4

Den tidiga kristna konsten och Bysans

Under romarväldets sista tid deltog allt färre i den kollektiva religionsutövningen, däremot blomstrade ett flertal olika mysteriereligioner. Vid sidan om kristendomen florerade bl.a. en dyrkan av den mångbröstade fruktbarhetsgudinnan Kybele, och kulterna kring den persiska ”världshärskaren” Mithra och den egyptiska gudinnan Isis.

De kristna i Rom utgjorde till en början en anspråkslös och försmådd sekt. Av politiska skäl hävde kejsaren Konstantin den store (306–337) (4/1) år 313 förföljelserna av de kristna. Den kristna konsten fram till år 392, då kristendomen blev Roms officiella religion, kallas för tidigkristen konst. I denna konst fanns redan i vardande många motiv och drag som senare slipades och utkristalliserades i den officiella kristna ikonografin. Stilmässigt indelas perioden i:

• Den tidigkristna konsten (ca 200–500) och
• Den bysantinska konsten (ca 500–1453)

Det konfliktfyllda förhållandet till bilder

De kristnas avoga inställning till bilder under de första århundradena av vår tideräkning kan härledas till judendomen och till att Gamla Testamentet ställer sig negativt till att avbilda Gud. Judarna godtog för det mesta inte bildframställningar. När kristendomen spreds till grekisktalande områden och till Rom tog de kristna lokala motiv i bruk, dock så att de gav dessa motiv nya betydelser. Detta ledde sedan så småningom till att de kristna började förhålla sig mer frisinnat till Mose bud att ”inte göra sig någon bildstod eller avbild på någonting uppe i himlen eller nere på jorden”.

Man fann ingen entydig lösning i frågan om bildframställning och därför flammade de teologiska meningsskiljaktigheterna tidvis upp för att på 700- och 800-talen nå sin kulmen i ett krig som varade i över ett sekel.

Katakombernas konst: tidiga symboler

Under förföljelsen av de kristna under 200-talet och i början av 300-talet fungerade symbolerna som hemliga meddelanden. Med hjälp av dem kunde de kristna igenkänna sina trosfränder eller t.ex. identifiera en kristen grav. Det är i dessa underjordiska begravningsplatser, nekropoler, eller katakomber, som den kristna bildkonsten har sina rötter. De viktigaste katakomberna finns i Rom, och fortfarande finns flera tiotal kilometer av detta underjordiska nätverk kvar, och en del av gravkomplexen är i fem våningar (4/2).

Judar och kristna brände inte sina döda, vilket romarna gjorde, utan placerade dem i fördjupningar i katakombernas väggar. Dessa gravar tillslöts sedan med tegel eller marmorplattor, i vilka man graverade förutom den vanliga texten även symboler som enbart andra kristna omedelbart kunde tyda.

En allmänt förekommande ingravering var chi-rho-monogrammet, som består av de två första bokstäverna i den grekiska stavningen av Kristus (4/3).

Därtill var ankaret en vanlig symbol. Den kanske mest centrala symbolen kom ändå att utgöras av fisken. Denna symbol hade judiskt ursprung och stod bl.a. för den messianska utspisningen. Därtill inhyste symbolen ett dolt budskap, eftersom de första bokstäverna i den grekiska versionen av ”Jesus Kristus Guds Son och Frälsare” bildar ordet ichthys, d.v.s. fisk. Ibland associerades fisken med dop-ceremonins vatten och fisken har även samband med Kristi underverk. Ytterligare en central symbol förbunden med Kristus är lammet.

Förutom i katakomberna använde man symbolerna i bl.a. fingerringar för att känna igen trosförvanter.

Vissa symboler hade mer fjärran anor, t.ex. den mytiska Fågel Fenix som lyfter eller egentligen återföds ur eld. Myten har sitt ursprung i Egypten och kom att symbolisera uppståndelsen. Påfågeln, känd från flera kulturers konst, representerar evigt liv. Av fåglar är det mest omhuldade motivet duvan, allmänt känd som symbolen för fred, men som senare blev förknippad med den heliga ande.

Ett flertal symboler övertog man direkt från den grekiska och romerska bildtraditionen. Två centrala motiv från växtriket är palmbladet och vinrankan. Bakom det senare motivet finns Kristi ord: ”Jag är det sanna vinträdet, och min Fader är vingårdsmannen.” Den antika mytologins Orfeus som med sin musik tämjde vilddjuren är ett bra exempel på återanvändning av motiv, de kristna identifierade Kristus i Orfeusgestalten, och Kristus kom också att kallas för ”den nya Orfeus”.

Den tidiga kyrkoarkitekturen

De tidiga kristna hade främst samlats i privata bostäder och i till dem anslutna samlingshallar som kallades för domus ekklesiae (domus=hus, ekklesia=kalla ut, t.ex. till en ny gemenskap). När kristendomen blev officiell religion behövdes större byggnader för församlingarna. Två grundmodeller för kyrkan utvecklades, den parallellogramformade basilikan och en kupoltäckt centralbyggnad. Båda modellerna har sitt ursprung i den officiella romerska arkitekturen.

Basilikan, som var en slags lång hall, med rader av kolonner som bar upp takkonstruktionerna och delade utrymmet i tre eller fler ”skepp”, hade i Rom tjänstgjort bl.a. som tron- och rättegångssal. I ändan av hallen, mittemot ingången, fanns ofta en halvcirkelformad fördjupning, apsis, där antingen kejsarens tron eller porträttskulptur stod. I kyrkorna blev detta platsen för altaret (4/5). Kejsarkulten införlivades i den kristna idévärlden. Kejsaren utsåg sig själv till Kristi ’ställföreträdare’ och fick därmed en auktoritet och helighet som förknippades med Kristus.

Det basilikaformade kyrkorummet fick en symbolisk betydelse i och med att Petrus grav låg i den första Peterskyrkan (lämningar av kyrkan finns under den nuvarande). Petrus var ju den som grundade den kristna församlingen i Rom och var dess första biskop, och påvarna kom sedan att bli hans representanter på jorden. Bakom graven öppnade sig apsis. Den inramades av en båge som kan ses som symbol för himlen eller som en kejserlig triumfbåge. Ovanför själva graven fanns en tronhimmel som bars upp av spiralvridna pelare, även detta ett direkt lån från den romerska kejsarkulten. Den första Peterskyrkan i Rom gav en symbolisk laddning även åt senare basilikaformade kyrkor.

Även den andra kyrkotypen, den kupoltäckta centralbyggnaden, har en lång historia (4/6). Rundtemplet förekom redan i Rom och liknande byggnader hade redan under antiken rests som äreminnen över hjältar. Sannolikt har de kristna cirkelformade monumenten över martyrer och över vändpunkterna i Kristi liv sitt ursprung i dessa romerska och antika byggnadsverk. Den mest betydande av de tidiga kristna rundbyggnaderna är Den heliga gravens kyrka i Jerusalem.

Den runda formen återkommer såväl i bottenplanen som i själva kupolen i dessa centralkupolkyrkor. Cirkeln och klotet är laddade symboler, för universum, himlen etc., och återfinns i flera olika kulturers religiösa konst. Centralkupolkyrkan kom att dominera kyrkoarkitekturen i den östliga kristenheten.

Kristusbildens utveckling

Kristus avbildad som människa är ett tämligen sent fenomen, vilket beror på inflytandet från den judiska traditionen med dess negativa inställning till att i bild framställa människor. När Kristus sedan började framställas i konsten på 300- och 400-talen kunde han likställas med Helios, antikens solgud. Ofta avbildades han även som herde, som en skägglös yngling som vallade får, ett vanligt motiv i den hellenistiska världen (4/7).

Därtill återgavs Kristus även som en vuxen skäggig man med en skriftrulle i handen. Detta framställningssätt har sina rötter i antikens filosofporträtt (4/8). Ibland sammansmälte gestalterna på ett märkligt vis, t.ex. kunde den traditionella herden bära på en skriftrulle.

I flera århundraden existerade de båda framställningssätten – Kristus som ung och skägglös respektive vuxen och med skägg – parallellt.

Kejsaren Konstantin konverterade år 312 till kristendomen, och år 393 stadfäste han kristendomen till officiell religion i Östrom, och fr.o.m. denna tid kan vi i den kristna konsten se influenser från den romerska hovkonsten. Varken de tidigkristna hemliga symbolerna eller det pastorala motivet med den goda herden förslog som emblem för den officiella religionen som hovet nu stödde. På kyrkomötet år 692 i Konstantinopel proklamerades att man inte längre skall avbilda Kristus som ett lamm, utan istället Lammet, Herren Kristus, i människogestalt.

Vanligt var att framställa Kristus på sin tron omgiven av apostlarna. Framställningssättet utgår från romerska ceremoniella hovscener i vilka kejsaren avbildades omgiven av sitt hov (4/9). Världsliga och religiösa motiv blandades och lade grunden för den officiella kristna ikonografin.