10.9

Nya sätt att se

Man har diskuterat mycket frågan om fotograferandets spridning direkt påverkade bildkonsten. Det har sagts att då vem som helst för en ringa penning kunde få ett fotoporträtt av sig själv riktades målarnas uppmärksamhet från en avbildande återgivning av verkligheten mot en individuell tolkning av denna verklighet.

Oberoende av om utsagan är sann eller inte, är det symptomatiskt att den viktigaste icke-akademiska konstnärsgruppen i slutet av 1800-talet, impressionisterna, för första gången ställde ut tillsammans i den tidiga konstfotografen Nadars ateljéutrymmen.

Impressionisterna tog sitt namn från namnet på en tidig tavla av Claude Monet (1840–1926), den mest renodlade representanten för gruppen. Tavlan är en hamnvy målad med fri och bred penselföring och hade inom gruppen döpts till Impression av den uppstigande solen (10/30).

Ur en akademisk synvinkel var tavlan inte slutförd. Det Monet koncentrerat sig på var att återge ett omedelbart synintryck. Det är denna strävan som förenar de olika impressionisterna, även om strävandet fick varierande uttryck.

Japansk konst hade nyligen blivit ett trend-fenomen i Europa, och impressionisterna, framför allt Monet, beundrade japanska träsnitt. Impressionisterna fascinerades speciellt av det skenbart slumpmässiga i träsnitten, det att landskapen eller människogestalterna var beskurna lite på samma vis som ett snap shot -fotografi idag.

Monets synintrycksmålningar och kolorism nådde sin kulmen i näckros-serierna och fasadstudierna av en gotisk kyrka som han på sin ålderdom målade, då han var nästan blind.

Boskillnaden mellan den officiella akademiska konsten och de nyskapande individualistkonstnärerna hade accentuerats redan ett par årtionden tidigare då realismens representant Courbet hade presenterat sig på en egen från Salongerna frikopplad separatutställning.

Konflikten kulminerade i och med impressionisterna. Deras första utställning utdömdes totalt, något som idag används som ett paradexempel på oförstående och konservativ konstkritik. En av Auguste Renoirs (1841–1919) målningar bemöttes med bl.a. följande text: ”Försök berätta åt Renoir att en kvinnas kropp inte är en obestämd och i upplösning varande köttmassa med gröna och violetta fläckar…” (10/31).

Neoimpressionismen: färgens divisionism

En grupp konstnärer, som kallades för neoimpressionister eller pointillister (punktmålare), förde själva urskiljningen av synintrycket ännu längre än impressionisterna. Synintrycket var något de långt nalkades teoretiskt. Gruppens centralgestalt, Georges Seurat (1859–1891) delade upp färgen i disparata grundelement, punkter, som placerade intill varandra i denna s.k. divisionism gav en verkan av olika och skiftande färgytor.

Symbolismen: bilden som ett uttryck för anden

Symbolismen inom bildkonsten hade sin grogrund i den tidiga romantiken och öste i synnerhet ur det sena 1800-talets franska poesi. Denna konstriktning som föddes på 1880-talet var långt parallell med art nouveau och jugend.

Symbolisterna som intresserade sig för religiös mystik upplevde att konstens uppgift var att i symbolisk form beskriva djupt liggande känslor och andliga fenomen och sanningar. Gruppens ledande gestalt var fransmannen Puvis de Chavanne (1824– 1898) (10/28).

Bilden som en tolk för extrema känslolägen

Till kretsen kring jugend hörde även norrmannen Edward Munch (1863–1944). Han var länge verksam i Paris som under 1800-talet obestridligen hade blivit den europeiska konstvärldens centrum. Där blev han bekant med många betydande samtidskonstnärer. Och under sin tid i Tyskland var han med om att grunda ett grupp som förde fram den nya konsten, secessionisterna.

Munchs starkt laddade målningar och grafik förtätar ofta extrema känslolägen, bl.a. hysteri, sexuell passion, sorg och rädsla (10/34). Inom konsten representerar de en djuplodning av det mänskliga psyket, jämförbar med Siegmund Freuds mer vetenskapliga forskning.

Seendets strategier mångfaldigas

En grupp konstnärer, ofta betecknade som post-impressionister, lösgjorde sig medvetet från impressionistgruppen. Var och en av dem sökte det egna och individuella perspektivet och de egna strategierna för sitt målande.

T.ex. fransmannen Paul Gaugin (1848–1903), som i likhet med Monet funnit inspiration i japanska träsnitt, flyttade till Tahiti, där han utvecklade en egen lineär och tvådimensionell stil, för att avbilda en annan kultur, återge ”det andra”. Gaugins måleri har inget gemensamt med 1800-talets orientalism som tog sig an ”exotiska” motiv som i allmänhet utfördes i en minutiös realism i akademisk stil.

Den likaledes franska Paul Cézannes (1839–1906) konst spirade ur en romantisk- realistisk grund. I likhet med den tidigare presenterade landskapsmålaren Corot, som tillhörde Barbizons skola, återgav Cézanne landskap och stilleben m.m. långt på ett sätt som dessa strukturellt tedde sig, utan att förse målningarna med vidlyftiga symboliska budskap.

Med sin avskalade palett, till största delen bestående av jordfärger förutom grönt och blått, analyserade han det han såg och kom därmed fram till olika grundformer, till sfären, konen, och cylindern. Det är som om några av hans verk förebådade 1900- talets abstrakta konst (10/35). Samtidigt kom han att verka som en riktningsgivare för kubisterna som bröt upp bildfältet i olika geometriska ytor.

En avsaknad av akademisk skolning var inte längre ett hinder på vägen mot konstnärskap. Tulltjänstemannen Henri Rousseaus (1844–1910) passion var att måla. Han beundrade den akademiska stilen, men hans konst var mättad med en sagostämning och hans från perspektivseende befriade landskap, drömbilder och porträtt var målade med en teknik som påminner om ett barns. Stilen har karakteriserats som såväl primitivism som naivism. Idag, i början på 2000-talet, kunde han även utkoras till föregångare till alla självlärda konstälskande amatörer.

Även den holländske konstnären Vincent van Gogh (1853–1890) var självlärd. I sitt måleri utvecklade han en helt egen ultraindividualistisk stil i vilken han inlemmade intryck från såväl japanska träsnitt som många tidigare nämnda samtida franska målare.

Den explosivt expressiva penselföring van Gogh nyttjade får motiven, det må vara en blombukett, ett landskap eller ett porträtt, att pulsera med en skrämmande kraft (10/33). Med sin konst som framhäver en nästan okontrollerbar känsloladdning röjde han väg för 1900-talets expressionister. Hans korta, tragiska och självdestruktiva liv – bl.a. skar han av sig sitt ena öra – är en nästan arketypisk variant av myten om ”det missförstådda konstnärsgeniet”, en myt sprungen ur en under romantiken odlad bild av konstnären.