6.4

Islam och dess bildvärld: människan får ej avbildas

Islam uppstod på Arabiska halvön. Dess grundare Muhammed föddes i Mecka år 570 v.t. Sin första uppenbarelse fick han av ärkeängeln Gabriel då han var ca fyrtio år gammal. Muhammeds samtliga uppenbarelser finns samlade i muslimernas heliga bok, Koranen. Sin litterära form fick Koranen i medlet av 600-talet.

Likt många andra religioner har islam bibehållit element från en animistisk naturuppfattning. I t.ex. Mecka, i muslimernas viktigaste helgedom Kaba, vördas den s.k. Svarta stenen, en meteorit inmurad i ett av byggnadens hörn. Stenen har pre-islamskt ursprung. Enligt legenden är det ärkeängeln Gabriel som hämtat den från himlen.

Spridningen och de olika skolorna

Muhammeds efterföljare, kaliferna, var framgångsrika då det gällde att sprida tron. Redan på 600-talet omfattade den islamska världen ett område som sträckte sig från Nordafrika till Indien. Under nästa sekel kom den islamska maktsfären att inbegripa även Centralasien och Kina. Också Spanien blev islamskt. Det östromerska och bysantinska väldets centralort Konstantinopel erövrades år 1453. Den folkrikaste islamska nationen idag är Indonesien som islamiserades fredligt på 1400-talet. På 650-talet delades islam i två huvudskolor, sunni och shia.

Bilduppfattningen

Islam och judendom har gemensamt ursprung, och inom islam, precis som inom judendomen råder ett absolut förbud mot all visuell framställning av gud (”Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen…” 2 Mos. 20:4). Koranen förbjuder inte direkt avbildningar av människan, men den förbjuder avgudabilder. Den islamska traditionen förhåller sig dock avogt till avbildandet av människor och ävenledes djur.

En teologisk diskussion i ämnet inleddes på 600-talet och intensifierades på 700-talet, samtidigt som en liknande diskussion även fördes inom både kristendomen och judendomen. Inom islam utmynnade diskussionen i tanken att en konstnär inte bör avbilda någon som helst levande varelse eftersom konstnären vid den yttersta domen borde kunna ingjuta liv i motivet. Om han inte lyckas med detta hamnar han i helvetet. Enligt islam är det enbart gud som kan skapa liv.
De främsta orsakerna till bildförbudet är :

1. Människan är guds avbild, och får därmed inte återges inom konsten, eftersom konsten enbart bristfälligt lyckas återspegla guds skapelse.
2. Ingen avgudabild får finnas mellan människan och guds osynliga närvaro.

Islam spreds snabbt till länder och regioner där det redan fanns en egen rik bildtradition, och därför har bildförbudet i de skilda delarna av den islamska världen tillämpats mycket olika. Generellt sett har sunnimuslimerna en striktare bildsyn än shiamuslimerna.

Det finns ett undantag då det gäller bildförbudet: miniatyrerna, d.v.s. illustrationerna i handskrifterna. Denna konstart uppnådde sin höjdpunkt under 1300–1500-talen i Persien. Illustrationerna är alltid en organisk del av själva texten, som inom islam utvecklades till en självständig och högt uppskattad konstform, kalligrafin.

De människogestalter och djurfigurer som förekom i illustrationerna till dessa texter var under den islamska kulturens guldålder alltid strikt tvådimensionella och starkt stiliserade. På det viset undvek man en förväxling med hedniska kultbilder. I miniatyrerna kunde man ibland t.o.m. avbilda profeten Muhammed, men på samtliga avbildningar är hans ansikte täckt av en vit duk, detta för att inte bryta mot bildförbudet (6/17).

Kalligrafin: skönskriften som konst

Kalligrafin, d.v.s. konsten att skriva, står inom islam i en direkt relation till Koranens gudomliga uppenbarelse. Muhammed blev delgiven Koranen som en uppenbarelse. Därför står själva skriften som den är nedtecknad med i en direkt relation till islams allra heligaste kärna. Därtill hänvisas det i Korantexten till den ”oöverträffligt sköna” skriftliga dräkten. Detta har sporrat och sporrar fortfarande kalligrafer som kopierar surorna, d.v.s. kapitlen i Koranen.

Den skriftform som var förhärskande under 600–1100-talen var den kufiska (6/18). Även andra skriftstilar utvecklades då islam bredde ut sig till icke-arabiska kulturområden som tillägnade sig det arabiska skriftsystemet. Kalligrafistilarna har varierat stort. Detta gäller inte enbart Koranen, utan även andra texter, såväl heliga som profana. Därtill har moskéer dekorerats med kalligrafi och man har även utnyttjat och utnyttjar fortfarande kalligrafin för att pryda olika produkter inom hantverk och konstindustri (6/19).

Ornamentiken: den mönstrade oändligheten

Inom den islamska kulturen hade ornamentiken, i likhet med kalligrafin, en framträdande plats. I de områden där islam till en början befästes fanns från tidigare bl.a. grekisk, hellenistisk, romersk och tidigkristen bildkonst. I dessa bilder kan vi redan se ornamentik, oftast dock i form av ett slags inramning av människogestalter. Inom islam, som ställde sig avvisande till all avbildning av människor och djur, utvecklades ornamentiken till en självständig konstform. Hela väggar, förutom textilier och föremål av olika slag, dekorerades med rik och intrikat ornamentering (6/20).

Redan kort efter islams uppkomst, på 600-talet, började den islamska ornamentiken att finna ett eget uttryck, vilket bl.a. utsmyckningen av Klippmoskén i Jerusalem visar. I begynnelseskedet avbildades växter i sin helhet, men under de påföljande seklen, då bildförbudet allt mer tog överhanden, började man spjälka upp växtmotiven och ägna sig åt en allt större stilisering.

Till en början utgjordes växtmotiven av bl.a. vinrankor och akantusblad, som användes i utsmyckningar redan under antiken, men inom kort schematiserades växterna (blad, blommor och stänglar) till geometriska stilfigurer och mönster. Förutom de teologiska aspekterna inverkade även antikens matematiska traditioner, som fortlevde och även utvecklades i den islamska världen, på hur man inom islam kom att använda sig av ornament. Många växtmotiv fick en symbolisk innebörd. Lövmotiven hänvisar till liv och död, vallmon till den eviga vilan etc.

Arabesken: en väv av variabler

Samspelet mellan geometrin och växtornamentiken gav upphov till det som kallas för arabesken, ett slags mönster bestående av geometriskt stiliserade växtornament som i princip kan fortsätta i all oändlighet (6/21).

Arabesken och även annan islamsk utsmyckning med växtmotiv bär på en djup symbolik. Inom islam upplevs naturen i sig som guds konstverk och människan är enligt Koranen en ställföreträdande härskare över naturen. De i princip oändliga växtmotiven påminner således om guds skapelsearbete. Dessa motiv kan också tjäna som ett slags meditationsobjekt som för tankarna till guds allestädes närvarande skapelse.

Ornamentiken har fått ett flertal olika uttryck i det vida utbredda islamska kulturområdet. Ornament i miniatyrformat ser vi i metallarbeten och smycken, och i stor skala på bl.a. väggar. Även materialvalen bidrar till ornamentikens mångsidighet, mönstren kan graveras i stuck, sten, trä och metall. Den kan utföras som mosaik och som kakelarbeten, eller målas på pergament och papper. Ornamenten kan även ses i knutna mattor (6/22).

Arabeskmotiven utkristalliserades redan på 900-talet. Då islam spred sig i olika väderstreck fick växtmotiven ständigt nya lokala former. Det kinesiska inflytandet på 1200−1300-talen medförde att enskilda växtmotiv blev populära. Stilen nådde sin höjdpunkt i Turkiet, under den osmanska dynastin, i de s.k. Iznik-kaklen och i dekoreringen av kärl. I Indien finner vi en naturalistisk växtornamentik som är influerad av botaniska illustrationer utförda av jesuitfäder. Mogulhärskarna införskaffade mängder av dessa bilder till sina samlingar.

Paradiset, sinnebilden för himlen

I den islamska världen hade trädgården en central betydelse och utformades till ett slags landskapskonst. I Koranen beskrivs Paradisets muromgärdade trädgård i måleriska ordalag, trädgården är lika stor som himlen och jorden, där ”flödar vattnen”, där växer skuggande träd utan törnen, läckra frukter finns i överflöd, o.s.v.

Judendomen och kristendomen omhuldade samma paradisbild som islam. Detta är förståeligt, eftersom samtliga dessa religioner uppkommit i en och samma region, i en geografi som domineras av torra ökenlandskap. Därtill spred sig islam till en början till områden som likaledes var ökenlikt karga. I de här omständigheterna kom trädgården att representera evig vår, ymnighet, skugga och strömmande vatten, allt det som miljön för det mesta inte kunde erbjuda.

Paradisets trädgård blev ett centralt tema inom den islamska konsten: redan på 700- talet dekorerades väggarna i den stora moskén i Damaskus med paradisvyer, och motsvarande motiv finner vi i ett otal miniatyrer (6/23).

Den islamska trädgården hade ett flertal förebilder. Då islam bredde ut sig kom dess paradisbild ofta att präglas av respektive regioners kultur, i väst var det romerska förebilder, i öst bl.a. indiska. Olika typer av trädgårdar utvecklades. I urban miljö skapades trädgårdar av innergårdskaraktär och omgivna av gallerier.

Trädgårdarna i Persien och Indien hade ofta promenadgångar som löpte på var sin sida om vattenbassänger som bildade ett kors. Det kändaste exemplet är trädgården i anslutning till mausoleet Taj Mahal (6/24). Ofta begravdes de döda i själva trädgården. Den islamska trädgården är ägnad att erinra betraktaren om paradiset, och även att visa att naturen i sig är ett konstverk skapat av gud.