10.1

Revolutioner och nya idéer

Den serie av revolutioner som kom att omvälva den västliga världen inleddes med den nordamerikanska revolutionen som resulterade i Förenta Staternas självständighetsdeklaration år 1779. Den första revolutionen i Europa var den franska år 1781, och de europeiska revolutionerna, alternerade med återställandet av den tidigare makten, fortgick ända fram till mitten av 1800-talet.

En ekonomi som blivit allt svagare, missväxt, samt kungens oförmåga att sköta landets angelägenheter, var realiter som starkt bidrog till att utlösa franska revolutionen. Som en följd av revolutionen blev Frankrike en konstitutionell monarki och aristokratin berövades makt och egendom. Den blinda revolutionsniten urartade till massavrättningar och till förstörandet av kulturskatter och till ren stöld. Åren av kaos och vandalism, 1793 och 1794, har därför också gott till historien under benämningen ”frihetens despoti”.

Napoleon

Revolutionens centrala profil kom att bli Napoleon Bonaparte (1769–1821), den segerrika generalen som hade utkämpat krig mot såväl Italien som österrike. År VIII enligt den postrevolutionära tideräkningen (d.v.s. år 1799) valdes han till landets förste konsul och blev därmed även revolutionsideologins portalgestalt i hela Europa.

år 1804 krönte Napoleon sig själv till kejsare, helt i strid mot revolutionens ursprungliga ideal och till stor besvikelse för de revolutionära intellektuella kretsarna i Europa, och han fortsatte sina erövringar som kom att väcka starka motreaktioner.

Konsten under Napoleons tid vid makten lät sig frikostigt inspireras av den romerska kulturen. Som det framkom i föregående kapitel hade hans hovmålare David i klassicistisk stil målat ett romerskt motiv, Horatiernas ed, som utstrålade stark nationell glöd och på sitt sätt förebådade revolutionen. David hyllade nu Napoleon och framställde honom som en romantisk revolutionshjälte (10/1b).

Under kejsartiden tog man i bruk allt vad den romerska kejsartidens konst hade att erbjuda, inte minst triumfbågar, och en annan hovmålare fick i uppgift att föreviga Napoleon som en romersk kejsare i full ornat (10/1c). Stilinriktningen under den napoleonska tiden kallas för empire. Den utvecklades ur klassicismen och referensramarna fanns uttryckligen i den romerska konsten.

Empirestilen präglade både arkitektur och inredning. Smärre egyptiska hänvisningar återfinns i empiren efter Napoleons erövring av Egypten år 1798. Byggnaderna invid Senatstorget i Helsingfors, ritade av den tyskfödda arkitekten Carl Ludwig Engel (1778–1840), representerar empire och utgör en fin helhet (10/1d).

Revolutionerna och konsten

Efter nederlaget vid slaget vid Waterloo, inte långt efter att Napoleon misslyckats med erövringen av såväl Spanien som Ryssland var han tvungen att avstå från makten år 1814. Händelserna i Frankrike hade dock redan satt igång en process som resulterade i att olika patriotiska rörelser föddes runt om i Europa och t.o.m. i Latinamerika. Motreaktionerna i ett flertal länder sporrade de nationella tankegångarna än mer och bidrog därmed även till tillblivelsen av nationalstater.

Uppror och revolutioner förekom i Frankrike, England, Spanien, Italien och Grekland. Grekerna strävade efter en befrielse från det turkiska ottomanväldet. Hela Europa följde med grekernas frihetskamp. Den engelska poeten Lord Byron (1788–1824) deltog i denna kamp och han kom även att dö på grekisk mark.

Den romantiska rörelsen florerade under början av 1800-talet och Byron blev en av rörelsens mest inflytelserika gestalter. En visuell komprimering av den grekiska frihetskampen finner vi i den franska målaren Eugène Delacroix verk Grekland vid Missolonghis ruiner (10/1e). På målningen förkroppsligar en i grekisk nationaldräkt klädd barbröstad kvinna grekernas heroiska frihetslängtan.

Hjältemodet, som representerade ett nytt känsloläge, blev ett tema som konstnärerna som understödde revolutionen omhuldade och varierade runt om i Europa. Ludvig van Beethoven (1770–1827) komponerade sin tredje symfoni, den s.k. Eroica- eller Hjältesymfonin, till ära för den unga revolutionära Napoleon. Då Beethoven hörde att Napoleon krönt sig till kejsare rev han titelsidan med dedikationen till denne.

Marseljäsens revolutionsoptimism och Beethovens tredje symfoni komprimerar något av 1800-talets heroiska stämningar, och snarlika känslolägen kom i decennier att prägla musiken i Europa. Inom bildkonsten kunde Delacroix målning Friheten på barrikaderna (10/8) ses som en ikon för revolutionen. I målningen hyllar Dealcroix revolutionen år 1830 i Paris.

I målningen ses frihetens barbröstade inkarnation uppkliven ovanpå stupade och hon håller heroiskt revolutionsflaggan, trikoloren, högt, som en uppmuntran för de beväpnade revolutionärer som stormar fram i bakgrunden. Målningen präglas av revolutionär glöd, men samtidigt inger den en illusion av pressbildsmässig dokumentarism.

Verket kan ses som urbilden till all senare revolutionskonst. Då franska staten löste in den kort efter att den målats upplevde man att den var så pass stark i sitt uttryck att det var klokast att inte visa den offentligt. Först några årtionden efter sin tillblivelse visades den för allmänheten.

Europa tar form

Revolutionerna som följde varandra och reaktionerna runt om i Europa mot Napoleons maktsträvanden förändrade inte enbart den andliga atmosfären i Europa, hela Europa ändrades i grunden. Processen ledde bl.a. till att Belgien, Rumänien och Grekland blev självständiga stater. Enväldet eller den absoluta furstemakten förlorade sitt fotfäste i Europa och de sista resterna av feodalmakt smulades sönder. Liberala tankeströmningar spred sig och krav på ens ett visst mått av jämlikhet, demokrati och yttrandefrihet ställdes. Det nationella lyftes fram och nationalstaterna började ta form, ofta genom våld och via lidande.

I denna nya atmosfär gällde inte inom konsten de i århundraden omhuldade och omtolkade motiven från antiken och renässansen längre. Konsten under revolutionen hade redan riktat blicken mot mer avlägsna kulturer, t.ex. mot det befintliga, inte forna Grekland. I likhet med Lord Byron reste många konstnärer under 1800-talet till länder längre bort. Den nya teknologin möjliggjorde resandet och därmed blev det också något av ett mode att resa.

I och med nationstanken kom även mer perifera europeiska kulturer att hamna i fokus. En italiensk kompositör kunde t.ex. komponera en opera som utspelade sig i det forna Skottland samtidigt som den germanska och skandinaviska mytologin inspirerade diktare, målare och kompositörer runt om i Europa. Man studerade folkkultur och traditioner och ur dessa tillskansade man sig material för befästandet av den nationella kulturen. Kompositörer samlade och nedtecknade folkmusik, utgående från folkdanser skapade koreografer karaktärsdanser för baletten och av insamlad folkdiktning sammanställde författare hela ”nationalepos”.

Den officiella konsten tog ofta avstamp i nationstanken, det gamla systemet med mecenater fanns inte längre, i stället hade ”den fria konstnären” bestigit scenen. Konstnärens personliga vision, dess ”uppriktighet” och ”sanningsenlighet”, d.v.s. den individuella synen och det individuella anslaget skulle starkt komma att prägla konstens utveckling.