7.1

Renässansen: antiken återuppvaknad

Europas befolkning decimerades radikalt på 1340-talet av digerdöden, d.v.s. av en pestepidemi. Medeltidens feodala värld med ideal anknutna till adel och ridderskap förlorade alltmer terräng. I Italien ledde det här till att stadsstaterna började blomstra. Fresken Den goda styrelsen av Ambrogio Lorenzetti, i Palazzo Publico i Siena, åskådliggör en tidig italiensk stadsstat. I en stad isolerad av murar ser vi handelsmän och representanter för olika yrkesgrupper utföra sina värv. Utanför murarna öppnar sig landsbygden som förser staden med livsmedel (7/4).

Idén om stadsstaten har sitt ursprung i antikens Rom. När feodalsystemet bröts sönder övergick stadsstaterna till en s.k. begränsad demokrati, där stadsråden långt beslöt om de gemensamma angelägenheterna. Medlemmarna i rådet kunde bestå av handelsmän och representanter för olika skrån och gillen. Demokratin var dock relativ och lämnade utrymme för starka furstesläkter. Släkter och stadsstater kämpade om den politiska makten, bekrigade varandra, och ägnade sig även åt en inbördes tävlan inom olika kulturområden.

Humanismen: människan i fokus

Ett idéhistoriskt skifte ägde rum. Medeltidens olika teologiska system fick ge vika för humanismen, som tog avstamp i antikens tankevärld. Inte heller under medeltiden var arvet från antiken helt bortglömt. Texter från antiken hade under medeltiden bevarats och kopierats i klostren. I början av 1400-talet blommade dock upp ett helt nytt intresse för den antika traditionen.

I själva verket anknyter begreppet ”renässans” (ital. rinascimento), d.v.s. pånyttfödelse, direkt till att antiken återigen finner uppskattning och att man återupplivar antika värden. Som konsthistorisk stilterm uppstod den redan i sin samtid, d.v.s. inte i efterhand som de flesta andra stiltermer. Lärda och bildade i de italienska stadsstaterna under 1400- och 1500-talen var fullkomligt medvetna om detta gemensamma projekt, att återuppliva antiken.

Humanister, såväl filosofer som författare och andra konstnärer, läste antikens filosofer, Aristoteles, Platon och Cicero m.fl. Kristendomen övergavs dock inte, utan man strävade efter att integrera den med antikens tankevärld. Nyplatonismen, i vilken bl.a. gud likställdes med ljuset, blev en populär inriktning. Skönheten sågs som en guds återspegling, vilket gjorde det möjligt att i ett kristet sammanhang avbilda antika motiv, inklusive en vacker, t.o.m. naken människokropp.

Proportionerna och skönhetsidealen härleddes återigen ur människokroppen, och harmonin bestämdes utgående från matematikens lagar. Unga män från de övre samhällsskikten, ibland också kvinnor, skolades i en anda av humanism. Studierna inkluderade den antika vetenskapen, filosofin och litteraturen, samt olika konstinriktningar. Börd hade inte längre samma betydelse som tidigare. Begåvning och intelligens ansågs viktigare.

Då individen befann sig allt mer i fokus blev även porträttkonsten vanligare, för första gången efter senantiken. Konstmecenaterna, d.v.s. beställarna, ville bli förevigade, men på ett fördelaktigt sätt. T.ex. avbildade Piero della Francesca tyrannen i Rimini, Sigismondo Malatesta, fromt bedjande (7/5).

Antiken i den omgivande verkligheten

I Italien fanns mängder med förebilder för den nya arkitekturen och bildkonsten. Ruiner från antiken fanns nästan överallt, och det relativt utarmade Rom med sina fornlämningar kom småningom att bli ett betydande centra dit konstnärer från såväl Italien som det övriga Europa vallfärdade. Ett flertal renässansmålningar uppvisar element från antik arkitektur och skulptur. T.ex. Andrea Mantegna, som i sina teckningar studerade den antika konsten och arkitekturen, avbildade kristna motiv mot en fond av ruiner från antiken (7/6). Arkitekturen under renässansen utvecklades långt via studier av antika förebilder, och element från dessa tillämpades sedan på nya vis.

Renässansen, som i Italien varade i dryga hundra år, delas i allmänhet upp i ungrenässansen (1420–1500) och högrenässansen (1500–1530). Perioden efter högrenässansen har ofta gått under benämningen manierism (1530–1564). Renässansens idéer och stilideal spred sig långsamt även till andra länder, bl.a. till Tyskland och England. Den italienska renässansen fick dock delvis nya karakteristika beroende på nationell och kulturell kontext. T.ex. i Nederländerna präglades konstens utveckling även av den där komponerade musiken och av det flamländska 1400- talsmåleriet.