Andelen komedier och musikpjäser förblev stor ända till slutet av 1970-talet. Men i deras inbördes placering ägde vissa förändringar rum som vittnade om förändringens vindar.
Den klassiska österrikiska, ungerska och tyska operetten (med tonsättare som Strauss, Millöcker, Lehar, Kálmán, Benatzky), samt dess arvingar från mellankrigstiden, de så kallade schlageroperetterna (Abraham), återkom till vissa delar ännu på 1950-talsrepertoarerna, men fick från och med år 1957 en hård konkurrent i den angloamerikanska musikalen.
Under 1960-talets lopp hade ett urval operetter utkristalliserats som de främsta inom sin genre och de som hade blivit klassiker tog såväl teatrarna som Nationaloperan upp på sin repertoar: Johann Strauss den yngres Läderlappen, Franz Lehars Glada änkan och Emmerich Kálmáns Zigenarfurstinnan eller Czardasfurtsinnan. I den mån man hade tillgång till personal mer tillräcklig yrkeskompetens uppfördes ännu även Zigenarbaronen, Grevinnan Maritza, Cirkusprinsessan och Sigmund Rombergs Studentprinsen och bland publiken höll efterfrågan i sig ännu hela 1970-talet. Det är ingen hemlighet att det till och med under teaterns konstnärliga höjdpunkt under åren 1971–1977 delvis var med föreställningarna av Kreivitär Mariza som Stadsteatern i Åbo klarade sin ekonomi. I många städer samarbetade man med operaföreningen för att kunna genomföra en repertoar som krävde klassisk sångteknik. Det som krävdes av operetthjältarna – det vill säga en kombination av gentlemannamässighet, intelligens, suverän manlig charm och en baritonröst med ett tillräckligt stort register – var få skådespelare förunnat. Ännu på 1960-talet fick teatercheferna se till att det inom personalen fanns någon som klarade av en roll som operetthjälte. Bland de så kallade divorna var utbudet större.
Genom årtiondena har äldre engelskspråkig musikteaterrepertoar saknats på scenen i Finland. Amerikanska och brittiska musikaler introducerades så sent som under åren 1957 och 1958 när Annie mästerskytten (Annie mestariampuja), Kiss me Kate och Pyjamasleken (Pyjamaleikki) uppfördes. Av dem hade Kiss me Kate och Annie Get Your Gun haft urpremiär redan på 1940-talet. Avgörande och en obestridlig klassiker inom sin genre blev My Fair Lady baserad på George Bernard Shaws pjäs Pygmalion. Handlingen går ut på att fonetikprofessor Henry Higgins hade slagit vad om att han kan förvandla blomsterflickan Eliza Doolittle till en fin dam genom att ersätta hennes dialektala tungomål med ett aristokratiskt. Den på sin tid så populära pjäsen blev sedan i musikalform en veritabel världssuccé under en långa räcka av år framöver. Uruppförandet i Finland ägde rum på Svenska Teatern i Helsingfors år 1959 med Liisa Tuomi och Leif Wager i huvudrollerna. Även som produktion betraktad var den första i sitt slag, som i avtalet om upphovsrätten krävde en dräktplanerare från Broadway, vilket vid den här tiden definitivt var ett undantag. Det blev startskottet för såväl den som andra musikaler i Finland: My Fair Lady sattes upp i Åbo och bland annat även i Kuopio där Auli Poutiainen spelade Eliza. Där fick Eliza arbeta bort sin savolaxiska dialekt. Som tema betraktat var identitetsförändringen ingalunda förbisedd i Finland heller.
När det gällde musikalrepertoaren tog publiken i Helsingfors sig rätt behändigt över språkmuren och Svenska Teatern fick under tidigt 1960-tal en hel del glamourpublicitet i veckotidningspressen. I början av 1960-talet blev teatern känd för sin atmosfär av lättsamt nöjesliv, som sammanförde den urbana bildade klassen med medelklassen.
De övriga musikalerna så som Guys and Dolls, The King and I, Sound of Music, Camelot, Stop the World – I Want to Get Off, Hello, Dolly!, I do! I do!, och Cabaret gick upp på scenen i jämn takt under hela 1960-talet. Tampereen Teatteri var ofta den som var först ute med att sätta upp dem på finska.
Helsingfors stadsteater var först i Norden med att sätta upp redan tidigare nämnda Viulunsoittaja katolla, först på Gamla studenthuset i februari 1966, varifrån den flyttades över till det nya teaterhuset för att sedan så småningom få spridning i hela landet. Förutom de förlorade byarna hade Spelman dessutom anknytning till landsbygden och livsstilen där. Det upplevdes som fräscht och behagligt, vilket ledde till att teatrarna gärna såg sig om efter inhemska sång- och musikstycken att sätta upp. Gamla dammades av och snart sågs både schottis och polska på scenen: den agrarfinländska nostalgin gick mot en ny blomstringstid alltmedan nya elementhus för inflyttarna från landet uppfördes i perifera sovstäder.
Sångtexterna i Teuvo Pakkalas Tukkijoella (1899, Timmerflottare) var tonsatta av Oskar Merikanto. Detta folklustspel, som ursprungligen var ett så kallat tillfällighetsstycke, kom att bli en av de mest spelade teaterpjäserna i Finland. Detta trots att den började vara rätt så bortglömd redan på 1960-talet. År 1971 sattes den upp på Tampereen Työväen Teatteri i bearbetning och regi av Vili Auvinen, ett klämmigt och skojfriskt evenemang för hela folket, som inleddes med dans i foajén. Rollen som Pölhö-Kustaa hade gjorts om till en liten föräldralös pojke i stället för en handikappad yngling. Timmerflottarnas kaxighet passade väl in i tidens anda med arbetarkultur och ekonomisk uppgång. Timmerflottarna, som kommit till (1898) under den så kallade förtrycks- eller förryskningsperioden, lyfte naturligtvis fram nationens enighet: stånden eller samhällsklasserna samarbetade och om det uppstod brötar (anhopning av timmer) i vattendragen hjälptes man åt att varpa eller bogsera timret. Timmerbossen visade sig sedan vara son till en bonde, så att alla pjäsens tre kärlekspar kunde gifta sig inom sin samhällsklass.
Pjäsens framgång togs ad notam också på nationalteatern Kansallisteatteri år 1972, där de fick spela den i åratal, vilket också gällde många andra teatrar. Den följdes av en hel genre, som på sätt och viss blev kännetecknade för repertoaren i de större städerna runtom i hela landet: Meripoikia, Härmäläisiä (Härmäborna), Puukkojunkkarit (Knivjunkare), Pitkäjärveläisiä (Så älskas i Pitkäjärvi), Nuori mylläri (Den unga mjölnaren) etc. Den optimistiska repertoaren från finskhetsrörelsens dagar vid seklets början blev delvis ett varumärke, men också en belastning, för såväl Vili Auvinen som Paavo Liski. De fick regissera dem till lust och leda under 1970-latet. På grund av den politiskt ofördragsamma atmosfären var det många som längtade efter stiltje och en positiv livsinställning, varför publiken gillade sina favoriter.
Vivica Bandlers Lilla Teatern – Helsingfors mest vitala scen vid den tiden – flyttade år 1962 till moderna lokaler i Tekniska föreningens hus vid Georgsgatan, där den fortfarande verkar. Överallt i landet upplevdes det begränsade utbudet av inhemska teaterstycken som en brist. Speciellt på finlandssvenskt håll ansågs det viktigt att främja det inhemska. Nu kunde Bandler genomföra den andra spelsäsongen (1963–1964) med inhemska pjäser, ett så kallat inhemskt år.
Det genomfördes med nya stycken av Bo Carpelan, Mary Mandelin, Solveig von Schoulz, Henrik Tikkanen, Tauno Yliruusi, Benedict Zilliacus och debuterande dramatiker som Lars Jansson, Markku Lahtela, Gösta och Leo Ågren, Satu Waltari Frej Lindqvist och Bengt Ahlfors (Ahlfors 2011, 71). Repertoaren bestod också av musikteater i liten skala och revyer. Det var just sådant de nya små teatrarna behövde. Bengt Ahlfors och Erna Tauros musikal I våras (Oli kevät) var ett litet triangeldrama mellan Harlekin, Pierrot och Colombine, som kom att spelas på teatrar runt om i landet.
Benedict Zilliacus var Lillans mångåriga revysnickare. Publikframgången Åttan, ett hörn av samhället (Kahdeksikko) tog sin början från Bez penna och Erna Tauros notblad. Handlingen i pjäsen är förlagd till trähusen i Berghäll där invånarna gaddade sig samman mot ett grynderföretag. Vid den här tiden revs hela trähuskvarter vid linjerna i stadsdelen Berghäll i Helsingfors. Det angelägna temat garanterade efterfrågan.
Vivica Bandler var också öppen för ett samarbete mellan Lilla teatern och finska Ylioppilasteatteri gällande musikprogram, med texter av bland annat Bertolt Brecht. En frisinnad värdegrund upplevdes som viktigare än språkmurar.
Under de här åren inleddes ett nära samarbete mellan den vänsterorienterade finlandssvenska kulturintelligentian och likasinnade finskspråkiga. På finskspråkiga teatrar visades pjäser av bland andra Bengt Ahlfors, Claes Andersson och Johan Bargum. I Lilla teaterns valkabaré Med-borgare (på finska Kansalaiset eller Porvarien kanssa) utmanades Svenska Folkpartiet år 1970 och där ställde man sig frågan om det i en valsituation ”är vettigt att rösta enligt språktillhörighet snarare än socialgrupp.”
Hösten 1968 uppfördes kabarén Tjeckoslovakien på Lillan där man förhöll sig kritiskt till Sovjetunionens invasion och intåget i Prag. Till skillnad från andra föreställningar på Lillan gjordes aldrig en TV-version av den pjäsen. Till skillnad från Lillan på Bandlers tid hade den unga vänstern börjat censurera allt som verkade vara kritik mot Sovjet. Vivica Bandler sålde sin del av teatern till skådespelarna och flyttade via Oslo till Stockholm för att leda stadsteatern där. Nu togs ledarskapet för Lillan över av Lasse Pöysti och det starka skådespelargardet bestod fortsättningsvis av även Birgitta Ulfsson, Elina Salo, Nils Brandt, Gustav Wiklund och Asko Sarkola. Situationen förändrades än en gång när Lasse Pöysti blev chef för Tampereen Työväen Teatteri under åren 1974–1981. Efter resonemanget om att Lillan ”kunde bli en teater som alltid drevs av unga” blev det Asko Sarkola som tog över när Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson flyttade till TTT i Tammerfors.