3.2

Den grekiska konsten

Den grekiska kulturen blomstrade på den grekiska halvön och i den intilliggande arkipelagen och i närområdena ca 700 f.v.t. Detta område var inte ett geografiskt klart avgränsat ”rike”, utan inbegrep flera små stadsstater, s.k. polis, en benämning varur bl.a. ordet politik kan härledas. Otaliga gamla grekiska begrepp och termer lever fortfarande kvar i många västerländska språk, och de har otvivelaktigt haft ett starkt inflytande på vår kultur. De små staterna styrdes på olika vis, i en del rådde tyranni, d.v.s. envälde, och i andra demokrati.

Trots den politiska splittringen var området ändå kulturellt tämligen enhetligt. Områdets ursprungliga invånare kallade sig hellener. De hade ett gemensamt språk, grekiskan, och deras kultur och konstuppfattning var till sina grunddrag gemensam. Alla som befann sig utanför detta språkområde kallades av grekerna barbarer. Den grekiska konsthistorien delas in i följande perioder:

• Den geometriska stilen (ca 800–700 f.v.t.)
• Den arkaiska stilen (ca 600–480 f.v.t.)
• Den klassiska stilen (ca 480–400 f.v.t.)
• Den senklassiska stilen (400–330 f.v.t.)
• Hellenismen (330 f.v.t.–30 v.t.)
• Etruskerna (ca 700–100 f.v.t.)
• Den romerska konsten (ca 500–400 v.t.)

Grekernas pantheon befolkades av ett otal gudar och ritualerna var många. Förhållandet till döden avvek från de flesta tidiga kulturers, man nalkades inte det hinsidesvarande med några komplicerade begravningsceremonier. Såväl i mytologin som i konsten framställdes gudarna i människohamn. Karakteristiska drag för den grekiska konsten är (a) en medvetet mot harmoni strävande tempelarkitektur vars grundstruktur hänför sig till ett system med bjälklag som vilar på pelare och kolonner, (b) en idealisering av människokroppen, speciellt manskroppen, men (c) även en undersökning av synförnimmelser vilket ledde till naturalism. Därtill (d) rådde en strävan att finna en balans mellan idealisering och naturalism.

Konsten började frigöra sig från sin rent rituella funktion. Enstaka signerade konstverk börjar dyka upp på 600-talet. Hantverkare och konstnärer kunde ambulera mellan stadsstaterna där de erbjöd sina tjänster. Småningom började privatpersoner samla konst. Under hellenismen dyker även konsthistoriens första namn på kvinnliga konstnärer upp.

Den arkaiska konsten: kroppens uppblomstring

Den konst som går under benämningen ”arkaisk” är från perioden innan den s.k. ”klassiska”.

Från den arkaiska perioden finns bevarade ett antal marmorskulpturer som föreställer unga kvinnor (3/6) och ynglingar (3/7). I likhet med andra grekiska marmorskulpturer var dessa kolorerade. Gestalterna befinner sig vid tröskeln till vuxenvärlden, och ofta krusas deras läppar av ett gåtfullt leende, det s.k. ”arkaiska leendet”.

Kvinnogestalternas flätade hår samt draperingarna, d.v.s. veckningarna och fallen i deras dräkter, är framställda med stor precision. Mansgestalterna är alltid nakna. Samtliga gestalter framställs stående, med tyngden fördelad på båda fötterna, även om den högra foten är aningen framsträckt. Antagligen förfärdigades skulpturerna på samma sätt som många egyptiska skulpturer: skulptören tog sig an det kantiga stenblocket från fyra olika håll samtidigt.

Skulpturerna som föreställer ynglingar (kuros) är betydligt fler än de som föreställer unga kvinnor (kore). Redan under den arkaiska tiden koncentrerade sig den grekiska konsten på framställningar av den nakna manskroppen. Det kan finnas flera orsaker till detta. Homo- och bisexualitet var allmänt accepterade och i den grekiska kärlekslyriken var den beundrade oftast en yngling i samma ålder som de skulpterade gestalterna. Nakenheten har även tolkats symboliskt, som en framställning av själens nakenhet. Å andra sidan kan förklaringen vara relaterad till det rent praktiska: i centrala ritualer, t.ex. i de olympiska spelen, uppträdde männen nakna.

Man känner inte till de syften de arkaiska skulpturernas tjänat. Några av skulpturerna var gravmonument, några hade getts som offergåvor till tempel. Man vet inte heller vem skulpturerna föreställde. Ynglingagestalterna kan representera Apollon eller möjligen avbildar de beundrade idrottsmän.

Det grekiska templet: kolonnernas och bjälklagens harmoni

Det grekiska templet torde ha utvecklats från en s.k. megaron, en enkel parallellogramformad byggnad. Karakteristiskt för templet är att bjälklaget under det utskjutande taket vilar på pelare eller ibland på skulpturer i människogestalt. Grundstrukturen liksom många detaljer torde härstamma från en tidigare träarkitektur.

Avsikten var att templet skulle upplevas utifrån, de största ritualerna och offerceremonierna hölls utanför templet. Det innersta i dessa byggnader, som bars upp av pelare eller kolonner som stod på en sockel, utgjordes av ett litet rum, en s.k. cella, d.v.s. ”det allra heligaste”, som inhyste en staty som föreställde den gud som templet var helgat åt. I detta rum förvarades även de gåvor som förärats guden.

Under antiken utvecklades olika typer av tempel. Den äldsta representeras av den s.k. doriska stilen (3/8), en stil som även fått nationell status i Grekland. De äldsta lämningarna av doriska tempel är från ca 650 f.v.t. De doriska templen har bastanta kolonner som avsmalnar uppåt. Kolonnerna reser sig rakt från en sockel med trappavsatser på alla fyra sidor. Cella eller sanktumet är beläget längst bak inne i templet.

Det doriska kapitälet (kolonnens översta del) består av en rund diskusformad nedre del och en kvadratisk övre del. Frisen längs bjälklaget som bärs upp av kolonnerna är delad i kvadrater där vertikalt räfflade triglyfer alternerar med med metoper med slät yta. Metoperna erbjöd även plats för reliefer, som man ofta också fann i gaveltrianglarna under takkonstruktionen. Relieferna var målade, och vår sentida uppfattning att de grekiska templen genomgående var skinande vita är felaktig.

I de joniska templen (3/9) är kolonnerna sirligare och de står på separata socklar och den horisontala frisen ovantill är inte kvadratiskt indelad. Friserna var som gjorda för långa obrutna reliefer. Kapitälets mittdel består av en ”dyna” (fascia) som på sidorna, i kolonnradens längdriktning, böjer sig ner och rullar ihop sig i spiraler (voluter). Under den senklassiska perioden utvecklades det korintiska (3/10) kolonnsystemet, där kolonnernas bägarformade övre del är beklädd med ett skulpterat bladverk av akanthus.

Med tiden har olika egenskaper förknippats till de olika stilarna, i de doriska kolonnerna har man sett manlighet och allvar, i de joniska kvinnlighet och elegans, och i de korintiska högstämdhet. Senare, ända in på 1900-talet, har man i arkitekturen nyttjat, varierat och kombinerat dessa stilar.

Det viktigaste av de grekiska tempelkomplexen är Akropolis (3/11) i Athen. Den fick sin nuvarande form under Greklands klassiska period då Athen en kort tid på 400-talet f.v.t. härskade över hela Grekland. Huvudtemplet på Akropolis är det doriska Parthenon (3/12) helgat åt Pallas Athena. Bredvid står de två joniska templen helgade åt Athena Nike och Erechtheion. I det sistnämnda är de takbärande kolonnerna ersatta med skulpterade kvinnogestalter, karyatider. Upp till berget leder en monumental portbyggnad (Propylaia).

Templen och byggnaderna på Akropolis ter sig godtyckligt utplacerade, men de facto följer deras placering matematikens och geometrins lagar. Bägge disciplinerna var långt utvecklade och man förhöll sig till deras respektive lagar med en nästintill religiös vördnad, emedan man uppfattade att de representerade metafysiska ideal.

Sannolikt utgick man från det gyllene snittet när man inför byggandet av Parthenon räknade ut proportionerna. Matematikens och geometrins lagar tillämpades dock så att Parthenon, precis som tidigare doriska tempel, kom att bli en väl avvägd och visuellt tilltalande helhet. Detta möjliggjordes av s.k. ”optiska korrigeringar”. Kolonnerna gjordes något tjockare i mitten, de yttre kolonnerna fick en liten lutning inåt och den centrala delen av sockeln höjdes en aning o.s.v., allt detta för att den visuella upplevelsen av byggnaden skulle bli solid och harmonisk.

Klassisk skulptur: den idealiserade och analyserade människokroppen

Den arkaiska perioden övergår ca 480 f.v.t. i den klassiska. En ynglingaskulptur, allmänt känd under namnet Kritios (3/13), komprimerar stilidealen under denna övergångstid. Denna skulptur är den äldsta kända ynglingaskulpturen i vilken man frångått symmetrin i hur kroppstyngden fördelas. På samma sätt som de arkaiska gestalterna stiger denna yngling framåt med höger fot, men steget inverkar på hela kroppen. Kroppen följer s.a.s. rörelsen. En dylik position där tyngden vilar på ena foten medan andra foten är i vila kallas för kontrapost.

Den nakna manliga kroppen förblev det centrala motivet under samtliga perioder i den grekiska konsten. Via detta motiv försökte man uttrycka olika känslolägen och egenskaper, harmoni, skönhet, styrka, hjältemod etc.

När de grekiska konstnärerna avbildade manskroppen kombinerade de två sinsemellan skenbart motsatta ambitioner: att idealisera denna kropp och att samtidigt ge den en anatomisk trovärdighet. Trots att muskulaturen var naturalistiskt genomförd i de arkaiska ynglingaskulpturerna var dessa skulpturer dock idealframställningar av människan. Med Kritiosskulpturen tar konsten ett steg vidare, vid sidan om idealiserandet ser vi en strävan att anatomiskt korrekt avbilda en människokropp i rörelse.

Samtidigt blev det möjligt att bredda uttrycksregistret i och med att man började framställa kroppen i rörelse. Den grekiska klassiska periodens skulpturkonst finner sitt finaste uttryck i Parthenons reliefer och fasadskulpturer. Sannolikt var det Fidias, sin tids mest berömda skulptör, som planerade och förverkligade dessa dekorativa verk.

Metopernas kvadratiska reliefer avbildar kampen mellan gudarna, giganterna (jättarna) och amasonerna (kvinnokrigarna). Rörelsen är otvunget och exakt framställd, även om de olika positionerna alltid är estetiskt avvägda. Fris-relieferna på cella-kapellets ytterväggar avbildar en religiös högtid i Athen. Dess medvetet rytmiska komposition kulminerar i framställningen av hästar som galopperar intill varandra (3/14). Det hela är därtill naturalistiskt framställt i ett trovärdigt djupperspektiv.

De illa medfarna skulpturerna på Parthenons gaveltrianglar uppvisar många kvinnogestalter (3/15). Dräkternas veckningar är virtuost utförda. Kvinnorna framställdes fortsättningsvis påklädda, men draperingarna är nu ytterst uttrycksfullt utmejslade. Tyget sluter tätt om kroppen och avslöjar de underliggande formerna eller faller i kaskader och skapar ett intrikat spel av ljus och skugga.

Enbart få skulpturer från den klassiska perioden finns bevarade. Vi känner dock till även några utförda i brons. En av dessa bronsskulpturer är ”körsvennen” (3/16) i templet i Delfi. Skulpturen komprimerar den klassiska skulpturkonstens strävan till harmoni mellan idealisering och noggrann iakttagelse.

Flera verk av de kändaste skulptörerna från den klassiska perioden känner vi enbart till via beskrivningar, eller via senare, ofta romerska, kopior. Till de mest kända kopiorna hör Spjutbäraren, gjord utgående från Polykleitos originalverk. Polykleitos beundrades till den grad under romarväldet att man på basen av hans skulpturer skapade en proportionslära över människokroppen.

Först under 300-talet, under den senklassiska perioden, blev den nakna kvinnokroppen ett populärt motiv inom skulpturkonsten i Grekland. Männen avbildades som själv- och kroppsmedvetna, medan kvinnorna framställdes i inåtvända poser, skylande som om i blygsel sina intimare delar med händerna. De mest kända kvinnogestalterna från denna period, bevarade enbart som romerska kopior, föreställer Afrodite (3/18). Senare, under renässansen, etablerades ”den pryda Venus” som ett av grundmotiven i västerländsk konst.

Vasmålning: uttryckets mångsidighet

De mest uppskattade konstnärerna i Grekland var målare. Deras verk finns dock inte bevarade. Målningar utförda på panel och på väggar förstördes helt enkelt lättare än skulpturer. Detta är orsaken till att skulptur och arkitektur präglar vår bild av antikens konst. Vår kunskap om det antika Greklands målarkonst baserar sig på arbeten från den romerska tiden och framför allt på vasmålningar utförda på keramik. Tusentals fynd finns att tillgå och de utgör ett centralt källmaterial för forskning i grekisk historia och kultur.

Den arkaiska periodens s.k. geometriska vasmålning präglas av dekorationsfält som löper runt vaserna. Dessa är komponerade av ovaler, cirklar och rytmiskt utförda meanderbårder. Vid sidan om dessa abstrakta dekorationer finns även avbildningar av t.ex. sörjande i begravningsprocessioner. De är avbildade på ”egyptiskt” vis, dock ytterst stiliserat. Ansiktet är markerat som en fläck och bålen som en triangel.

Mönstren och gestalterna i dessa stramt utförda målningar från 700-talet är målade med svart lersediment på varmt tonat gulrödskiftande botten. Samma grundteknik gav senare namn åt en mycket friare vasmålningsstil. Stilen med ”svarta figurer” visade upp gestalterna som silhuetter och detaljerna kunde vara enbart antydda (3/20). Denna stil var förhärskande till slutet av 500-talet.

I stilen med ”röda figurer” färgade man bakgrunden svart och de avbildade gestalterna förblev rödaktiga. Gestalterna kunde förstärkas med konturer, och man kunde infoga dräktveck, ansiktsdrag och andra detaljer i målningarna. An efter blev uttrycksmedlen allt rikare. Man kan se att konstnärerna använde sig långt av samma medel som reliefskulptörerna under den klassiska perioden, benen framställdes förkortade, och man skapade en illusion av djupperspektiv och målade uttrycksfulla dräktveck etc.

För det mesta var det brukskärl som målades, t.ex. flaskor för kosmetika och dryckeskärl. Flera olika stilar florerade parallellt. Vissa ritualkärl målades även senare i den förstnämnda stilen med ”svarta figurer”. Variationerna i själva handlaget framkommer bäst i gravvaserna från 400-talet. Dessa vaser var till sin grundfärg vita, och på detta vita botten har man med otvungen penselföring målat olika gestalter i tempera.

I allmänhet var målningarnas teman långt samma som i tidens dramadiktning. Även avbildningar av vardagen, och gästabud samt olika sexuella njutningar, var populära motiv.

Hellenismen

Perioden som började med Alexander den Stores död 323 f.v.t. och som fortsatte ända fram till 30-talet v.t. kallas för den hellenistiska. Som en följd av Alexander den Stores erövringar utvidgades den grekiska kultursfären, i söder inkluderade den Egypten, och i öster sträckte sig inflytandet ända till Indien. När den hellenska kulturen bredde ut sig konfronterades den med andra kulturer.

Kulturens kärna var fortfarande grekisk. T.ex. de nygrundade städerna runtom i det vidsträckta imperiet följde grundplanen för det grekiska polis. De växte dock till stora kosmopolitiska, d.v.s. internationella, centra. Alexander den Store hade vördats som en gud och de efterföljande härskarna etablerade detta till tradition. Även de skulle dyrkas som gudar. Innan Alexander den Stores tid var detta ett okänt fenomen, de tidigare härskarna i det grekiska kulturområdet hade aldrig ägt gudastatus.

Förändringarna återspeglades även i de olika konstformerna. Den klassiska tempelarkitekturens ideal gav vika för en mer dramatisk rumsdisposition. Det bäst bevarade exemplet på hellenistisk tempelarkitektur är Zeusaltaret i Pergamon i Mindre Asien. Ett inre rum saknas, och helgedomen är ett slags dramatisk trappbyggnad krönt av ett galleri vars tak på tre sidor vilar på joniska kolonner (3/22).

Runt den nedre delen av trappbyggnaden löper en 1,5 meter hög relief-fris som avbildar kampen mellan gudar och giganter. Denna höga relief har nästan karaktären av skulptur, och ljus och skugga ger den ytterligare djup och skapar skuggeffekter.

Uttrycket är ytterst dramatiskt. Förlorarnas kroppar och ansikten förmedlar skräck och smärta och de naturalistiska gestalterna som befinner sig i vild rörelse är avbildade som om de vore på väg ut ur själva reliefen.

Den konstteoretiska diskussionen under den hellenistiska perioden var livlig. Samtidigt började jämvikten mellan idealisering och naturalism, som var förhärskande under den klassiska perioden, att rubbas. Man fokuserade nu på ett starkt känslouttryck, på en virtuos materialbehandling, på elegans och sensualitet, och ett paradexempel på detta är Apollo di Belvedere (3/23).

Apollos ben är elegant tänjda och hållningen är dansant. I själva gesten finns en självmedvetenhet som för tanken till retoriken, och marmorhanteringen är mästerlig. Skulpturer av det här slaget formade senare, från 1500- till 1700-talet, europeernas uppfattning om idealen i den grekiska konsten.

även nya motiv kom in i skulpturkonsten. Som en följd av härskarnas gudastatus och personkulten blev härskarporträtten vanliga. Det var frågan om porträttbyster som för att tjäna härskarkulten distribuerades till alla delar av riket. Även i övrigt blev porträtteringarna, något som tidigare nästan inte alls förekommit i den grekiska konsten, vanligare (3/24). I dessa avbildades objektet ofta naturalistiskt, oförskönat, med rynkor och allt.

I och med naturalismen breddades motivkretsen. Vid sidan om den idealiserade människokroppen kunde man avbilda mindre vackra motiv, såsom åldrande, eller sårade och döende soldaters smärta, eller groteska gestalter m.m. Samtidigt utvecklades skulpturkonsten mot en allt mer dramatisk inriktning, Nike från Samothrake (3/25) är ett exempel. Nike-statyn är segern feminint förkroppsligad, och det är som om själva den i vinden fladdrande dräkten och dess veckning manifesterade det heroiskt segerrika.

Den allegoriska framställningen, d.v.s. att ”berätta på annat vis”, blev allt vanligare i bildkonsten. Skulpturerna föreställde inte längre alltid vissa specifika gudomar, utan de personifierade olika fenomen, såsom kärlek, död, visdom, eller som Nike från Samothrake, seger. Konsten fjärmades från rituella sammanhang och började uppskattas för dess egen skull. Man började samla konst, och dyrbara, konstnärligt utförda prydnadsföremål fick statusvärde.