7.2

Ryhmäteatteris framgångsrika årtionde

Utbildningen och teaterfältet på sent 1970-tal

För undervisningen vid Suomen Teatterikoulu svarade från och med år 1971 unga scenkonstnärer under ledning av skådespelaren Eero Melasniemi och regissören Raija-Sinikka Rantala. Att regissörs- och dramaturgiutbildningen hade flyttat in under samma tak som skådespelarutbildningen var en väsentlig förbättring. Viktigt var att undervisningen var gemensam rent metodologiskt. Under lektorerna Kaisa Korhonens (regi) och Outi Nyytäjäs (dramaturgi) ledning skapades en noggrann metod för pjäsanalyser, så kallad läsart, en textanalys varmed man eftersträvade en tolkning, som redan innan repetitionerna inleddes, garanterade en entydig tolkning i socialismens anda.

De som studerade scenkonst på 1970-talet serverades rätt traditionella metoder, vilket sist och slutligen inte stod i strid med att merparten av elev- och lärarkåren till sin ideologiska övertygelse stod Kulturarbetarnas förbund KTL nära. Det vill säga taistoiterna eller andra vänstergrupperingar. Det var någonting som den borgerliga pressen ofta beskyllde den finskspråkiga teaterskolan för. Situationen underlättades knappast av att det förekom vissa problem med förfaringssätt och svåra lärarrelationer. Det var en fråga som en del skribenter gärna undvek att behandla i sina memoarer.

Pete Q – yttervänstern görs till åtlöje

Eleverna som utexaminerades från Suomen Teatterikoulu år 1977 var en ovanligt lyskraftig skara. Arto af Hällström (Affe) och Juha Malmivaara hade studerat regi medan bland andra Kari Väänänen, Matti Pellonpää, Eija Ahvo, Kari Sorvali och Jukka-Pekka Palo blivit skådespelare. De hade inlett sina studier peppade av lärare med taistoitsympatier. Det var närmast Jouko Turkkas teatersyn som hade inspirerat dem till att frigöra sig från de uppskruvade förväntningarna.

Sommaren 1978 uppfördes en pjäs i regi av Arto af Hällström i Koittos hus kallad Nuorallatanssijan kuolema eli kuinka Pete Q sai siivet (Lindansarens död eller hur Pete Q fick vingar, min övers.) av en grupp som kallade sig Suomen Kansan Teatteri. Skribenterna var Jukka Asikainen, Arto Melleri och Heikki Vuento. Med i pjäsen spelade också bland andra Kari Heiskanen, Vesa Vierikko och Pirkka-Pekka Petelius från en senare årskurs.

Frågan om konstnärens uppdrag lyftes fram i pjäsen, men också om att undvika redan upptrampade stigar, utan i stället ge sig ut på nya och okända vägar. För sångartisten Pete Q tedde det sig omöjligt att sjunga på den makthavande överstens och hans militärjuntas befallning, eftersom konstnären måste få vara fri och finna sin egen väg.

Ett dramaturgiskt lån från Turkkas uppsättning Kommer upp i tö var den loggbok som man använde sig av genom hela föreställningen i kombination med simultaniteten. Både den årskurs som kallades ”Affes” och den påföljande befriade sålunda sin generation från taistoismen och det totalitära tankesättet. Trots att den yttre miljön var hämtad från något fiktivt sydamerikanskt land insåg publiken från första stund att överstens rike var ett land under stark kontroll. Adressen var fullständigt klar för den som bara vågade tänka.

Sommaren 1978 var Pete Q evenemanget av rang. Ungdomen upplevde pjäsen som början till någonting nytt. Men i debatten och udda uppsättningar var totalitarismen fortfarande ett gångbart tema. Forskaren Dan Steinbock lanserade det psykoanalytiska begreppet ”sisäistetty herruus” (ungf. internaliserad överhöghet) varmed han beskrev den auktoritetsbundna personligheten.

Ungefär samtidigt hade Arto af Hällströms dåvarande hustru, regissören Raila Leppäkoski gjort en helomvändning när det gällde Ylioppilasteatteris linje. På 1970-talet hade YT varit genomsyrad av taistoismen. Efter att år 1976 ha satt upp teaterns officiella kommunistiska 50-årsjubileumspjäs lockade Leppäkoski Ylioppilasteatteri att skratta åt taistoismen och dess sublimering av sexualiteten. Hon kom sedermera att hylla kreativ anarki och roande satir. Ur föreställningarnas visuella framtoning ströks alla strävanden att visa upp en förskönad och helgjuten världsbild.

Alfred Jarrys Kuningas Ubu (1978, Kung Ubu) tolkades utgående från parodisk anarki, Peter Weiss Marat/Sade (1979) via kvinnans ursinne och att hon nu tog sig ton: i huvudrollen sågs en patient som spelade Charlotte Corday. I ett antal andra uppsättningar gjorde man öppet narr av kommunistiska ikoner. Sexualiteten, som i taistoitisk konst hade varit präglad av puritanism och dubbelmoral, ställdes nu på huvudet: i de unga teaterarbetarnas pjäsuppsättningar framställdes kvinnan framöver som ett sinnligt subjekt. Driven av såväl lust som vrede kunde hon också utnyttja mannen – andra infallsvinklar gav därmed föreställningarna ny energi.

Arto af Hällström hade vuxit upp i en teaterfamilj. Hans tidigt döda far Roland var en begåvad filmregissör, farbrodern Raoul teaterregissör och balettkritiker medan modern Elvi Saarnio var skådespelare. Hällström anställdes år 1977 som regissör vid Helsingfors stadsteater, där han regisserade en sinnlig och mycket vacker version av Molières Ihmisvihaaja (1977, Misantropen) samt en version av Shakespeares Othello (1978) som utstrålade en skrämmande sexualitet. Där består den förödande kraften av mannens alltför hårda skal, varför urladdningen gör människan till ett vilddjur och en best. Esko Salminen i rollen som Othello och Pekka Laiho som Jago blev årets teaterupplevelse.

Rätt långt inspirerade av Jouko Turkka och åren av andlig frihet, som följde på uppsättningen av Pete Q, föddes bland teaterkonstnärerna ett starkt behov att finna individualiteten, det vill säga det egna egenartade formspråket. De som lyckades förverkliga det var årtiondets ”nyckelteater” Ryhmäteatteri. År 1981 stod den unga skådespelargenerationen inför en generationsväxling. Många av dem hade medverkat i stycket Pete Q. Efter påtryckningar avgick Ritva Siikala, varefter Arto af Hällström och Raila Leppäkoski kallades att leda teatern. De nödvändiga förutsättningarna för teaterfältets 1980-tal hade därmed skapats.

Ryhmäteatteris 1980-tal

Efter att år 1981 ha låtit renovera en gammal biograf till teaterlokal vid Terrassgatan i Berghäll, körde Arto af Hällström och Raila Leppäkoski modigt i gång med uppsättningar av poetiska och gåtfulla skådespel tillsammans med sina unga dramaturgkolleger. Från Teaterhögskolan, som år 1979 alltså hade blivit en tvåspråkig högskola, utexaminerades en generation unga skribenter. Detta tack vare att lektorn i dramaturgi Outi Nyytäjä hade velat lägga tyngdpunkten på dramatik. Tidigare hade dramaturgutbildningen främst varit inriktad på textbearbetningar eller pjäsläsningar (lektör). Stora teaterhus anställde också pjäsläsare som kom med förslag till nya uppsättningar. Från och med sent 1970-tal ville Nyytäjä låta utbilda dramaturgerna till ”unga (manliga) dramatiker”. Jouni Tommola, Jukka Vieno, Arto Melleri och Juha Siltanen antogs i egenskap av unga poeter till utbildningen och deras urbana skådespel – där populärkulturens fantasigestalter hängav sig åt bland annat rockmusik och droger – resulterade i några fullträffar som till exempel Arto Melleris Sopimus Mr Evergreenin kanssa (1983, Avtal med Mr Evergreen).

Pirjo Toikkas Poikkeustila (1982, Undantagstillstånd) var en komediartad Helsingforspjäs. Här behandlades förhållandet till Talludden och den åldrande Kekkonen medan han ännu levde, 1985: Jukka Vienos Komeetta (Kometen) var en fantasiskapelse om president Kekkonen på flykt. Finlandia (1986) med Kari Heiskanen i huvudrollen var ett lågmält inre samtal, en finlandsbild baserad på Hannu Salamas femdelade romansvit Finlandia–sarja och som genomfördes på ett ingående intimt sätt. Raila Leppäkoskis regiarbeten var ständigt intresseväckande. Likväl representerade Ryhmäteatteri teater när den var som bäst – eller värst enligt andra.

Jussi Parviainens pjäs Jumalan rakastaja (Guds älskare), som sattes upp på Ryhmäteatteri 1984, handlade om homosexualitet och att hitta sin sanna identitet. Teman som var nya på den finländska teaterscenen. I huvudrollen sågs Kari Väänänen och för regin stod Arto af Hällström. Innesporten på den tiden var bodybuilding eller styrketräning. Någonting som pjäsens huvudperson ägnade sig åt och som kulturellt hade fått stor betydelse för 1980-talets inåtvända narcissism – det vill säga bilden av sig som den självupptagna individen ville visa utåt.

Huvudpersonen Juska Paarma drömde om en kropp som Michelangelos Davids. Parviainens pjäs, som också uppfördes på annat håll i Finland, beskrev samtidigt spaningarna i staden efter mannen från landsbygden.

När Parviainen sedan planerade en fortsättning kom det till en brytning mellan honom och Ryhmäteatteri. Det blev sedan Intimiteatteri som uppförde den våldsamma uppföljaren Valtakunta (Riket) om den pillerslukande kroppsbyggaren Juska Paarma. Tematiskt kom Jussi Parviainens senare produktion att fortsättningsvis handla om styrketräning, våld och religion.

Halvvägs in på 1980-talet bytte Ryhmäteatteri fot och övergick till att producera sångklubbsaftnar som kompletterades med välgjorda komedier. Televisionen hade nu börjat intressera sig för nämnda ensemble, främst Pirkka-Pekka Petelius, Kari Heiskanens, Pertti Sveholms och Vesa Vierikkos överlägsna skådespelartalanger. I Ryhmäteatteris namn satsade man nu också på teveunderhållning tills speciellt Heiskanen och Petelius engagerades för sketchserien Velipuolikuu för Rundradions TV1.

Fullträffar 1987 bland komedisatsningarna var Oscar Wildes Tärkeintä on olla Aito (The Importance of Being Ernest;Mister Earnest, där man kunde leka med ord som ”vikten av att var ärlig” och ”vikten av att vara Ernest”). Pjäsen hade tidigare spelats på finska under namnet Sulhaseni Ernest och på tidigt 1900-tal som Bunbury. Duktiga motspelare till det suveräna mansgardet var Riitta Havukainen och Miitta Sorvali, som var en av sin generations mest framstående komedienner. Ulla Tapaninen och Sara Paavolainen gästspelade ofta på Ryhmäteatteri och bildade ett damlag, som i jämförelse med det virtuosa herrlaget var fullständigt jämbördiga.

En del av spexen och musikpjäserna som spelades vid Terrassgatan var renodlad buskteater. Dem kunde man försvara genom att hänvisa till en tradition med långa anor – ända till den medeltida farsen och commedia dell’arte. Spexen spelades med glimten i ögat och allt allvar hade man slängt över bord.

Från och med 1981 var det Ryhmäteatteri som ansvarade för sommarteatern på Sveaborg. Pjäser beställdes också av skribenter bland generationskamraterna. Förutom ren buskis spelades också internationella klassiker som bland annat Nauruihminen (Skrattmänniskan) baserad på en roman med samma namn av Victor Hugo, Shakespeares Kesäyön unelma (En midsommarnattsdröm) och Molières Don Juan. Med tanke på såväl kvalitet, skådespelarprestationer som infallsvinkel ingick Ryhmäteatteris föreställningar tveklöst i den absoluta toppen och för det mesta höll också 1980-talets sommarteater på Sveaborg hög nivå. I huvudstaden ingick sommarteater i samma kategori som den övriga.

Det kanske mest anmärkningsvärda sommarteaterevenemanget blev den både konstnärligt och tekniskt avancerade storsatsningen på Taru Sormusten herrasta (1988 & 1989, Sagan om ringen), som blev en sextimmars föreställning i samregi av Arto af Hällströmin och Raila Leppäkoski med musik av Toni Edelmann. Skådespelarensemblens stora barnaskara tog sina första steg på tiljorna i de många masscenerna.