8.5

Måleriet i Holland

Som tidigare framkommit blev Holland en av de mest betydande staterna i Europa. Landet välstånd baserade sig främst på den internationella handeln. Kulturklimatet var tämligen frisinnat, tankefrihet rådde, och vid sidan om den officiella kalvinismen tilläts även andra religioner.

Den reformerta kyrkan behövde inga stora altartavlor, men för konsten fanns en ny kategori beställare, den välbärgade medelklassen. Tavelmåleriet blomstrade och konstmarknaden matade ut tavlor med allehanda motiv till köpmannaborgerskapets väggar. Nya inriktningar inom bildkonsten etablerades, landskaps-, stilleben- och genremåleriet. De återgav en mer intim värld än den italienska och franska barockkonsten.

Rembrandt (1609–1669)

Den mest ryktbara målaren var Rembrandt Harmenszoon van Rijn. Sin karriär inledde han med smärre religiösa arbeten. Det var via grafikbladen som hans rykte spreds. Han utvecklade olika tekniker inom grafiken och bearbetade ständigt sina plåtar. Ett flertal av hans grafikblad finns därför i versioner som skiljer sig aningen från varandra. Efter hans död fortsatte även andra att trycka hans grafik. Grafikblad var samlingsobjekt och förvarades för det mesta inom skyddspärmar.

Under Rembrandts livstid var hans mest berömda målning ett stort grupp-porträtt som föreställer ett jaktlag och som i allmänhet går under benämningen Nattvakten (8/20). De traditionella grupp-porträttens stereotypier undvek han med en effektfull ljushantering och med att avbilda gruppen i dynamisk verksamhet. Ett Caravaggioliknande ljusdunkel och den dramatiska växlingen mellan det skarpt upplysta och skuggpartier gör målningen levande och dramatisk.

Konstnären som fått njuta av ett liv i överflöd drevs på ålderdomen i konkurs. Hans senare produktion är till sin karaktär mer begrundande, man kunde t.o.m. kalla den filosofisk. Under hela sitt liv målade Rembrandt självporträtt i litet format. De återspeglar Rembrandts andliga utveckling. Hans senare självporträtt är berörande inte bara p.g.a. det personligt mänskliga de utstrålar utan även för att de är tekniskt mästerligt utförda. Det är som om att han med en medvetet begränsad färgskala manar fram ett varmt ljus (8/21).

Landskapet, genrebilden och stillebenet

Köpmannaborgerskapet ville ha tavlor som avvek från den italienska och franska konsten. I Holland under barocken såg tre nya inriktningar inom måleriet dagens ljus, landskapsmåleriet, genrebilden och stillebenet. Även om samtliga i princip återger något bekant i konstbeställarnas egen omgivning fick även dessa motivkretsar sina mer dolda betydelseplan.

Som vi tidigare sett finns det i konsthistorien perioder då landskapets betydelse inom konsten accentuerats. I den venetianska skolan lyfte Bellini och Giorgione landskapet till ett betydelsefullt element i bilden. I Tyskland fanns också konstnärer som betonade landskapet och fransmannen Lorrain utvecklade en stil som återgav det ideala landskapet.

Det var först på 1600-talet i Holland som landskapsmåleriet blev en helt egen genre (8/22). De holländska landskapsmålningarna återger skenbart realistiskt de för köparna bekanta havs- och landsbygdsscenerierna. Ofta har man dock ändrat en aning på vyerna och olika bildelement kan vara bärare av dolda budskap med religiöst moralisk förankring: en väg som sträcker sig mot horisonten kan hänvisa till den smala väg som den kristna bör vandra, en väderkvarn å sin sida till den korsfäste Kristus, och så vidare.

Det finns dolda moraliska budskap även i genremålningarna. Dessa, oftast till formatet små målningar avbildar exempelvis husliga vardagsgöromål. Målningarna har ändå ofta ett dolt didaktiskt eller moraliskt budskap. Vardagens dygder, flit, ödmjukhet, etcetera, kan i dessa målningar prisas på ett stillsamt, nästan konstaterande sätt.

Det holländska genremåleriets mästare är Jan Vermeer (1632–1675) som i århundraden var helt bortglömd. Han målade interiörbilder där huvudrollen innehas av t.ex. en kvinna som läser ett brev, av en klavikordspelare eller en konstnär med sin modell. Vermeers Kökspiga är ett utsökt exempel på denna genre (8/22b).

Vermeers målningar präglas av en nästan övernaturlig transparens och klarhet. Med en dämpad färgskala som främst går i olika gula och blå toner skapar han en fascinerande, stillastående och utkristalliserad ögonblicksbild som har något kontemplativt i sig. I interiörerna där ett lugnt ljus vilar väljer han ofta någon punkt, t.ex. ett pärlhalsband, som lyses upp av ett intensivt ljus.

Vardagliga föremål, blommor, växter och livsmedel, utgör oftast motiven för stilleben. På sitt sätt kan de ses som en hyllning till välståndet och tryggheten som rådde bland medelklassen. Ofta bar målningarna dock på en andlig dimension. I en speciell form av stilleben, memento mori, framträder bland alla de hemvana elementen en påminnelse om livets obönhörliga slut. Ett omkullvält glas, en frukt stadd i förruttnelse eller en vissnad blomma hänvisar till alltings förgänglighet och till det flyktiga i våra jordiska njutningar (8/23).