som ett nyttigt didaktiskt verktyg inom den lutherska kyrkan. Teater rekommenderades också av den tidens förespråkare för folkbildning och skolväsende. I sina anvisningar för undervisningen redogör de för skolscenens uppdrag och behov.

I Baltikum kommer informationen från Riga där man år 1527 känner till en föreställning med Burkhard Waldis skådespel Den förlorade sonen, men också motsvarande skolteaterföreställningar ägde rum i Reval (Tallinn), åtminstone åren 1529 och 1539. Reval blev en del av svenska riket på 1560-talet medan södra Estland, som till exempel Dorpat (Tartu), ännu en tid förblev en del av det polsk-litauiska samväldet. Det låg i den romerskkatolska kyrkans intresse att motarbeta reformationen, varför också jesuitordens (1583–1625) skola i Dorpat använde sig av teater som pedagogiskt verktyg. Dialogerna var en förenklad, mindre krävande variant av de egentliga teaterföreställningarna och i dem betonades vikten av den ibland rätt polemiska debatten om åsiktsskillnader i teologiska, kyrkopolitiska och lärofrågor.

Fastlagsskådespelen var korta, instruktiva komedier som blivit populära i Tyskland. Sådana framfördes ofta också i Reval. När det gäller motsvarande föreställningar i Åbo är informationen rätt sporadisk, men i hertig Johans räkenskaper från Åbo slott år 1557 hittas omnämnanden. Djäknarnas intresse för skådespel kan därför nog anses ha varit kontinuerligt, som tidvis säkerligen svalnade, men tack vare nya entusiastiska generationer återupplivades igen.

I skolordningarna för åren 1557 och1575 förordas dialogisk läsning. Johan III:s hustru Katarina Jagellonica hade ju rötter i det polska hovet och det stora intresset för teater som då var rådande i Italien, där det klassiska skådespelet ingick i katolsk uppfostran. I den nya kyrkoordningen, Nova Ordinatia ecclesiastica (1575), uppmanas skolelever och ungdomar att uppföra komedier och tragedier på latin och svenska. Undervisningen i och intresset för antikens teater i renässansens anda fortsatte i skolorna i Nordeuropa även efter reformationen.

Relationerna mellan adeln i den östra rikshalvan och kronan var ansträngda och under ledning av ståthållaren Klas Fleming var adeln länge lojal mot Johan III:s son Sigismund. Ett bondeuppror kallat Klubbekriget mot Fleming i Österbotten pågick från november 1596 till februari 1597. Missnöjet underblåstes av hertig Karl i hans kamp mot Sigismund. Böndernas styrka anförd av Jaakko Ilkka (Jacob Bengtsson Ilkka) besegrades dock av Flemings trupper. Men efter att ha besegrat Sigismund tog hertig Karl ett stadigt grepp om makten och de kungatrogna styrkorna i Finland fick kapitulera. År 1599 slog hertig Karl Flemings efterföljare Stålarm och intog först Åbo slott och sedan Viborg. De här händelserna och lojalitetsproblematiken har skildrats av Josef Julius Wecksell i hans skådespel Daniel Hjort (1862) och händelseförloppet är förlagt till Åbo slott.

Finland som del av en expanderande stormakt

Kulturellt sett hade Finland en rätt självständig ställning. Adelns makt hade ökat under senmedeltiden på grund av en svag kungamakt när Gustav Vasas söner sinsemellan tävlade om makten. När Gustaf II Adolf besteg tronen år 1611 hade han för avsikt att knyta också den östra riksdelen närmare kronan genom administrativa åtgärder.

Efter reformationen hade biskoparna vid Åbo stift fortfarande varit finlandsfödda så som Mikael Agricola, Paul Juusteen och Ericus Erici Sorolainen. Översättningen av Bibeln till finska hade också inletts. När hela Bibeln kom ut på finska år 1642 var situationen redan en annan. År 1627 utnämndes den första svenskfödda biskopen sedan tidig medeltid med tanke den kyrkliga enhetligheten och för att övervaka prästerskapet som förebilder för befolkningen. Isak Rothovius talade inte finska, men var mycket effektiv när det gällde att organisera utbildningen, övervaka prästerskapets moral och förenhetliga gudstjänstordningen.

I samband med sin skolreform upphöjde Gustav II Adolf Katedralskolan i Åbo till gymnasium (Gymnasium Gustavianum) som sedan år 1640 omvandlades till universitet, Academia Aboensis eller Kungliga Akademien i Åbo med sina fyra fakulteter; den teologiska, den juridiska, den filosofiska och den medicinska. En liknande procedur hade genomförts i Dorpat 8 år tidigare. Nu hade man tre universitet i det svenska riket inklusive år 1477 grundade Uppsala universitet. Deras uppdrag var att garantera utbildningen av präster och tjänstemän för den moderna staten. Lunds universitet blev rikets fjärde när Danmark tvingades ge upp Skåne år 1658.

Under kriget mellan det katolska och det protestantiska Europa (1618–1648) ville man stärka och övervaka den inre sammanhållningen: motreformationen i de katolska länderna, ett teologiskt och organisatoriskt förnyelsearbete som svarade mot den lutherska renlärigheten i Nordeuropa. Rothovius inledde arbetet genom att införa nya stiftsstatuter i Finland. Det var först då man lyckades utrota en stor del av folktraditionen från såväl hednisk och medeltid som den katolska tiden.

I sina föreskrifter gällande skolorna varnade Rothovius för att ta sig alltför stora friheter i skådespelen. Det verkar som om han hade förhållit sig lite tveksam till teaterföreställningarna trots att han ännu som 70-årig biskop sannolikt deltog som åskådare när pjäser visades i anslutning till Åbo Akademi. Efter drottning Kristinas abdikation 1654, och sedan hon hade konverterat till katolicismen, värnade man än mer om den protestantiska läran.

Den tredje stora förnyelsen gällande den östra riksdelen var grundandet av hovrätten i Åbo 1623. Sålunda kunde tvistemål och rättsbeslut granskas och utredas i Åbo där man hade finskkunniga domare och hovrättsauskultanter. Mångårig president (1631–1652) vid Åbo hovrätt var Jöns Knutsson Kurck, av gammal finsk frälsesläkt, som införde auskultantsystemet i hovrätten för juridikstuderande. I hans meriter ingår också att han främjade rättsväsendet i Finland. Studenterna vid juridiska fakulteten var ivriga initiativtagare till skådespel, vilket föranledde Kurck att beställa en ny pjäs till sitt bröllop år 1649.

När det gällde skådespelsverksamheten vid Åbo akademi var den tredje beskyddaren och nyckelpersonen generalguvernören greve Per Brahe. Som det anstod en högadlig yngling hade Brahe fått en god utbildning och gjort två omfattande utlandsresor inom Europa och i unga år blev han riksråd. Hans första hustru Kristina Katarina Stenbock var kungens syssling. I samband med att Brahe år 1640 blivit utnämnd till drots blev han också medlem av förmyndarregeringen.

Brahe var generalguvernör i Finland i två omgångar, varav den första 1637–1640 avslutades några månader efter den högtidliga invigningen av Åbo Akademi den 17 juli 1640. I samband med invigningen ägde också den första dokumenterade teaterföreställningen rum: två dagar senare framförde studenterna pjäsen Studentes. Man antar att den ingick i en tysk-svensk tradition där man ställde en flitig och en lat studerande mot varandra. Studentes framfördes på latin och bland åskådarna finner vi Per Brahe och andra dignitärer med hustrur.

Den första föreställningen gick alltså av stapeln vid akademiinvigningen 1640 och den följande kanske sommaren därpå när rektorskapet togs över av en annan professor. Traditionen att fira fester med en pjäs verkar ha varit vedertagen redan då. Studenterna från östra Götaland befann sig säkerligen i en nyckelposition eftersom de hade sökt sig till ett mindre universitet i stället för till antingen Uppsala eller Dorpat.

Huruvida det uppstod spänningar mellan studenterna från den västra rikshalvan och de som kom från landsbygden i den östra vet man inte. Aningar om en pågående försvenskning av riket fanns väl i luften, och det är kanske inte helt betydelselöst att den mångåriga biskopen Rothovius var svenskättad. Å andra sidan var Åbo fortfarande en två- eller mångspråkig stad och att hitta uppgifter om andelen finskspråkiga är i dagens läge en mer eller mindre omöjlig uppgift.

Brahes andra period varade åren 1648–1651 och sammanföll också med studentteaterns livligaste år. Vi vet också en hel del om Per Brahes övriga initiativ: han grundade flera nya städer, främjade handeln (tjära, trävaror, gruvprodukter), lät uppföra nya borgar, effektiverade administrationen, organiserade postväsendet med regelbundna postrutter, utvecklade skjutsväsendet och lät grunda skolor i städerna. För Helsingfors (dagens Gammelstaden) som förde en tynande tillvaro vid Vanda ås mynning fann han ett bättre läge, det vill säga området mellan dagens salutorg och Norra kajen. I folkmun kallades den här perioden ”grevens tid”, ett uttryck som stod för god förvaltning och dels var baserat på att Brahe, speciellt vintertid, i släde reste ut på långa färder runt om i landet. På det sättet satte han sig in i situationen i den östra riksdelen och vidtog sedan åtgärder.

I anslutning till universitetet övade man cirka vartannat år in teaterstycken, som kanske uppfördes bara en enda gång. Det hela verkade dock kulminera år 1650 när man samma vår och sommar gav hela tre föreställningar. Vid sidan av föreställningar på latin och svenska uppfördes nu pjäsen Den förlorade sonen också på finska, det vill säga Tuhlaajapoika.

SYNOPSIS Teman i pjäser som Studentes och Den förlorade sonen

Bland akademifolket fanns också en grupp som ville främja det finska språket. En av dem var rektorn Eskil Petraeus [petreus] som gav ut en första finsk grammatikbok. Eftersom hans son Samuel Petraeus under en lång tid var mycket aktiv inom studentteatern drog studierna högst antagligen ut på tiden.

Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe (1609–1670) var en på sin tid mångsidigt begåvad och lärd man. Inom ramarna för sin professur i historia och politik undervisade han i många ämnen. Hans specialområde var internationell rätt och rättsfilosofi, en då ny vetenskapsgren främst i Holland. I sin doktorsavhandling från år 1642 försvarade Wexionius rimliga straff och omsorgsfull lagutövning. Han gav också år 1650 ut den första ”geografiska och statistiska presentationen av det svenska riket”. När det gäller teater verkar det som om han i olika sammanhang – eventuellt på grund av ett personligt engagemang – hade ansvarat för ett antal föreställningar på 1640-talet, men också utfärdat rekommendationsbrev för utgivning av skådespel i tryck.

En del av studenterna hade sannolikt spelat teater redan under skoltiden. När akademien inledde sin verksamhet kom en rätt stor andel av studenterna från Östergötland söder om Stockholm vid Östersjöns sydkust, där släkten Brahe hade förläningar. Inom samma område fanns också birgittinerklostret i Vadstena där man åtminstone under medeltiden hade uppfört kyrkospel. I stiftsstaden Linköping uppfördes många skoldramer och här verkade även Samuel Brask vars svenskspråkiga version av Den förlorade sonen var känd och som sannolikt låg till grund för den översättning till finska (Tuhlaajapoika) som gjordes för uppsättningen år 1650. Samuel Brasks namn har gått till eftervärlden tack vare dramerna. Hans andra pjäs Acta et Martyria Apostolorum (Thet är een tragico-comedia om apostlarnas gärningar och jämmerlige marteringar) uruppförd i Linköping 1648 och därefter i Åbo på finska redan följande år under titeln Apostolien teot ja marttyyrikuolemat.

Både Brask i Linköping och Wexionius i Åbo hade studerat bland annat i Holland och hade sannolikt blivit influerade av det livliga teaterlivet på kontinenten. På 1600-talet anlände dessutom kringresande komedianter regelbundet till Sverige söderifrån med hovet i Stockholm som slutmål.

Studentteaterns glansperiod 1648–1650

Från år 1641 förekommer strödda kommentarer om föreställningar i Åbo under de följande åren när Wexionius igen stod i tur att axla uppdraget som rektor. Ett tredje pjäsomnämnande härstammar från år 1645. Nu verkar det som om initiativet skulle komma från studenterna. I pjäserna medverkade så kallade larvatores (maskerade personer) och om deras tilltag finns omnämnanden. Improvisationerna väckte förargelse och ibland vände sig borgerskapet till akademin med klagomål på studenternas störande beteende, som ibland också handlade om rent ofog.

Följande föreställning är kopplad till en av akademins stora festligheter. En promotion som ägde rum i maj 1647. Inför festligheterna, som varade i flera dagar, skrev Jacobus Petri Chronander pjäsen Flijt och oflijtighetz skodespegel, främst känd under sitt latinska namn Surge! som i översättning betyder Stig upp!. Den har ansetts vara ett av sin tids främsta litterära verk på svenska, inte minst för sina intressanta och originella bondescener. I pjäsen argumenteras starkt för god förvaltningssed.

PERSONEN Jacobus Petri Chronander

SYNOPSIS Surge!

Vid promotionen 1647 hade Per Brahe inte ännu inlett sin andra ämbetsperiod varför hovrättspresidenten Jöns Kurck och biskopen var de förnämsta gästerna vid föreställningen av Surge i akademihuset. Pjäsen uppskattades tydligen av det distingerade sällskapet eftersom Kurck beställde ett skådespel av Chronander till sitt bröllop året därpå. Pjäsen är känd under namnet Bele-Snack och som består av en omfattande utläggning om äktenskapets fördelar. Bondescenerna har tyvärr inte bevarats.

 

Läs mer Akademisalen i Åbo som teaterscen

Bele-Snack – Jakob Chronanders andra skådespel uppfördes två gånger i samband med Jöns Kurcks och Christina Horns celebra bröllop i slutet av juli 1649 i den första akademibyggnaden [inte att förväxla med dagens gamla akademibyggnad från 1801–15]. Bele-Snack (vackert tal) eller en pjäs om Gifftermåhl och Frijerij ut olika perspektiv och vars både himmelska och jordiska innebörd åskådliggörs i konkreta scener.

Speciellt intressant är också den första finländska skribenten Johannes Svenonius Forsenius och som innehade rollen som Philosophia i Surge. Ur hans penna flöt ett par år senare skådespelet en Comoedia om the trij Huffvudh Stånden. Pjäsen var alltså därmed den första i Finland födda skribentens skådespel av ursprunglig art, även om det kanske hade funnits förebilder.

Den spelades två år senare i maj 1650 under den aktiva perioden 1649–1650 när Per Brahe igen var tillbaka i Åbo. Om pjäsens innehåll kan man bara komma med gissningar eftersom själva texten saknas. Man får anta att det var en skildring av samhällsklassernas levnadsuppgifter. Det vill säga en vidareutveckling av teman som behandlades i Surge. Det hade verkligen varit intressant läsning, inte enbart med tanke på skolpjäserna, utan också utgående från den tidens lokalsamhälle.

Man kan spekulera, även om vi inte vet, om Forsenius var aktivt med i svängarna också en månad senare, i juni 1650 när Tuhlaajapoika (Den förlorade sonen) uppfördes på finska. För en sådan uppsättning var man säkert tvungen att engagera alla i Finland födda som ens behjälpligt kunde uppträda också på finska.

Föreställningen ägde rum för att hedra Eskil Petraeus som stod i tur att avgå från posten som rektor. Han hade verkat både som domprost åren 1638–1642 och som ordförande för bibelöversättningskommittén. Utgivningsåret för bibeln på finska var 1648. År 1649 gav Petraeus ut den första grammatiken på finska sporrad härtill av Per Brahe. Avsikten var uppenbarligen att finskan skulle bli rikets andra språk. Efter Rothovius död utnämndes Petraeus till biskop 1652–1657.

Förutom De tre stånden och Den förlorade sonen spelade studenterna en bearbetning av en latinsk komedi sommaren 1650. Det var Nicodemus Frischlins Phasma, uppförd i juni 1640 vid doktorspromotionen i Uppsala.

Det att man år 1650 velat uppföra en pjäs på finska bör noteras eftersom avsikten sannolikt var att visa sitt stöd för Eskil Petraeus, vars rektorsförordnande då upphörde, och som gått in för att framhålla det finska språkets ställning. Hans son Samuel Petraeus engagerade sig i teaterverksamheten under en lång tid, sammanlagt hela 11 år, eftersom hans namn nämns i protokollen ännu år 1653. Tack vare att en studerande vid namn Petrus Gyllenius förde dagbok under sina studieår i Åbo vet vi att han spelat med i maskspel (larvatores) och varit Samuel Petraeus privatlärare.

Konsistorieprotokoll avslöjar nattliga oroligheter och att två professorer utsågs att övervaka pjäsrepetitionerna.

Erik Kolmodins skådespel Genesis Aethera eller Jesu Christi Födelse uppfördes i två etapper och flera år senare i Åbo. – Föreställningen ägde rum vid tiden för trettondagen 9.1.1659 i höga herrars närvaro, men inte i akademibyggnaden utan i en annan lokal.

I samband med föreställningen år 1662 inträffade ordningsstörningar när en studerande som suttit i arresten rymde under pågående föreställning. Man misstänkte då att skådespelarna hade andel i det hela, eftersom en del av dem hade avlägsnat sig från platsen, men hävdade att de hade gått för att köpa öl, som behövdes för själva föreställningen. (Krohn-Rinne 1966, s 19)

Studentteatern vid akademien i Åbo var en fortsättning på medeltidens och renässansen skolteatertradition. De små kretsarna och en verksamhet i skydd av och under maktens vakande ögon resulterade i att det förekom drag av hovteater med element som uppgiften att roa i kombination med artigheter, lovprisning och smicker.

Men speciellt intressant är i vad mån pjäserna medverkade till att utveckla samhällsförvaltningen. Inom många områden sammanföll tematiken med de strävanden som det nya universitetets lärarkår och elever programmatiskt ägnat sig åt, främst genom att följa med hovrättens sessioner och att utveckla en regelbaserad förvaltning. Idealstaten ansågs bestå av ett nätverk av sociala grupper eller ständer som skiljer sig från varandra genom juridiskt fastställda rättigheter och skyldigheter, vilka också behandlades i skådespelet Surge!.

SYNOPSIS Surge! – Stig upp!

Om också studenternas värld var lätt identifierbar för publiken så var jordbrukarnas det också. Staden var liten och hade ett nära samröre med den omgivande landsbygden. Studenterna försörjde sig genom att ge privatlektioner i välbärgade familjer och hade regelbundna kontakter med de omgivande socknarna.

I vilken utsträckning rekordåren 1649–1650 var inspirerade av Surge är svårt att säga, men inte heller helt omöjligt att föreställa sig. Framgång inspirerar. Utgående från de sociala problemen och ansvarsfördelningen kan man väl föreställa sig att det under den här perioden fanns ett intresse av att upprätthålla diskussionen. Framför allt när finskan, det vill säga böndernas och de kommande landsortsprästernas språk lyftes fram. Teaterföreställningarna behandlade frågor som var aktuella för studenterna i Åbo samtidigt som de var avsedda som vädjanden och hemställningar till landets nyckelpersoner.

Teater under Karolinska tiden

Den westfaliska freden avslutade det trettioåriga kriget år 1648 och för adeln i det svenska riket innebar det en tid av ökat välstånd, krigsbyte och förläningar. Områden som ägdes av kronan kunde avsöndras till adeln och om de hade odlats av landbönder övergick hela äganderätten till respektive adelsman. Kort efter att Karl X Gustav blivit kung sedan drottning Kristina hade abdikerat, förde han Sverige i krig mot Polen. Adelns numerär ökade och de lade sig till med kontinentala hovvanor.

Drottning Kristina var en aktiv beskyddare av scenkonst. Efter endast tio år på tronen abdikerade hon år 1654 och att hon sedan konverterade till katolicismen – faderns fienders religion – blev nog en chock för omgivningen. För katolska kyrkan var det en enorm propagandavinst och på lutherskt håll stramade man åt attityderna i renlärig anda.

En del av dem som varit aktiva inom studentteatern bar erfarenheterna med sig som lärare i små skolor i landets städer. Under Laurentius Kempes tid som rektor för trivialskolan i Nykarleby hittar vi ett omnämnande från år 1657 om att den romerska komediförfattaren Terentius pjäser lästes. Kempe hade som ung studerande uppträtt tillsammans med Chronander (Cygnaeus, Gustaf 1897, s 22).

Petrus (Petter) Laurbecchius, som under sin skoltid i Linköping hade skrivit ett skådespel, får stå som ett exempel på att intresset bland studenterna för teater ebbat ut i Åbo. Efter att ha inlett sina studier i Åbo år 1652 skrev han inte längre något. År 1673 föreläste han offentligt om Davids psalmer medan han privat i sitt hem föreläste om filosofen Seneca, eventuellt också om hans dramer. (Cygnaeus, Gustaf 1897, s 21–22).

Den lutherska renlärigheten ledde till att antalet studerande som intresserade sig för de klassiska författarna från antiken som skrev på latin stadigt minskade och ersattes med senare kyrkliga skribenter. Den sista tillförlitliga uppgiften om en studentteaterföreställning i Åbo härstammar från år 1662.

År 1670 gav biskopen Johannes Gezelius den äldre ut sin version av Terentius Christianus, en kristianiserad version av fem av den romerska författaren Terentius komedier som redan en längre tid cirkulerat i Europa. I den versionen förekom givetvis varken bondescener, improvisationer av larvatores eller tvetydigheter. Gezelius hade med hård hand censurerat urvalet som var avsett för skoldramer.

Från den tiden när 1600-talet går mot sitt slut härstammar andrahandsuppgifter om ett märkligt skådespel som framfördes av djäknar vid Viborgs katedralskola. Här bearbetade rektorn, lektorn och domprosten Petrus Carstenius två skådespel till dramatik under titeln Thet Himmelska Consistorium, som trycktes i Stockholm 1674 och var dedicerat till friherrinnan Elsa Duwall, hustru till riksrådet Lorentz Creutz. Det framfördes på Viborgs slott den 19 februari 1674. Närvarande var ”höge sampt lägre ståndzpersoner”.

Det exemplar av texten som fanns i Åbo förstördes i branden 1827, men ännu drygt 100 år efter utgivningen kunde man läsa Henrik Gabriel Porthans teaterkritiska analys i Åbo Tidningar år 1792, där han bland annat skriver: ”En orimligare och oskickligare sammanblandning af heliga och profana ämnen lärer näppeligen kunna uttänkas.” (von Frenckell 1971, s 17). Här åtgår han givetvis från tidens smak. Petrus Carstenius hade ersatt bondescenerna med skickligt utformade mellanspel kopierade ur baletter som motsvarade den rådande tidens smakriktningar.

Terentius rekommenderades för skolbruk ännu år 1683, men i 1693 års skolordning nämns skoldramerna inte längre.

När det gäller tiden före den stora ofreden och teaterlivet i det svenska riket är det värt att nämna att man på de adliga slotten tidvis kunde leva på rätt stor fot före 1680 års riksdag och den stora reduktionen.

På slotten ordnades maskerader, tablåer, sångspel och herdestycken för att efterlikna den överdådiga lyxen i slottet Versailles och på Drottningholms slott. I Fältskärns berättelser beskriver Zacharias Topelius överdådiga fester och slöseri på [den fiktiva] familjen Bertelskölds släktslott Majniemi, som den stora reduktionen sedan rättmätigt och moraliskt rättar till genom att en del av förmögenheten återgick till kronan.

I det gamla slottet Tre Kronor i Stockholm – en föregångare till dagens kungliga slott – fanns en teaterlokal. Drottning Kristina hade låtit inrätta en med sidokulisser försedd teater där adeln uppförde mytologiska baletter på 1650-talet. Fortfarande förekom också tyska gästspel närmast på grund av tyskfödda riksänkedrottningars välvilja.

MERA OM ÄMNET Teaterliv i Stockholm under stormaktstiden på 1600-talet!

Stora delar av det gamla slottet jämte teaterlokalen Lejonkulan förstördes i en brand i maj 1697. Kort därefter utbryter krig mellan Karl XII och Peter den store som resulterar i flyktingar, fattigdom, farsoter och ond bråd död.